I väntan på soffan

Tusen år. Det är en lång tid. Allt har varit tusenårigt. Riken och minnen. Men nu för tiden är tusen inte så mycket som det var för tusen år sedan. Märkligt. Jag kommer ihåg när jag såg min första tusenlapp. Det var en oändlig förmögenhet. Nu är det inga sedlar i omlopp. Bara siffror på ett kvitto.

Jag har precis sett Ranelid på tv. En underlig man. Så tvetydig. Full av komplex och lika full av egocentriskhet. Uppe bland molnen och nere med djävulen. Jag vet inte vad jag tycker om hans prosa. Visst är det fullt med ord och vishet. Men kanske en smula för krångligt? I vilket fall så var det vackert hur han blottlade sin sårbarhet i tv. Sin ilska. Sin begåvning och sin ack så vackra självtillit. Konst. Ren konst. Någonstans där skulle jag villja nämnas. Inte i samma andetag, för det är omöjligt. Men kanske i samma bok.

Så jag sitter och har ringt till en gammal god vän. En av de där som jag förlitar mig på. Problemet är att jag inte hört av mig på ett år. Men ändå dök jag upp. För att fråga om en tjänst. Att hjälpa mig att få hem soffan. Det sved. Så in i helvete sved det. Men nu är det gjort. Jag hoppas att han kan hjälpa mig, men vågar inte tro på det. Man gör liksom inte så. Hör av sig efter 18 månader för att be om en tjänst.

Så jag ska nog gömma huvudet i armen och försöka glömma av den där soffan. Den finns men inte just nu.

Faen vad gott det ska vara att lägga sig tillrätta i den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback