Tankar framför glasbordet
Lika svart som jag kan vara, lika vit kan jag finna mig själv ibland. Det där med att vara någonstans mitt emellan tror jag mig inte finna. Förrän jag pratar med en god, god, god vän och säger just det där jag började den här texten med. För det är ju så. Jag har, nog, äntligen kommit på att man kan kosta på sig att lida eftersom man vet att man snart vaknar upp ur helvetet och finner himlen. Eller bara en helt godkänd dag.
När jag förut blev utslagen i månader, år av ångestattacker som var maskerad depression finner jag nu dagar och kanske veckor av svarta och svårförklariga tankar. Men även de tar slut. Masken har fallit från depressionerna. Ett stort steg mot att bli en fungerande människa. En som kan ta en fika med folk och inte sitta och tänka hela tiden på att utvägen måste finnas.
En som gråter när det är läge för det, skrattar när det bubblar i halsen. En som lever utan alla de där skygglapparna och ursäkterna. Jag vet inte. Men jag känner att något har hänt. När jag brakar ihop skriver jag inte om ångest utan om den svarta hunden som Winston C kallade depressionen. Den har kommit upp på ytan och det är enda sättet att ta död på den för evigt. Eller i alla fall för ett tag.
Sen har vi alla de hyggliga dagarna att leva med. De som utgör själa livet, de som vi glömmer bort. Vad gjorde jag den 5/9 1985? Ingen jävla aning. Men vissa andra dagar finns i mitt hjärta och det är väl de man ska ta fasta på, hoppas på eller leva med.
Ångesten finns kvar när jag triggar den. Men jag finner den som sagt bara var en mask. Lid och njut sedan av lättnaden när det släpper.
När jag förut blev utslagen i månader, år av ångestattacker som var maskerad depression finner jag nu dagar och kanske veckor av svarta och svårförklariga tankar. Men även de tar slut. Masken har fallit från depressionerna. Ett stort steg mot att bli en fungerande människa. En som kan ta en fika med folk och inte sitta och tänka hela tiden på att utvägen måste finnas.
En som gråter när det är läge för det, skrattar när det bubblar i halsen. En som lever utan alla de där skygglapparna och ursäkterna. Jag vet inte. Men jag känner att något har hänt. När jag brakar ihop skriver jag inte om ångest utan om den svarta hunden som Winston C kallade depressionen. Den har kommit upp på ytan och det är enda sättet att ta död på den för evigt. Eller i alla fall för ett tag.
Sen har vi alla de hyggliga dagarna att leva med. De som utgör själa livet, de som vi glömmer bort. Vad gjorde jag den 5/9 1985? Ingen jävla aning. Men vissa andra dagar finns i mitt hjärta och det är väl de man ska ta fasta på, hoppas på eller leva med.
Ångesten finns kvar när jag triggar den. Men jag finner den som sagt bara var en mask. Lid och njut sedan av lättnaden när det släpper.
Kommentarer
Trackback