Efter ett paket cigg.

Jag har blött hela mitt liv. Från första dagen var jag en smula fel. Ingen som någon tycker om. Jag har inget att ge. Men inte heller något att leva upp till.

Det är kanske, för mig själv, en tragedi, men inte för någon annan. Jag har gjort det jag kunnat men det har inte räckt. Aldrig. Varje steg frammåt har varit ett fall nedåt. Jag vill inte skylla på något. Det är väl mina gener som är totalt tokigt ihopsatta. Mina föräldrar var vackra, mina barn är fantastiska. Men jag som är i mitten blev fel. Återigen, fel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback