En lättad man
Efter en halvlång promenad med Kita, hunden, så kom jag på att jag banne mig inte har vetat vart jag bott innan. Alltså, jag har ju varit medveten om vart min lägenhet ligger, riktigt så illa är det inte. Men eftersom man går omkring lite planlöst med hunden så har jag funnit mig själv på ställen jag aldrig varit på förut, fast de ligger bara 50 meter från huset jag bor i.
Det är helt underbart väder ute, precis lagom varmt för att gå rätt fort utan att svettas, ett sådant där väder när man inte distraheras av hur vacker himlen och solen är utan faktiskt ser sig omkring. Vi har knatat i den allra högsta snön, gått på små stigar och jag upptäckte bland annat att det finns en väg över Viskan som jag aldrig sett förut. Nästa gång vi är ute och det är ljust tänkte jag se lite närmare på den där vägen. Jag hoppas att det inte finns något evig grind eller något sådant vid spången.
Helt klart finns det något väldigt meditivt i att gå på promenad med en hund och turas om att bestämma vägen. Ibland lät jag henne välja och bara följde med. Det var så vi upptäckte den där övergången bland annat. Det är rätt kul att se att hon vet precis när hon får bestämma men tjurar inte när jag tar över. Hon är allt en riktigt prakthund den damen. Nu var jag lite smart och torkade av henne med en handuk när vi kom hem. Så slapp jag moppa hela lägenheten igen. Vissa självklara saker är för mig rena mysterium och tar sin tid att lista ut :-)
Nu är det nog en kopp kaffe och en cigarett som gäller. Sedan får kvällen ramla på allt som den vill. Jag var väldigt spänd innan vi gick ut och tänkte att nu är friden över för den här gången. Men efter att vi kommit in upptäckte jag att spänningarna till stor del har släppt bara av att vara ute och upptäcka världen. Lite som när man var liten och hade sommarlov och åkt iväg till någon stuga någonstans och kunde klättra bland klippor och skogar, gå längs med okända grusvägar och leka att man var en av de 5.
Livet är ibland, inte alltid, men ibland, vad man gör det till.
Det är helt underbart väder ute, precis lagom varmt för att gå rätt fort utan att svettas, ett sådant där väder när man inte distraheras av hur vacker himlen och solen är utan faktiskt ser sig omkring. Vi har knatat i den allra högsta snön, gått på små stigar och jag upptäckte bland annat att det finns en väg över Viskan som jag aldrig sett förut. Nästa gång vi är ute och det är ljust tänkte jag se lite närmare på den där vägen. Jag hoppas att det inte finns något evig grind eller något sådant vid spången.
Helt klart finns det något väldigt meditivt i att gå på promenad med en hund och turas om att bestämma vägen. Ibland lät jag henne välja och bara följde med. Det var så vi upptäckte den där övergången bland annat. Det är rätt kul att se att hon vet precis när hon får bestämma men tjurar inte när jag tar över. Hon är allt en riktigt prakthund den damen. Nu var jag lite smart och torkade av henne med en handuk när vi kom hem. Så slapp jag moppa hela lägenheten igen. Vissa självklara saker är för mig rena mysterium och tar sin tid att lista ut :-)
Nu är det nog en kopp kaffe och en cigarett som gäller. Sedan får kvällen ramla på allt som den vill. Jag var väldigt spänd innan vi gick ut och tänkte att nu är friden över för den här gången. Men efter att vi kommit in upptäckte jag att spänningarna till stor del har släppt bara av att vara ute och upptäcka världen. Lite som när man var liten och hade sommarlov och åkt iväg till någon stuga någonstans och kunde klättra bland klippor och skogar, gå längs med okända grusvägar och leka att man var en av de 5.
Livet är ibland, inte alltid, men ibland, vad man gör det till.
Kommentarer
Trackback