Vem är du?

Dricker kaffe och gråter. Saknar alla kvinnor jag älskat och gråter lite till. Jag mår bra. Tro inget annat. Men jag älskar. Någon. Om jag bara visste vem det var. Allt från den där söta tjejen som jag träffade när jag var 5 år till den jag inte såg när jag var igår. Blonda, röda, svarta och brunetter. Med målade läppar och med slanka ben. Korta kjolar och långa själar. Alla älskade jag och några tyckte om mig.

I en soffa ligger katten och darrar på benet. Drömmer om harar eller fåglar eller något. Hunden, den älskade hunden, ligger i köket, med sina vackra bruna ögon slutna och tänker på sommarfält. Min egna kropp sitter här. Precis här. Framför dig, just nu i dig. Innuti din skalle. Innanför dina drömmar om ett liv på ett sommarfält.

Varje dag jag slår upp morgontidningen förväntar jag mig att se en annons om att de jag älskat har förlovat sig, gift sig, dött. Det är sådant jag inte får reda på annat än genom tidningen längre. Även fast jag gav dem allt jag var. Tog desto mer. Tog allt de var. Rövade dem på deras själ och önskan.

Men nog är det en smula märkligt? Att man kan leva så tätt med någon, så i någon, och sedan vara helt bortkopplad? En del av de människor jag varit med är kvar. De som är goda. Mina äldsta barns mor som likom aldrig slänger ut mig fast jag brötar och lever om. Sen finns det andra. Som. Ja, ni vet vem nu är.

Jag har en tatuering på armen som sägs betyda "make". Fuck. I helvete heller. Min maka bedrog mig, snodde allt jag hade och nu sitter jag här och är bitter. Så tråkigt.

Svamlar jag? Troligen. Den där bitterheten brukar inte bryta fram. Jag håller mig för fin för sådant. Men ibland måste man skrika när en kniv skär in i ryggen. Jag har varit tyst väldigt länge nu.

"Men gör dig inte själv till ett offer då", säger de som vet. De starka. De som vunnit över livet. De som gifte sig när de var 20 och hankar på livet som om det vore en gåva. Återigen. Fuck. Mitt val är att inte göra mig själv utan att vara ett offer. För mig själv. Kommer leva så. State of mind. Bli ihågkommen som någon som gick den vägen som var hans egna. Andras vägar väger för tunt.


Stampar på äggskal och hoppas de håller. Sinnesvagt. Men mitt. Sänder mina bästa hälsningar till den som vill ha dem och kanske, kanske kommer jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback