Aj då.

FAKTISKT inte så sur som jag först var. 2-2 är väl rätt ok. Nä, så fan heller med tanke på att Kalmars sista mål var helt oväntat och förbannat onödigt. Men men. Serien har bara börjat, jag har hittat mina djur som gick och gömde sig redan i början av matchen eftersom jag skrek som om det brann, jag själv hade AIDS och det var jordbävning, på en och samma gång.

Men faktum kvarstår. Det är så förbannat skönt att totalt glömma sig själv i 90 minuter. Att ägna sig åt något som kanske inte i det stora hela är så vansinnigt viktigt. Jag menar, saker kvarstår ju ändå. Ett barn i sekunden dör fortfarande av svält och sjukdomar som skulle kunna undvikas om bara folk tänkte lite längre än till att deras skatt har sänkts och att invandrare "tär" på deras tålamod och så älskade pengar.

Men just i de där 90 minuterna så skiter jag i allt det där. Kalla det försvar eller vad du vill. Jag kallar det kärlek. Familj och gemenskap. En stund i livet när allt bleknar och man är någon annanstans. Ska man verkligen särstava det förresten? Någonannanstans ser ju inte riktigt klokt ut det heller. Åter till saken.

Som sagt. Kalla mig vad du vill. Jag kallar mig Guligan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback