WoBWorld

Tänk, idag är det jämt två år sedan jag flyttade in hit. Det som förr var någon annans väggar, tak, utsikt, balkong, toalett, tapeter och lukt har jag sakta gjort till mitt och bara mitt. Detta är mitt hem och jag är så förtjust i det. Nu alltså. Det var annat då.

Då kände jag mig vilse, störd i min rumsuppfattning. Möblerna fann inte sin plats, utsikten var tråkig och jag väcktes av tåget. När jag gick ut blev jag än mer vilsen. Förstörd närmast. Kroppen kändes som om den gjort intrång i något som den inte fick vara i och luften doftade konstigt, vattnet smakade inte gott och ljuden från omvärlden var mig främmande.

Jag ville bara hem.

Hem till min älskade stadsdel Sjöbo. Hem till Viskan som jag var van vid den. Hem till skogarna och stigarna och stenarna, till torget och till affären och blommorna som växte på ställen jag kände till.

Nu är jag hemma. Kommer jag på. Just här här mitt hem. Allt jag ser när jag vandrar genom mina gemak är mitt. Allt från minsta dammtuss till chiffonjén som jag ärvt av far. Katten har funnit sina platser, gardinerna är mina. Måhända är det inte precis som jag vill ha det. Men det är mitt beslut om vad som ska ändras och när det ska göras. Och hur.

När jag går ut genom porten träffar jag människor jag känner. Förut kände jag ingen. Nu känner jag några och desto mer folk verkar känna till mig. Som det ska vara. Jag har lärt mig vart i golven det knakar, jag känner när det är kallt, för jag kan jämföra med hur det brukar vara. Jag har lärt mig hur duschhandtaget glappar och hur jag ska handskas med det för att inte få en hård vattenstråla rakt i ögat. Jag vet hur länge jag ska låta det spola innan jag ens försöker känna efter om det är varmt nog.

Viskan är densamma som den var därborta. Bara lite äldre. Lika grön, lika vacker, lika rogivande och dessutom så ser jag den från mitt köksfönster. Tåget verkar aldrig gå förbi och när jag tänker på att sitta i trädgården så skäms jag inte längre för tanken. För den trädgården är min.

Jag vill ha en ny matta. En soffa. Ett nytt bord. Men annars är allt precis som jag vill ha det. För här är hemma. Vill jag till min gamla stadsdel tar jag bara bussen. Den går precis utanför min dörr. Sen åker jag hem igen.

Dessutom har jag upptäckt nya platser. Man måste det som hundägare. En plats som kan ersätta min viloplats vid viskan på stadsdelen Sjöbo där jag är född, uppväxt och nedbruten på. En glänta och en stig. Solen skiner oerhört vackert där.

Jag vet instinktivt när jag ska trycka på stoppknappen på bussen. Behöver inte längre sitta och titta ut ängsligt för att inte åka för långt. Och skulle jag missa så tar jag väl nästa hållplats då. Jag vet hur jag ska hitta hem.

Jag är hemma här. Här är mitt hem. Mina tavlor, mina möbler, mina gardiner, min tvätt, min matta, min doft, min värld.

Ett gammalt ex var hemma här en gång och utbrast: "men du har ju samma möbler nu som då". Jo. För varför ska jag byta ut något jag trivs med? Måste man ändra saker hela tiden? Är inte det ett tecken på oändlig rastlöshet som aldrig mättas? Visst vill jag byta ut som sagt. Men bara det som har blivit smutsigt eller sönder. Som jag dessutom inte längre trivs med. Och vissa saker är smutsiga och sönder. Men jag trivs med dem.

Så. På två år har jag väl blivit Viskaforsbo. Just nu så längtar jag ingen annan stans. Alls.

Jag är hemma.

En vagabond har funnit sin plats.