WoBWorld

Inte undra på att jag är uttråkad. Inte undra på att jag blir deppig. Inte undra på att jag halkar varje gång jag försöker ställa mig upp. Ibland kommer jag långt, ibland några meter och ibland så ramlar jag redan på vägen upp.

Jag har inga mål med min tillvaro. Ingen anledning till att gå upp ur sängen på morgonen förutom att jag är kaffesugen eller värre, bakfull och måste upp och kräkas.

Länge, ack så länge har jag trott att mitt mål är att bli frisk och stark igen. Men det är ju bara ett delmål. För vad ska jag göra när jag är det igen? Fortsätta göra saker som jag egentligen inte vill göra? Hur jävla motiverande är det? Problemet är ju att jag är rätt säker på vad jag inte vill göra. Men har bara vaga fragment av klara tankar över vad jag vill göra.

Hela mitt liv har saker bara hänt. Helt utan planering, de ha bara skett utan att jag egentligen har reflekterat över varför jag gör som jag gör. Vården blev det för att jag skulle ha något att göra medan jag kom på vad jag vill göra. Visserligen, jag trivs med arbetet. Sjuksköterska blev jag för att jag kunde och för att visa att jag kunde och för att ta ytterligare ett steg. Men ville jag bli det egentligen? Svaret blir allt mer att, nä, det ville jag inte. Men det var den lätta vägen, något att göra medan jag kom på, just det, vad jag vill göra.

Vissa talanger inom yrket har jag. Lätt för att komma överrens med patienterna, flexibel, det spelar ingen större roll vart jag uttövar mitt yrke. Hög etisk svansföring. Men egentligen. Arbetet som så är ju mest att fylla i papper på saker som man borde göra och sedan bocka av dem en efter en. Pappren känns som det primära, inte människorna. Det gjorde att jag gick sönder av missnöje med min egna prestation och över känslan av att inte räcka till, inte göra det som jag kan utan det jag måste.

Målet att bli frisk från min panikångest är jag nästan klar med. Den liksom tynar bort, jag vet egentligen inte varför men det var väldigt länge sedan jag fick en attack nu. Det har skett glidande och nästan utan att jag märkt av det.

Speciellt deprimerad är jag inte heller. Håglös och handligsförlamad, jodå. Det är som restsymptom. Har man vant sig vid att kroppen löper amok titt som tätt så känns det som att gå på väldigt, väldigt tunn is hela tiden. Man drar sig för att utmana sig själv, av rädsla för att helt plötsligt ligga där på toaletgolvet i mörkret och försöka bara överleva medan kroppen kör sitt egna race.

En massa ångest har jag. Men det är lite mer av den där sorten som var och en har, var och en som finner sig göra saker utan att veta varför. Samma ångest som ett djur i bur får. Inget sjukligt, inget att vara rädd för. Det finns en vettig förklaring liksom, till skillnad mot panikångesten som är som ett eget väsen.

Men frågan återstår. Vad vill jag göra? Hur ska jag leva mitt liv för att inte hamna i samma sits igen efter ett tag av att anpassa sig till förbannelse till tider och göromål och uppgifter som andra bestämmer och som jag inte vill göra?

Egentligen är det lätt att säga vad jag vill. Men jag vågar inte riktigt spänna bågen så hårt. För även om jag skrävlar och skryter ibland så är det mest för att skydda mig själv mot att andra berättar för mig precis det jag är rädd för att de ska säga.

Så nästa delmål måste allså vara att våga sätta upp slutmålet. Våga stå för hur jag vill leva mitt liv. För jag pallar fan inte tanken på att återgå till min lilla bur igen. Sitta på oerhört trista möten med människor som tycker om att sitta på möten. Känna hur hela kroppen skriker åt mig att ställa mig upp och bara gå, bar gå och inte titta bakåt.

För den där dagen i november 2004, när jag äntligen gick, bara gick och tänkte att "jag tänker inte gå tillbaka" var en sådan enorm lättnad. Det var som om tusen gånger tusen ton lyftes från mig.

Den där vikten vill jag inte ha tillbaka. För det har tagit så mycke kraft, kostat så mycket för mig personligen, min familj och de få vänner jag haft att lära mig gå igen. Allt från perioden av total letargi, när jag låg i sängen och bara tittade på tv, drack öl och gick i morgonrock, perioden som inneboende på kära mors bäddsoffa. Perioden när jag flyttade hit och satt och tittade på väggarna i ett helt år. Det är bara ett år sedan jag helt plötsligt fann att jag hade vilat nog, att jag faktiskt orkade duscha varje dag, att jag faktiskt ville något med livet igen förutom att bara finnas till.

Varför det blev så vet jag inte. Det var efter en period av kroppsliga besvär som jag kände att knoppen och själen fått kraft igen. Sen gick det väl lite för fort kanske, jag sprang innnan jag kunde gå. Men jag är på gång.

Men. Vad ska jag då göra med den nya kraften?

Jag vet vad jag vill. Men inte om jag vågar. Fast å andra sidan. Vad har jag att förlora?