WoBWorld

Igår var en sådan där magisk dag. En sådan som itne återkommer men som man minns även när man är död. En dag när allt föll på plats. Jag var hos min mor. Jag och min äldsta son spenderade lite tid tillsammans. Jag fick klippa hundens klor. Lika underbart som det är att höra hur Kita, hunden, inte hörs när hon går är det att min son åkte buss.

Idag ska jag hämta honom och vi ska åka hem till mig. Med buss. Till saken hör att han har ärvt allt som är dåligt hos mig men gjort det till sitt och föräldrat det. Gjort allt som inte är möjligt till en chans. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Städa? Eller låta allt vara som det brukar vara? Köpa pizza eller göra mat ihop?

Hunden lärde jag att ligga still medan jag klipper med köttbullar. Givetvis klippte jag för mycket så att blodvite uppstod, hon har totalt bläcksvarta klor. Men det gick det med. Hon gillar mig ändå och idag så "låtsasklippte" jag en klo och inte för att hon gillade men hon gick med på det.

Så jag ska väl kanske göra mig iordning istället för att umgås med mina älskade ord. Låta Stones göra mig lycklig och kanske vara mig själv. Bara för en stund.