Epilog

Jag kan inte skriva längre. Orden förvillar mig. De undgår mig och mina dagar är väl slut misstänker jag. Inte så att jag inte kommer att vara här, men jag är rädd att jag är borta. Sluta. Borta. Äta. Bli. Nått. Man inte var, inte är. Så jag kan försöka, finna det jag var. Men kräftan äter mig, den gör det som den ska. Tar min tillvaro. Det gör inte ont. Märkligt nog. Men jag förstår inte längre. Något. Jag kan bara läsa, lyssna och gråta. Gud, som jag inte tror på, vad jag gråter.

Jag kan inte tillfre4dställa någon. Inte ens mig själv. Att dra i en skinnbit betyder inget längre fast det var mitt liv.

Men det ska bli intressant att se hur orden förslipper mig. Hur jag hamnar i ett ordlöst land. Som ett spädbarn. Det blir bra. Så att allt som händer i mig slutar hända. Att få ro. Kanske är det som det ska vara?

Men jag njuter av livet. Som det är nu. Precis som det är nu. Sjödjuret ger mig frid förstår jag. Allt är slut nu kära du.

Kommentarer
Postat av: Junie

NEJ vad händer??? Kräftan? Har du... cancer? :(

Postat av: WoB (han den snygga)

Nja, mer en smula räka. De tog bort kräftan förra året men nog fan ska den yngla av sig :-)

2010-01-22 @ 15:30:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback