Funderingar från vinden
De allra flesta är ledsna och nedstämda någon gång. Men man pratar bara helt enkelt inte om det. Tig och lid. Jag försökte göra så bra länge men har kommit på att det inte passar mig. Visserlige stöter man bort rätt många om man svarar "åt helvete" på frågan om hur man mår. Men det struntar jag i. Nu för tiden. Jag tänker mig att det blir lättare att tro på mig när jag säger att jag mår bra om man vet att jag säger som det är är jag mår dåligt.
Just den där tystnaden faller mig märklig. Det är helt ok att berätta att man migrän eller brutit foten eller har ont i ryggen. Men igen vill höra någon som säger att de mår dåligt i själen. Vad är det som gör att det är så mycket finare att ligga på ortopeden än på en psykavdelning?
Inte nog med att människo ska lida av att det gör ont inom dem, de ska dessutom behöva skämmas för det. Som om det gjorde saken bättre?
En del varnar mig för att berätta saker här på bloggen. "Tänk om du ska söka jobb någon gång och arbetsgivaren läser detta". Jaha, vill de inte ha mig för att jag inte alltid mår kanon och är manisk så är det väl mer deras problem kan jag tycka. För just mina problem ger mig en alldele unik kompetens som ingen annan i hela världen har. Precis som andras problem ger dem deras alldeles egna kompetens.
Nä. Det är en märklig värld vi lever i. Fast det är väl kanske det som är så förunderligt.
Jag stöter allt mer på människor som jag trodde var "lyckliga", i bemärkelsen att inte ha några psykiska åkommor alltså, men som berättar att de minsann lidit av panikångest ett antal år och haft depressioner och så vidare. Men icke att de vågat yppa ett ord förrän jag själv erkänt min dåliga psykiska status. Jag begriper inte heller varför det inte talas om det. Hur kan något sådant fortfarande vara tabu i vårt samhälle? Sjukt.
Fast det är väl därför det finns några modiga, för det måste jag ändå säga att man är när man berättar om sådant, som vågar gå före. Ju mer man pratar om det ju fler är det som vågar erkänna att livet inte alltid är perfekt. Då kommer nog fan alla må lite bättre tror jag.
Tänkvärt! När jag var liten trodde jag också att alla var lyckliga, då visste jag nog inte ens att det fanns sådant som depressioner och ångest. Och idag är det som du säger lite skamligt att erkänna att man mår dåligt psykiskt, nästan så man känner sig rent av skabbig när man ska berätta om sina problem. Som att man får skylla sig själv också. Men jag tror också, absolut, att ju mer folk skriver och pratar om det desto bättre är det och kanske man alltid kan få någon mer att våga berätta.
Nä herregud. När jag fick mina första panikattacker så var jag övertygad om att jag blivit galen och skulle bli inlåst för tid och evighet i en madrasserad cell. Bara det gjorde att jag drog mig för att söka vård. Men nu vet man ju lite bättre. Inte är jag galen inte. Mår bara lite dåligt då och då. Men det är väl den där rädslan som gör att människor stänger in det som gör ont.
Jag brukas spänna ögonen i släkt och vänner och upplysa om att alla människor löper lika stor risk att drabbas av psykisk ohälsa,för så är det ju.Nya trauman,"väggen",olika former av övergrepp,gamla trauman alla kan råka ur för detta.Att våga lyfta fram och möta sin ångest är ju viktigt för att ens kunna våga besegra den,skall man då inte våga det för folks fördomar och okunskap.Det gör mig riktigt lessen.Så fortsätt våga prata.Galen haha knappast bara lite svårare att hantera känslor,stress och press
ja förhoppningsvis så får det någon form av effekt att berätta om det. Att även någon som en gång fick fråga om han någonsin gråtit, att någon som alltid var så förbannat glad när folk såg, kan falla och falla djupt. Alla kan falla. De flesta gör det inte som tur är. Men om man gör det så är det inget fult i det.