Myrkrypningar

Ibland, då och då och ofta väldigt hela tiden så känns det som att jag bara är gäst i mitt eget liv. Folk kommer och går, stannar en stund och skyndar sedan vidare. Det som borde vara något att känna stolthet över lyser med sin frånvaro i dagar och nätter, veckor och alla dagar som börjar med att jag vaknar och vankar.

Ljudet som skiner i mina öron vacklar och stannar upp. Tvekar, försöker förstå sin egna existens. Hjärtat, det underbara hjärtat slår och slår, försöker slå sig fritt och vackert. För varje pumpande dunk ångrar det att det flyttade in i ett sådant svart bröst. Kanske borde jag belöna det för lång och trogen tjänst men vi pratar inte så ofta att det skulle kännas helt ok. Det kanske skulle bli en pinsam tystna och en sådan vill man inte höra från muskeln som ger livet och allt för mig.

Alla ideal byter skepnad, byts sakta ut mot ett annat. Något nytt som inte känns igen. Det som var så viktigt igår är så oviktigt idag. Så trivialt och gammalmodigt. Gemenskap och att vara tillsammans är omodernt. Hyllas den som hyllas bör och just nu har vi satt den egna personen på den allra vackraste hylla vi kan köpa för pengar och mod.

Men det finns ro att få. Den bor i skogen, bland träd och stenar och sumpiga ängar. Den odlas utav blommor och fåglar och myrorna som kämpar med sin stack. Kanske kan vi någon gång acceptera att stacken växer för att myrorna arbetar tillsammans. En ensam myra skapar inte mycket mer än två korslagda fallna granbarr.

Men vi vill inte tro att det kan vara så enkelt. Människan lever just nu i en tid när man är så stolt över de egna barren att den inte förstår att dess miljoner stackar är eländiga stackare. Små och helt obetydliga trots stoltheten hos den enskilda myran.

När vatten faller så porlar det, när människan faller så hör man bara en dov duns.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback