Mina ord, en förklaring.

Vi var ute och gick, jag och Kita, hunden. Först tog vi bussen till affären och efter det gick vi hem. Hon har dålig mage, men betoning på dålig så vi har varit ute några gånger idag om man säger. Men nu gick vi, fort och behärskat. Sådär i samspel som man bara kan gå med en hund som fattat att gå är det viktiga, inte att stanna och lukta på allt som måhända luktar. Svett rann, tankar rann iväg. Allt var svart och mörkt istället för det grå som färgat dagen.

Jag är redan skyldig den vovven ack så mycket. Utan henne hade jag nog inte kommit ut alls idag. Bara suttit inne och varit sur och tvär och fel och ledsen och otvättad och rökande och svettande och en allmän pina för mig själv.

Men hon bryter alla mönster. Skapar ett liv i livet, bara genom att finnas. Bara genom att snarka nedanför fotändan vid min säng när jag vaknar klockan 5 på morgonen och inte kan andas eller svälja eller tänka eller älska eller hata eller ens finnas.

Kanske kan hon slipa av mina skarpa kanter. Göra mig lite mindre obstinat. Jag vet inte. Katten tar mig för vad jag är. Hon kurar ihop sig på min arm i natten, kräver att jag klappar hennes mage och bara är där. Hunden vill mer. Hon kräver att jag finns till mer än i anden.

Så vi gick där. I allt det svarta. Jag hatade mig själv för att vi inte hade reflexer varken hon eller jag. Två svarta figurer i ett svart tomrum där bilar mötte oss. Vi såg dem men de såg inte oss. Trottoaren är bara en skiten remsa, en ursäkt till trottoar. Vägen är tvåfilig och alla kör som om djävulen jagar dem. Fast det är mig han jagar.

Kita gick och gick. Tvekade hon en sekund så kände hon efter att kopplet började strama, inte så att det drog i det men hon vet när det börjar bli början på att det drar. Sen gick hon igen. Vi flåsade båda två. Hon har fått vätskeersättning av mig. Tarmvila. Hon är inte nöjd med det. Men så vet hon inte sitt egna bästa heller. Precis som jag. Två själar som går, obekymrade om att vi tillhör två olika raser på jorden.

När vi kom in så överföll svetten mig. Rann nedför mitt ansikte som om jag stod i ett strålkastarljus och hoppat upp och ned i två timmar. Kita lade sig för att sova. Först lade hon sig och såg så där förståndig ut som hon kan när hon vill. Med ena tassen över den andra och en outgrundlig blick. En djup suck följde och sedan sov hon helt plötsligt.

Man är aldrig ensam i universum. Även om det är det största vi vet om. Eller så är alla ensamma. Kanske är det en kombination, ett ord som inte finns än? Jag ska ägna, dedikera mitt liv, min tillvaro till att finna det där ordet. Eller uppfinna det. Skit samma och skrutt och baluns.

"När ska jag lära mig att ingen är hel, att allting är mer eller mindre trasigt" sjunger Kent i mina hörlurar. Ja, när fan ska jag lära mig det där? När ska min känsla av att vara orättvist behandlad bytas mot vetskapen om att alla är orättvist behandlade. I sina egna ögon.

Mina ögon gör inte mycket mer än läser. Jag är inte en person som ser när havet är blått eller en blomma är vacker. Men när jag läser att havet är blått finner jag det inom mig. Vissa gånger skriver jag själv att en blomma är vacker och då, först då, tänker jag på att jag ju har sett den. Märkligt men mitt öde.

Min släkt på moderns sida är nästan alla konstnärliga eller lider eller är en kombination av det där. I Ryssland finns
Armas Hiiri som är poet. Min mors kusin om jag fattat allt rätt. Eller så spelar de instrument, precis som min son som kan känna när en melodi är rätt, när ett riff borde vara så eller si, som har lärt sig gitarr genom att lyssna och härma.

En kusin är keramikkonstnär
eller vad det kan heta. Hon tog sin dröm till Danmark från lilla Borås för att lyckas. En moster är textilkonstnär men målar mest akvareller nu för tiden. En kusin är en baddare på gitarr men kör buss. Alla vill något med livet mer än att ta in. Vi är en släkt som behöver uttrycka oss i mer än kläder och religon och tillhörighet. Många obstinata finns det. Många lever precis som man inte bör leva. Bara för att man kan.

PÅ min faders sida vet jag inte om någon är konstnärlig förutom att min fader skrev underbara och långa brev. Hm, känns igen.

Så om någon undrar varför jag skriver. Jag måste. Det är det jag är. Annars förtvinar jag och dör en själslig död.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback