Min del av världen. Min WoBWorld.
Det är egentligen rätt underbart att ha ett sådant här forum. Att ha någonstans att vräka på. Att sjunka så djup man bara kan i sin egna förtvivlan, att verkligen gråta, att verkligen må så jävla illa som man gör ibland.
För när jag lämnar den här världen, när jag låter WoB vila och bara blir Jonas så kan jag släppa allt det där. Bara vara så där glad som jag kan vara. Jag behöver inte längre ljuga om vem jag är. Även om WoB inte är hela Jonas, så är en del av mig just den där figuren som ständigt ligger på rygg, nedslagen och ledsen, förgiftad och ständigt rökande.
Men när jag slutar skriva så är det så att säga ur mig. Inte borta, men ur mig. Jag har lyft upp det, tittat mig själv i vitögat och erkännt för mig och hela jävla världen att livet som jag lever inte är perfekt.
Jag undrar hur de där som alltid är glada har det egentligen. För de finns ju. Så klart. De som faktiskt, på riktigt oftast mår alldeles toppen eller som i alla fall klarar av pressen och stressen och livet. Hur skulle mitt liv se ut om jag vore sådan? Jag vet inte och jag har slutat tro att jag ska bli sådan. Att acceptera sig själv tog mig lång tid. Sisådär 20 år.
Men nu vet jag rätt bra vem jag är. Att jag har starka sidor som andra inte har. Att jag har svaga sidor som inte andra heller har. Att jag är rätt så drömmande, tänkande, funderande. Att jag gillar att gråta, även fast en karl inte gråter. Men inte fan håller jag på att gråta bland folk. För det vill jag inte. Inte för att jag skäms för det men för att det helt enkelt gör människor väldigt osäkra.
Alla har sin grej. Alla är unika. Fast vi alla strävar efter att passa in, vara som alla andra. Att inte sticka ut så mycket att andra ryggar tillbaka.
Så det här stället är underbart. Om folk läser och känner igen sig är det bra. Om de läser och tycker annorlunda är det bra det med. Om de inte läser så är väl det rätt bra det med.
Så visst är det en underbar terapi att ha min egna lilla WoBWorld. Där jag kan krypa omkring och bara vara alldeles trasig. För sedan blir jag lite helare och är redo för den riktiga världen där man går rak och hel.
För när jag lämnar den här världen, när jag låter WoB vila och bara blir Jonas så kan jag släppa allt det där. Bara vara så där glad som jag kan vara. Jag behöver inte längre ljuga om vem jag är. Även om WoB inte är hela Jonas, så är en del av mig just den där figuren som ständigt ligger på rygg, nedslagen och ledsen, förgiftad och ständigt rökande.
Men när jag slutar skriva så är det så att säga ur mig. Inte borta, men ur mig. Jag har lyft upp det, tittat mig själv i vitögat och erkännt för mig och hela jävla världen att livet som jag lever inte är perfekt.
Jag undrar hur de där som alltid är glada har det egentligen. För de finns ju. Så klart. De som faktiskt, på riktigt oftast mår alldeles toppen eller som i alla fall klarar av pressen och stressen och livet. Hur skulle mitt liv se ut om jag vore sådan? Jag vet inte och jag har slutat tro att jag ska bli sådan. Att acceptera sig själv tog mig lång tid. Sisådär 20 år.
Men nu vet jag rätt bra vem jag är. Att jag har starka sidor som andra inte har. Att jag har svaga sidor som inte andra heller har. Att jag är rätt så drömmande, tänkande, funderande. Att jag gillar att gråta, även fast en karl inte gråter. Men inte fan håller jag på att gråta bland folk. För det vill jag inte. Inte för att jag skäms för det men för att det helt enkelt gör människor väldigt osäkra.
Alla har sin grej. Alla är unika. Fast vi alla strävar efter att passa in, vara som alla andra. Att inte sticka ut så mycket att andra ryggar tillbaka.
Så det här stället är underbart. Om folk läser och känner igen sig är det bra. Om de läser och tycker annorlunda är det bra det med. Om de inte läser så är väl det rätt bra det med.
Så visst är det en underbar terapi att ha min egna lilla WoBWorld. Där jag kan krypa omkring och bara vara alldeles trasig. För sedan blir jag lite helare och är redo för den riktiga världen där man går rak och hel.
Kommentarer
Postat av: Junie
Ja! Leve bloggterapin! Bättre sätt att ordkräkas finns knappast, och utvecklas gör man ju också, särskilt i kombination med läsande av andras bloggar :D
Postat av: WoB
Yeps. Bloggterapi är inte bara gratis. Det är förbaskat framgångsrikt :-) Och som du säger. Öppnar man ögonen och läser andra bloggar så vips finner man sig inte alls särskilt ensam längre :-)
Trackback