WoBWorld

Det är en sådan där dag när jag försöker finna mig själv. Det som gör mig olik dig eller din granne eller någon som bara går förbi. Lägenheten luktar rök och golvputsmedel. Kanske en smula hund med. Katten luktar inte alls. Hon ligger och tittar ut genom fönstret och jag är väldigt säker på att hon vore lyckligare någon annanstans. Själv så kan jag bara leta efter mig själv inom mig.

Så det är väl en sådan där dag. Kanske kommer jag finna min egen doft en dag. Men inte nu, inte i den här timmen. Maten är slut och musiken tystnar. Min själ leter efter sig själv. Kanske ska jag bara blunda, sluta försöka se. Kanske. Kanske?

En del människor läker andra. Även fast de själva faller itu. En del köper pengar, en tjuga för en femtilapp. Hur nu det går till? Jag läker ingen. Söndra och härska utan ett rike att bestämma över. Bara mitt liv. Så ynkligt, så fel men det är mitt och ingen annans. Kanske kan jag bli kär? Troligen inte. Förutom i mig själv. Det klarar jag bra. Att älska mig själv, bättre än alla de som tror sig göra det och finner ett tomt... rike.

Jag kommer på att jag behöver en tavla till. Göra en tavla. Kanske. Ett bra ord. Kanske. Ligger rätt i fingret. Kött och blod och senor och nerver, substans och celler är jag. Det är min cell. Där jag bor. Men innanför sitter jag och gråter över att jag är så ledsen. Skratt är det som andra ser, gråt är det jag är.

Nä. Nu tänker jag för mycket, skriver mer. Kanske skulle jag sova en dov sömn. En sådan där sömn som helar. Det lockar mig, att vara hel. Inte så sönder. Inte vara så många bitar. Vara en bit. Som att vara ett puzzel som är lagt. Inte i en kartong bara, i tusen bitar, varje bit ifrån sin granne.

Kanske.