WoBWorld

När allt är tyst, precis stilla i luften, finns det där ändå. Den där känslan av gift i lungorna och skrapande själar i bröstet. Ett enda riff kan förändra världen eller ialla fall ett eller millioner liv. Som att kasta sand rakt upp i luften och inte vika undan med blicken när den faller tillbaka. För man hoppas att vinden ska driva alla den där av tiden krossade stenen långt bort.

När man lever förändras man. Ständigt, som i en puls från ett hjärta i någon man inte känner. Tankar ändras, får ny riktning. Tårar byts mot skratt som byts mot tårar igen. Samma mungipor som blir salta och våta av tårar höjs när man måste le.

Måhända kan mina känslor övermanna mig allt som oftast. Men de är mina och du får sköta dina egna. Ta hand om dem. Ge dem liv och kärlek, även om det är till hatet i det som du känner mot den du en gång älskade. Att älska hatet dödar det. Gör det lamt och lytt. Begraver det långt, långt ner i din egna historia.

När man inte gråter så måste man inte skratta. Det är helt ok att bara finnas till för sig själv. Att luta sitt egna huvud mot sin egna axel och trösta sig själv. Sluta låtsas inför sig själv är alltid en seger. Alla är en gud, alla är en gudinna tills någon bevisar motsatsen. Låt det bara inte vara du själv. För ingen annan kan överbevisa en gudomlighet.

Sök tröst. Sök liv. Sök dig själv och sök, sök allt du behöver för att göra livet precis sådant som du kommer vara nöjd med att ha levt. Sluta oroa dig och tänk på att roa dig. Inte med saker som gör sönder utan saker som bygger något som andra kommer att tänka på just dig och ingen annan. Sök alltid kärleken. Alltid.

Själv är ett bra ord men så jäkla trasigt om man är just själv. Att klara sig själv är bra. Att bara vara för sig själv är bra. Men att vara alldeles själv i världen blir helt plötsligt att vara ensam. Det är aldrig bra.