Pannkakor går väl inte någonstans?

Nu är jag trött på att ha ont. Det hade sin lilla charm ett tag men man får ju nog. Efter några minuter. Visserligen är det alltid trevligt att veta att man lever men nog finns det bättre sätt att ha ordning på sådana ting än att axlar ska mola och värka och att nacken känns som om den har blivit misshandlad av någon elak liten pyssling.

Men jag läser och trivs i min bädd. Jag slumrade till i några timmar och kunde för mitt liv inte förstå om det var natt eller dag och framför allt inte vilken dag det var. Mycket förvirrande.

I morgon är jag det jag som trampar iväg till närmaste apotek och köper pallvis med Voltaren. Om jag nu orkar ta mig ur sängen. Man blir lat av att ha det bra. Märker jag.

Men framför allt måste jag, säger måste, jag lösa problemet med soffan. Hur det ska gå till har jag bara en dimmig aning om men nu banne mig ska det lösas. Tror jag.

I vilket fall så måste jag ändå ta mig ut, för matförråden här hemma är tomma förutom en påse kattmat och det faller mig märkligt nog inte på läppen. Kalla mig gourmet men just kattmat bär mig emot att äta. Så apotek, matinhandling och soff-förflyttning. Håhåjaja. Vad allt ska inte en liten sotardräng vara med om?

Så det är väl inte mycket att välja på som jag ser det. Marsch pannkaka tillbaka till sängen för att vila upp min bräckliga lekamen inför morgondagens alla vedermödor.

(Vilket märkligt uttryck förresten. "Marsch pannkaka". Vem tusan kom på något så fånigt?)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback