WoBWorld

Jag har varit med om en mycket märklig händelse i mitt liv. Eller, jo, jag lovar, det har hänt andra konstiga saker tidigare med. Som... äh, glöm det.

Men den här kvällen, eller om det var natten så läste jag några av mina texter högt för en person. En väldigt god vän som ville höra att jag läste. För henne var det nog skit vad jag läste, bara jag läste något. Men eftersom jag är självgod och utrustade med större självförtroende än trallalalang så valde jag så klart mina egna alster.

Så jag satt där, med mobilen vid munnen och läste från den samling poesi eller vad det nu kan kallas som jag samlat ihop genom åren.

Det var först VÄLDIGT otäckt. Som att stå på en scen, helt ensam och själv-ande. Men efter ett tag så fann jag känslan bakom varje text. Kom ihåg hur jag satt i min moders bäddsoffa och skrev, eller vid datorn i det hem som jag och kvinnan jag var gift med tillsammans splittrade. Eller precis här, i samma stol som jag sitter i nu. Eller i stugan, på den tiden stugan var en värld jag var välkommen in i.

Så jag som från början ville skämta bort allvaret i det jag skrivit började leva mig in i det hela. Leva med det hela. För helvete, det stammar ju från mig, från mitt liv. Det som från början kändes som att gå naken genom en vinsterstad blev någon jag inte ville lämna. Inte kunde lämna.

Rösten som från början svek och slammrade blev stadig och bestämd. För jag visste ju precis vad för ton den skulle hålla. Precis hur orden skulle falla eller klättra eller bara stå stilla. Hur de skulle dyka ned i svarta jorden eller stiga mot himlen.

Det var väldigt märkligt. För det var som att läsa från en bok men finna att boken fanns redan in mig.

Fasen så märkligt livet kan vara.

Stackaren som behövde lyssna på eländet!