WoBWorld

Den där otäcka känslan i magen som kommer sig av att inte klara av den allra minsta sak sprider sig. Ut i armarna och blir till en pillrig känsla i fingerspetsarna. Fötterna trampar otåligt omkring i lägenheten i väntan på ett enda vettigt beslut från kommandocentralen hjärnan. Inget sker.

En del köper en soffa och är nöjda med det. För mig har det än så länge mest betytt en massa problem. Jag får inte hem fanskapet. Jag har vänt ut och in på mig själv och låtit min söndriga telefon sända ut budskap till människor jag känner, knappt känner, folk som tror att de kanske kommer ihåg mig och till några som inte minns mig alls. Under tiden står soffhelvetet på Myrorna medan personalen blir allt mer irriterad över dess förekomst. De behöver platsen som de sursurt säger till mig när jag ringer och tigger om mer tid.

Fan. Där ser man en nackdel med att isolera sig, stöta bort och leka exentriskt original. Man blir hemskt ensam när det gäller. Hade jag råd skulle jag anlita en flyttfirma. Så klart. Men det har jag inte. Råd alltså. Så jag ringer runt och hoppas att någon skall förbarma sig. No reply.

Men. Nog om det. För tillfället. Mina rum är varma. Mer snö att vänta säger de. Jaha? Och? Jag håller mig väl inne då. Fast jag ska ta bussen till stan idag med. Mest för att jag känner att jag håller på att hamna i samma fälla som jag just slagit mig ut ur. Lusten att stänga dörren, stänga av telefonen. Lägga mig i sängen och bara vara, låtsat att världen inte finns och försvinna. Men jag vill verkligen inte hamna där igen. Inte den här gången. Min lust att vara för mig själv är knäckt och försvunnen. Så jag tar bussen till staden varje dag. För att känna mig i någon form av kontakt med världen.

Duschat har jag. Druckit de vanliga sjöarna av kaffe har jag. Lust har jag. Liv har jag. Tobak har jag. Allt har jag utom det jag önskar. Vilken paradox. Så jag ska nog ställa mig för att spela lite på gitarren. För att höra att jag finns. För att veta att jag är önskad, om så bara av sex strängar och en volymlåda.

Som om inte allt annat vore konstigt så lyssnar jag till... McCartney. Inte Lennon utan hans elaka dvärg till vän. Men den där Paulus har gjort en hel del väldigt bra saker. Spotify låter mig lyssna på den där skivan som jag gång på gång lånade på Biblioteket. "London town". Förvånansvärt bra.

Men gud, varför finns en låt som "Ebony och ivory"? Överhuvudtaget? Som att lyssna till socker. Socker är gott. Men inte att lyssna till. Saken är bra, att skriva någon om det helt absurda i att människor delar in andra människor i färg. Att vi tror att blodet som flyter i andra är mindre värt än det egna. Men låter är vidrig. Totalt. Kanske skulle den vara bättre utan det där 1980-tals arrangemanget? Troligen.

I vilket fall. Nu ska jag spela något skevt, disharmonier. Lite som jag mår.