Uppe i det blå

Drack jag kaffe? Jodå. Så klart. Dumheten övergår alltid mitt klena förstånd. Nu mår jag inte bara illa utan känner mig som en duracellkanin. Studsat runt i lägenheten och letar saker att plocka i. Dansar, jo, jag lovar, ingen vacker syn men dock sant. Skuttar omkring med bultande hjärta och ångrar att jag tog den där koppen med starkt gott kaffe.

Av någon av livets alla märkliga anledningar brukr jag lägga mig ner när jag blir sådär övervarvad. För att varva ner. De allra flesta förstår jag brukar göra något för att bli av med energin. Men jag gör allt för att bli av med en. Kanske för att det sista jag egentligen behöver är att varva upp när jag redan från början är en smula övervarvad.

Men nu blir det nog ännu en promenad med hunden. Hon jagar även hon runt, mest på jakt efter att hålla jämna steg med mig, men även för att hålla jämna steg med katten. Och sig själv. Så vi snurrar runt alla tre här i lägenheten och nu förstår jag varför folk som har pengar köper jättestora hus. Det blir väldigt tråkigt att snurra runt i en liten lägenhet. Man har rätt snabbt sett det mesta på något sätt.

Men innan jag går ut ska jag nog ta en kopp kaffe.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback