Fortsättningen på slutet.

På tal om mitt förra inlägg. Har lite svårt att släppa de där tankarna när de återigen övermannat mig. Det var länge sedan jag ens tänkte på de där gångerna på toaletten eller under täcket. Helt enkelt för att det känns som om allt det där skedde för tusen år sedan. Det är först nu när jag får lite obehagskänslor igen, nu när jag fått tillbaka lite av alla nojor. Som tidsnojan. En mycket intressant företeelse.

Allt känns som om det går i ultrarapid. Förutoma det samtidigt går oändligt fort. Som att... näe, jag kan ännu inte efter 20 år förklara hur det känns. Tankarna har återigen blivit lite grumliga och tröga. Men i alla fall så känns det som att man rusar fram i världen men samtidigt står precis still. Något märkligt tryck över ögonen som gör att det verkar som att man tittar bak och fram i en kikare. En meter är oändlig. Två meter finns liksom inte, det går inte att ta in.

Nog om det. Men tanken jag fick när jag arg och sur gick ut i köket var att jag är så förbannat glad över att leva i en tid när det finns medicin mot det där. När jag inte behöver äta lugnande tabletter dagligen, något som man vet är vanskligt eftersom man utvecklar en tolerans vilket medför att man får öka dosen hela tiden.

I en tid när det finns kunskap inom vården om just mina problem. För 60 år sedan hade jag säkerligen supit ned mig totalt vid den här åldern. Eller redan varit död, antingen av egen hand eller genom kraftigt missbruk.

Jag ska inte hymla om att jag druckit allt för jävla mycket genom åren. Det är ju liksom ingen hemlighet. Jag har självmedicinerat under de perioder jag inte haft rätt medicin eller ingen medicin alls. Men de antideppresiva tillsammans med terapin har gjort att jag faktiskt kunnat hålla missbruket i hyggligt schack. Att jag sluppit att hamna på en parkbänk eller djupt ner i marken.

Troligen kommer man redan om 20-30 år ha utvecklat betydligt bättre läkemedel än de som finns nu. Medicin som är mer spetsigt och som inte har lika många biverkningar. Men för 20-30 år sedan var det enda som man kunde göra att ta sedativa läkemedel.

Vilken underbart tur att jag lever i en tid när jag har en chans. Bara jag tar den själv och lita på att jag gjort det.

Lita på det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback