WoBWorld

Jag är radioaktiv. Min panna lyser i mörkret. Allt för att en bit av mig ska försvinna. Knivar räcker inte till. Salar och korridorer flimmrar framför ögonen och bakom allt finns jag. Som ett kärnkraftverk bringar ljus och ordning frustar jag och går igenom livet som en smula lugnare, jämnare, kanske bättre.

Fin i kontakten, snäll i sinnet. Med en ficklampa inuti skallen. Ett hål som inte ska fyllas. Någonsin mer. Som att tappa ett glas från en bricka och veta att snart, snart, krossas det. Ultrarapid. Tystnaden strax innan smällen är det svåra. Ljudet efteråt är det som bör finnas kvar.

Så jag är fri, jag har sonat. Kommer fortsätta leva mitt liv framför dig och bakom mig. Höra tallars sus och bilars tjut. Titta, stilla och lugn, på vatten som ständigt rör sig och veta att även jag kommer flyta och försvinna. Men inte än. Inte på länge.