WoBWorld

Det är nog dags att resa sig och börja ta tag i saker känner jag. Tiden för livlös tillvaro är över för den här gången. Men det har gjort mig gott. Som jag redan sagt så behöver jag de där stunderna som gärna flyter ut i dagar. För att liksom hinna i kapp. För att komma ihåg saker och se livet från den sidan som borde vara den rätta.

Jag är medveten om att jag är priviligierad som kan göra det. Det är inte alla som kan njuta av ensamhet i lugn och ro på det här sättet. De flesta har fullt upp med jobb och familj och saker som de måste göra. De som är ensamma lever många gånger i tvång och ofrihet genom att de inte ens har ett hem att leva i.

Jag har välsignats med en familj som finns där någonstans, en katt, en lägenhet som jag trivs med, hälsa och all tid i världen. De där dagaran när jag inte kunde gråta är över men jag känner inte ofta ett behöv av att gråta. Jag har varit någonstans där jag inte ville vara men är nog ungefär precis där jag behöver vara för tillfället. Ett steg frammåt och ett halvt tillbaka. Visserligen. Men så är nog det oftast i livet för alla. Huvudsaken är att man kommer frammåt.

Så nu ska jag sätta på lite kaffe. Gå in i duschen. Tvaga av mig de senaste dagarnas lata tilvaro och reda ut diskmaskinen. I morgon ska jag ta mig ut i världen igen. Det får bli lite Let´s dance på tv i kväll. Jo, jag gilla det programmet faktiskt. Hellre det än folk som lyxsvälter på en ö eller tuppiga 17 åringar som sjunger andras sånger och hoppas bli något de troligen aldrig kommer bli.

Värken i axlarna är kvar men febern har gett sig. Märklig förkylning eller vad det nu är.

Så allt är som det ska. Det har det visserligen varit hela tiden de senaste veckorna, men nu är de annorlunda fast rätt.