WoBWorld

Det kan inte vara lätt att vara hund. Min kära Kita har fullt upp med att bevaka mig och katten. Hon finns alltid i närheten, hunden. Ligger eller sitter eller står och funderar på viktiga saker. Men när jag reser mig eller går iväg så nog rasslar det till bakom mig och vips är hon där igen.

När hon inte har fullt upp med att vaka på vart jag tar vägen så är det katten som hon håller koll på. Värst blir det för jycken när katten går åt ett håll och jag åt ett annat. Snacka om en åsna mellan hötappar.

Riktigt roligt blir det om jag pratar mer henne. Alltså inte enkla saker som "ska vi gå ut" eller "varsågod" eller hej. Utan om jag pratar lite längre med henne. Man riktigt ser hur hon desperat försöker tolka vad jag säger. "Vad vill han, vad säger han"? Gör jag det samma med katten så brukar hon antingen bara vända sig om eller helt enkelt gå iväg.

Men ibland så vilar hon sig. Lägger sig med framtassarna i kors och ser oerhört begåvad och klyftig ut. Det är då jag funderar på om hon egentligen inte är den som är den smarta här i hushållet. Kanske löser hon svåra problem som har med världens konflikter att göra? Eller något med partikelfysik, vad nu det är.

Sen har vi de tillfällen hon bara ger upp. Rasar ihop i en hög i ett av sina två favorithörn i sovrummet. Om hon fortfarande har lite vaktkänslor i sig så är det i det "öppna hörnet". Har hon gett upp totalt så smyger hon in bakom sängen och mer eller mindre försvinner. Det enda som skvallrar om att hon överhuvudtaget finns i lägenheten är ett djupt snarkande som fortplantar sig genom väggarna och ut ända i köket. Men om man då reser sig upp, så vips. Då är hon där igen.

Det kan inte vara lätt att vara hund alls.