Ett fyllo eller en riktigt karlakar?
Jag kan bara hejda min tankecentral så länge. Idag så började det gnissla igen. Redo att lösa alla problem med att uppfinna ett nytt. Jag har varit i staden och hjälpt min kära mor med att gå lite ärenden. På bussen upp så hatade jag våren. Fullständigt och totalt. Den lurar mig att ta på mig för mycket kläder och den där svetten som jag för ett tag sedan skrev om rann men jag fann ingen tröst i det.
Men så började jag fundera, har ingen som helst aning om varför, vad det är som driver män över världen att efterhämma något som hos den långt gångna alkoholisten tyder på neurologiska hjärnskador: bredspårig gång?
Ni vet, alla dessa män av varierande kulör, tro, ras, tillhörighet, längd eller tjocklek som går som om något skaver i röven. Pundargång. Som att de alla har ENORMA kön med ännu större kulor. Testiklar som bowlingklot. De går så brett de kan med fötterna, gärna lite knäande med som om blotta tyngden av kuken tynger mellan benen.
Hur kommer det sig att mannens identitet ligger så mycket i könet? Ni vet, ballar av stål? Det är väl ytterst sällan som man finner att de allra rikaste och gladaste och framgångsrika, bästa fädrerna och godaste sönerna är de som har störst kuk? Hur stor hade Einstein? Gustaf II Adolf? Var det könet som gjorde att Fredrik den store kallades så?
Nä jag kan inte förstå det där. Men så är jag även synnerligen säker på min identitet. Det är snarare de som går över gränsen, ni vet, Bowie, Jagger, Jack Sparrow, Keith som ger mig tillförtro på mitt egna kön. De androgyna männen synes mig som hjältar. Androgyna kvinnor däremot ser jag ingte lockande i men det beror ju på att de gör sig till något som inte lockar mig. Alltså män. Så fördumsfull är jag.
Förresten, är inte höjden av manlighet att gå rak som en man? Tall as a man? Svårt att gå både rakt och se lång ut när man ser ut som om man har fullt upp med att inte halka på kall, hal is.
Eller?
Men så började jag fundera, har ingen som helst aning om varför, vad det är som driver män över världen att efterhämma något som hos den långt gångna alkoholisten tyder på neurologiska hjärnskador: bredspårig gång?
Ni vet, alla dessa män av varierande kulör, tro, ras, tillhörighet, längd eller tjocklek som går som om något skaver i röven. Pundargång. Som att de alla har ENORMA kön med ännu större kulor. Testiklar som bowlingklot. De går så brett de kan med fötterna, gärna lite knäande med som om blotta tyngden av kuken tynger mellan benen.
Hur kommer det sig att mannens identitet ligger så mycket i könet? Ni vet, ballar av stål? Det är väl ytterst sällan som man finner att de allra rikaste och gladaste och framgångsrika, bästa fädrerna och godaste sönerna är de som har störst kuk? Hur stor hade Einstein? Gustaf II Adolf? Var det könet som gjorde att Fredrik den store kallades så?
Nä jag kan inte förstå det där. Men så är jag även synnerligen säker på min identitet. Det är snarare de som går över gränsen, ni vet, Bowie, Jagger, Jack Sparrow, Keith som ger mig tillförtro på mitt egna kön. De androgyna männen synes mig som hjältar. Androgyna kvinnor däremot ser jag ingte lockande i men det beror ju på att de gör sig till något som inte lockar mig. Alltså män. Så fördumsfull är jag.
Förresten, är inte höjden av manlighet att gå rak som en man? Tall as a man? Svårt att gå både rakt och se lång ut när man ser ut som om man har fullt upp med att inte halka på kall, hal is.
Eller?
Kommentarer
Trackback