Minnet av alla kvinnor jag mött
En fråga är hur många gånger jag varit kär. Jag försöker räkna men kommer bara till tusen, sen kommer jag inte ihåg mer. Alla dessa som jag dyrkat på avstånd eller i. Som svindlande sekunder av galenskap, när man glömmer sig själv och allt man skulle göra eller borde vara.
Jag faller lätt. För en gest, ett ord, en lock som faller fram i ett ansikte. En doft eller ett ljud. En speciell gång eller hur någon står alldeles stilla. En blick, när man möter någon och ser rakt in i sig själv. Det är inte lätt att vara kär men det gör ondare att leva utan kärlek.
Så jag fortsätter väl att falla för alla dessa kvinnor. På bussen eller i affären eller på gator och torg. Någon man möter på en promenad och aldrig mer kommer se. Man vet om det men kan inte hålla sig från att fundera på hur hon luktar på en söndagsmorgon efter duschen. Eller hur hon borstar sitt hår strax innan hon ska ut på lördagen.
Det är så vissa av oss måste leva våra liv. Ensamma men i full blom. Med oändliga alternativ att plocka fram när kaffet är urdrucket och minnena pockar på. Det är ett vackert liv. De där kvinnorna kan aldrig överge mig. För jag bär dem inom mig, minnet av alla kvällar och dagar. Alla ord, mjuka men inte de hårda.
Var och en finns i sitt lilla fack. Åtskild från de andra, för att jag ska hålla sams med dem alla. Det är bäst så. Med minnena av kvinnorna vill jag inte bråka. Det som gick snett väljer jag bort att tänka på. Låter det inte gro eller slå rot. För att hålla mig själv från bitterhet.
Jag faller lätt. För en gest, ett ord, en lock som faller fram i ett ansikte. En doft eller ett ljud. En speciell gång eller hur någon står alldeles stilla. En blick, när man möter någon och ser rakt in i sig själv. Det är inte lätt att vara kär men det gör ondare att leva utan kärlek.
Så jag fortsätter väl att falla för alla dessa kvinnor. På bussen eller i affären eller på gator och torg. Någon man möter på en promenad och aldrig mer kommer se. Man vet om det men kan inte hålla sig från att fundera på hur hon luktar på en söndagsmorgon efter duschen. Eller hur hon borstar sitt hår strax innan hon ska ut på lördagen.
Det är så vissa av oss måste leva våra liv. Ensamma men i full blom. Med oändliga alternativ att plocka fram när kaffet är urdrucket och minnena pockar på. Det är ett vackert liv. De där kvinnorna kan aldrig överge mig. För jag bär dem inom mig, minnet av alla kvällar och dagar. Alla ord, mjuka men inte de hårda.
Var och en finns i sitt lilla fack. Åtskild från de andra, för att jag ska hålla sams med dem alla. Det är bäst så. Med minnena av kvinnorna vill jag inte bråka. Det som gick snett väljer jag bort att tänka på. Låter det inte gro eller slå rot. För att hålla mig själv från bitterhet.
Kommentarer
Trackback