Pölsa

Jag läser en kokbok. Måhända tycker de flesta att det är en smula mager läsning men nog är det en njutning för mig. "Vår kokbok" anno 1991. Innan all jäkla olivolja förpestade vårt kök. Om man nu tycker att landet Sverige är bra, och det gör jag, så borde folk äta bruna bönor, ärtsoppa och kokt kalvbräss lite mer. Iställer för alla förbannad pasta som översvämmar oss. Spagetti är kul som form, men inte är det potatis inte.

Men det är nog så nu. Folk vill ha det gamla, lite Astrid Lindgren, men de har glömt vad det handlar om. Birger Jarl någon? Unionsdrottningen Margareta? Nähä. Men invandrare är dumma. Förutom deras mat. Och närbutiker. Och städkunnighet.

Så jag läser den där boken och funderar på att skära itu ett lamm. Eller transchra en kyckling. En som jag köpt fryst och själv gjort iordnig. Men det kanske inte är på modet? Man ska väl köpa pizza eller kebab, kanske Thaimat. Sen svär man över dem som gjort maten. De som tar allt man har kärt här i livet. Från flickvän till jobb som man skulle haft om ingen annan fått det. Men tuggar gör man.

Kalvbräss. Löksås. Stekt fläsk. Kåldolmar. Nä visst ja. De kommer från turkiet. Men ändå.

Ängamat.

Mat utan den där olivoljan som alla ska ha på allt. Precis allt. Inte för att den smakar gott. För det gör den ju inte och den tar över alla andra smaker. Men det är på modet. Rapsolja någon? Hederlig olja som smakar inget men gör en fin stekyta. Smör för helvete. Hederligt smör från svenska kor. Men namn som Rosa och Blanka och annat som kor heter.

Vi lever i roliga tider. Tider när allt pratar emot sig självt. Var svensk men var europe. Var svensk men res i världen och undvik smålandstenar och Uppsala gravhögar. Ingen är halt, ingen är lytt men ändå har vi haft en kung som var det. Vår nuvarande kung är mest bara lytt. Men så är jag republikan med.

Raggmunk. Levergryta. Smörstrekta vad som helst.

Det är väl så att jag lever i fel tid. I fel... Nått. Men jag förstår mig inte på dessa tider. Alla faller undan lögnen och vill vara något de inte är. De får som är det som de är är inget. Resten skyr andra som pesten. Grannen, arbetskamraten, alla andra är tärande. Utom den egna kroppen. Även om kroppen är tärd.

Nä, Fan. Ge mig en ärtsoppa så är jag nöjd. Ni andra får väl jaga då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback