Bortom kylan
Det är 20 minusgrader ute men här är det varmt och gott. Simon och Garfunkel viskar i högtalarna. Lite som mentala öronsmekningar. Inga vassa kanter, inget som stör. Sådant brukar störa mig. Men inte nu. Det får gärna vara mjukt som sköljmedel från ICA. Jag vill ha det så nu. Mina lampor lyser milt, katten sover i sängen. Tror jag. Men vad vet jag?
Därute är allt svart och vitt och månen alldeles rund och ny. Himlen lovar att den skall vara snäll men jag tror den inte. Som jag så sällan gör. Det svarta skrämmer mig eftersom samma tankarn som jag närde som tonåring förföljer mig. Vad finns egentligen bakom allt det svarta? När tar det slut? Hur förbannat liten är jag egentligen?
Man kan gå ett helt liv och inbilla sig att man är någon som betyder något. Men när man stirrar upp bland stjärnor och svart så finner man sig själv vara mindre än smuts i vakum. Men jag tror att de flesta slutar tänka på det där när de växer upp. Annars skulle de inte stå ut. De skulle finna sina vedermödor för att finna sin plats på jorden genom en BMW och en villa meningslösa. Så vi slutar stirra upp i himlen någonstans när vi fyllt 20. För att finna vår plats.
Men jag kom förbi det där. Gick igenom spegeln en morgon när jag rakade mig. Fann allt annorlunda. Skymtade mig själv och kanske ett annat liv. Började stirra upp i himlen och blev galen av skräck. Rädd för allt. Att äta kött, kyckling, mat överhuvudtaget. För jag kunde ju sätta i halsen. Rädd för att svälja saliv, för jag kunde ju svälja tungan. Rädd för att åka buss, hiss, bil, tåg, gå på bio, på stan, till toaletten. Allt utom att stirra mot himlen och dricka öl efter öl medan Sinatra sjöng om livet för mig.
Jag låste in mig i rum. Tills jag låstes in i andra rum. De som jag inte sökt men kanske behövde. På ett ställe där speglarna var av plåt och man inte fick gå ut som man ville. Kanske skulle det vara så, troligen.
Men det är bortom mig igen. Jag, ständigt denna person. Jag. Men för tusan, det är min blogg eller? Inte din. Jag har vandrat vidare. Smakat på evigheten och fann den nöjsam. Slutat stirra upp bland molnen utan börjat titta på dem ordentligt. Skuggorna de fäller på marken. Hur en sten ser ut. Ett träd. Känt på texturen av luft. Månen är ny och jag med den.
Därute är allt svart och vitt och månen alldeles rund och ny. Himlen lovar att den skall vara snäll men jag tror den inte. Som jag så sällan gör. Det svarta skrämmer mig eftersom samma tankarn som jag närde som tonåring förföljer mig. Vad finns egentligen bakom allt det svarta? När tar det slut? Hur förbannat liten är jag egentligen?
Man kan gå ett helt liv och inbilla sig att man är någon som betyder något. Men när man stirrar upp bland stjärnor och svart så finner man sig själv vara mindre än smuts i vakum. Men jag tror att de flesta slutar tänka på det där när de växer upp. Annars skulle de inte stå ut. De skulle finna sina vedermödor för att finna sin plats på jorden genom en BMW och en villa meningslösa. Så vi slutar stirra upp i himlen någonstans när vi fyllt 20. För att finna vår plats.
Men jag kom förbi det där. Gick igenom spegeln en morgon när jag rakade mig. Fann allt annorlunda. Skymtade mig själv och kanske ett annat liv. Började stirra upp i himlen och blev galen av skräck. Rädd för allt. Att äta kött, kyckling, mat överhuvudtaget. För jag kunde ju sätta i halsen. Rädd för att svälja saliv, för jag kunde ju svälja tungan. Rädd för att åka buss, hiss, bil, tåg, gå på bio, på stan, till toaletten. Allt utom att stirra mot himlen och dricka öl efter öl medan Sinatra sjöng om livet för mig.
Jag låste in mig i rum. Tills jag låstes in i andra rum. De som jag inte sökt men kanske behövde. På ett ställe där speglarna var av plåt och man inte fick gå ut som man ville. Kanske skulle det vara så, troligen.
Men det är bortom mig igen. Jag, ständigt denna person. Jag. Men för tusan, det är min blogg eller? Inte din. Jag har vandrat vidare. Smakat på evigheten och fann den nöjsam. Slutat stirra upp bland molnen utan börjat titta på dem ordentligt. Skuggorna de fäller på marken. Hur en sten ser ut. Ett träd. Känt på texturen av luft. Månen är ny och jag med den.
Kommentarer
Trackback