Ett löfte om ett bättre liv
Jag samlar på tankar. Lägger dem på hög och staplar dem i förvaringshallar. Du kanske tycker det verkar märkligt? Det är det nog. Men det rör mig inte i magen. Gränserna för vad jag borde göra har jag redan passerat, hoppat över taggtråden och rusat över muren.
Vissa dagar finner jag mig vara ovanligt vanlig. Det är inte ofta men det händer och det fyller mig med fasa. Nä, kanske inte fasa, snarare en malande oro. Som om tankarna har sluppit ut och rymt från mig. Mitt arbete har jag övergivit. Lämnat det bakom mig och ser på det på vykort, som en hälsning från ett kallare land. Isvidderna som jag redan smält och nu är de bara ett enda stort minne. Det finns inte längre någon tanke på det.
Det är bara när det är riktigt kallt som rök stiger rakt upp. Annars böljar den, böjer sig, går i loopar och åter igen ner mot ansiktet och händerna.
En gul tröja ger mig identitet, svarta byxor glädje. Tyg som slits och bleknar, förtvinar och slits upp, rivs itu. Slängs som en själ man inte längre vill ha. Som en nyreligös människa som kastar hela sitt liv överbord i sin iver att bli ny och hel. Alla har sin egna drog. Något man finner att man måste göra. Även om det kostar något annat.
Själv är jag full med gifter av alla de slag. Blodet är uppblandat med drömmar och tankar och ord och förhoppningar och dövande ting. När min hud spricker faller de ut, ur mig. Nedför bröstet och in i jorden under mig. Slår rot och blommar när värmen kommer.
Fri att leva. Fången att dö. Repet som håller oss uppe är tunt så tunt. Den minsta vindpust kan skära itu det och kasta oss till marken. Så vi går med huvudet högt och låtsas inte se de som redan fallit. För vi är lite bättre än dem. Det skulle aldrig kunna hända oss. Tänkte jag tills mitt rep brast och jag fann mig själv krypa på alla fyra mot höjder och berg som kan höja mig över det allra lägsta läget.
Så skall jag ock leva mitt liv. Letandes efter ett nytt rep, att knyta fast i molnen, ett som kan lyfta mitt huvud högt igen. Men aldrig mer ska jag se på de som fallit och tro att det inte kan hända vem som helst. Snarare ska jag hjälpa dem att hitta sitt rep, knyta ihop det igen så att även de kan resa sig.
Vissa dagar finner jag mig vara ovanligt vanlig. Det är inte ofta men det händer och det fyller mig med fasa. Nä, kanske inte fasa, snarare en malande oro. Som om tankarna har sluppit ut och rymt från mig. Mitt arbete har jag övergivit. Lämnat det bakom mig och ser på det på vykort, som en hälsning från ett kallare land. Isvidderna som jag redan smält och nu är de bara ett enda stort minne. Det finns inte längre någon tanke på det.
Det är bara när det är riktigt kallt som rök stiger rakt upp. Annars böljar den, böjer sig, går i loopar och åter igen ner mot ansiktet och händerna.
En gul tröja ger mig identitet, svarta byxor glädje. Tyg som slits och bleknar, förtvinar och slits upp, rivs itu. Slängs som en själ man inte längre vill ha. Som en nyreligös människa som kastar hela sitt liv överbord i sin iver att bli ny och hel. Alla har sin egna drog. Något man finner att man måste göra. Även om det kostar något annat.
Själv är jag full med gifter av alla de slag. Blodet är uppblandat med drömmar och tankar och ord och förhoppningar och dövande ting. När min hud spricker faller de ut, ur mig. Nedför bröstet och in i jorden under mig. Slår rot och blommar när värmen kommer.
Fri att leva. Fången att dö. Repet som håller oss uppe är tunt så tunt. Den minsta vindpust kan skära itu det och kasta oss till marken. Så vi går med huvudet högt och låtsas inte se de som redan fallit. För vi är lite bättre än dem. Det skulle aldrig kunna hända oss. Tänkte jag tills mitt rep brast och jag fann mig själv krypa på alla fyra mot höjder och berg som kan höja mig över det allra lägsta läget.
Så skall jag ock leva mitt liv. Letandes efter ett nytt rep, att knyta fast i molnen, ett som kan lyfta mitt huvud högt igen. Men aldrig mer ska jag se på de som fallit och tro att det inte kan hända vem som helst. Snarare ska jag hjälpa dem att hitta sitt rep, knyta ihop det igen så att även de kan resa sig.
Kommentarer
Trackback