WoBWorld

Jag vet inte längre. Jag tvivlar på allt. Jag har ingen lust längre. Inget driver mig. Jag som alltid har levt genom att vara driven till någon jag inte är. En ensam luffare i livet. Jag nöjer mig med mina väggar, mina golv och mitt tak. Långt hemifrån. Ensam. Så ensam att jag kan tänka mig att fälla en tår. Om jag bara kunde. Men de är låsta bakom mina ögon. De står på kö, gapar, ropar åt mig. Vill mig något jag inte kan ge dem.

Så jag strängar min gitarr. Hoppar på tågen som går mot bleka döden. För så är livet i mitt hem. Varmt, tryggt och kärlekslöst. Jag tror att jag gett upp. Fan, jag vet, jag har gett upp. Men i morgon ger jag ner igen. För då ska storverk infinna sig i min tillvaro. Så ska jag leva ännu en dag. Med mitt svenska blod och mitt Ingermanländska hjärta. Mitt i mellan två världar som egentligen är precis den samma. Min moders land var en svensk fångkoloni, då för länge sedan. Därifrån kommer min morfaders klarblå ögon, hans blonda hår. Min mormor var liten och brunögd, med en glöd du aldrig finner i blå ögon. Min fader var svarthårig och lockig. Vacker och tårmild. Med en historia av svenska bönder, fabriksarbetare och soldater men med en barndom i borgerlig miljö. Fina hus vid fina gator.

Själv är jag trasig men ack så hel. Ty allt jag kommer från gör mig till det som är jag. Allt jag är har jag gjort mig till. En gathund med brokig historia. Söndrigt är mitt sinne, söndrig min tanke. Ändå tänker jag brinnande och klart. Som en gaslåga. Jag kan spränga mig själv men väljer att låta bli.

Så kanske ska jag sluta känna. Sluta tänka. Sluta börja eller börja sluta. Kanske ska jag återvända till min bädd och vila?

Kanske.