Pant
En del, rätt många tror jag, har en känsla av att de duger. Det har jag med. Men min känsla av att duga passar inte in i mallen. Inte längre. Jag sökte den där mallen i så många år. Folk, människor, sade åt mig vad jag borde vara. Det gjorde mig sönder och samman. Nu är jag mig och hel. Men det kostar på. För alla säger åt mig att det jag är är fel.
Hålet i min själ, är fyllt. Men det jag fyller det med är sett som fel. Smutsigt. Att gå hemma, att inte fylla sin tid med andras saker. Så fel. Så fel. Så fel. Så fel.
Stausraden på fejan fylls av klappar på den egna ryggen. Själv klappar jag min framtid. För alal stunder tills jag dör är mina. Deras synes mig vara någon annans. Men så balanserar jag på gränsen mellan utslagen och nedslagen. Det har tagit mig 5 år. Men jag har funnit mig själv. Det är mer än de som kvittrar över att de får gå till jobbet. De tänker inte alls.
Dammet. Vill du verkligen dö och komma ihåg alla andra men inte dig själv? Gå ur tiden. Utan att tiden kommer ihåg dig?
Nä, jag tycker inte du är fel. Människor som inte erkänner att de är, i första hand, stora egoister, ljuger, eller så föraktar de sej själva såpass att de kommer att ta livet av sej.
Sjung som du vill, de gör jag å det funkar fanimej!
Skit i "mallen", den är fördjävla tråkig, tycker jag!
den där mallen är skriven av någon som inte kan stava.Om du funnit en väg som får det att funka för dig hur kan det då vara fel,vem har rätten att döma dig??jag tänker då inte göra det.
den där mallen är skriven av någon som inte kan stava.Om du funnit en väg som får det att funka för dig hur kan det då vara fel,vem har rätten att döma dig??jag tänker då inte göra det.
Om jag bara kunde förstå vad den där mallen är? Jag går visst fel hela tiden men förstår det inte. Men så går jag rätt bra med :-=)