På vift i mina kvarter

Nu förstår jag varför hunden kallas människans bästa vän. För min hund tvingar mig att inte bara gå utanför dörren. Men även att gå stigar och över bäckar och genom skogen och alla de där stigarna och bäckarna och skogarna var något jag inte visste fanns förut. Den där mannen som pratar med hundar, Cecar har ett problem med sin filosofi. Han pratar till dem och inte med dem känns det som. Han säger ju att det är han som alltid ska vara den som leder hundarna när de är ute. Stackaren. Då missar han ju allt man får genom att ibland bra låta jycken leda vägen.

Jag måste ha levt i en bubbla i 2 år. Viskafors erbjuder ju oändliga upplevelser. Antingen det är att man kan gå i skogen med hundens skumpande bakdel 10 meter framför sig eller att man kan hitta små odlingar, broar, trappor och utsikter och historiens vingslag mest överallt.

Vi var ute och gick i två timmar, hittade mer och mer av allt det där som jag trodde fattades här i det som jag förut kallade jävla håla men som jag allt mer kallar mitt hem. Ärligt talat så har jag just nu svårt att tro att jag någonsin kommer flytta härifrån. Men det sade jag om min gamla stadsdel Sjöbo med. Den stadsdel där jag växte upp, där jag kunde gå ut med ögonbindel och ändå hitta överallt.

För ett år sedan ungefär beklagade jag mig för några jag pratade med om att det minsan inte fanns några fina promenadstigar i Viskafors. Till svar fick jag sådana där miner som betyder att folket just håller på att bryta ihop av skratt men inte riktigt kan med att gapflabba.

Nu vet jag varför.

Dessutom är Sjöbo en ung stadsdel om man tänker på hur det ser ut nu för tiden. De äldsta husen är väl från 40-talet kan jag tro. Därförinnan var det bara små gårdar och ängar. Men Sjöbo har väl inte haft någon historia där arbetet har funnits på platsen liksom. Här i Viskafors har det funnits textilfabriker och den enorma gummifabriken i Svaneholm där både jag och min morfar har arbetat med sisådär 40 års mellanrum.

Vi träffade på en man som kunde berätta en hel del intressant om området jag bor i. Alla dessa gamla arbetarlängor, varav jag själv bor i en. Så här sitter jag och känner historiens vingslag, blir hungrig och bestämmer mig för att det är dags för en pizza för första gången på en evighet.

Förresten. Hunden är min bästa vän. Någon som man gör roliga saker ihop med. Katten däremot, Chips, det är min babe det. Hon funkar som vilken sambo som helst. Kräver att jag fixar käket, sover bredvid mig när bara hon vill och sitter för det mesta och gör sig fin och vacker.




Kommentarer
Postat av: Åsa

Tack för denna blogg helg med många tänkvärda tankar samt en del leenden.Blev det nån pizza föresten?Viskafors är väl inte direkt min hemma kd men har varit en del vid storsjön både badat,fiskat och grillat.Det finns många fina ställen där.Även fornminnenNej dax att ladda för en ny vecka god natt.

2010-03-28 @ 23:42:27
Postat av: WoB

Tack för att du läst :-) Nä, det blev ju inte det. Inte orkade jag ta mig ut alla 100 meterna till pizzerian, inte ens när jag och hunden gick förbi den :-) Men jag blev mätt ändå och nu har jag ju en pizza innestående och det kan aldrig vara fel.



Storsjön visste jag inte ens om att den fanns innan jag flyttade hit. Och nu vet jag ännu mer för jag hittade en sådan där informationstavla och en pamflett i en låda där det stod en massa om vandringsleder och annat skojsigt. Ge mig en ruin av ett gammalt torp och jag blir som ett barn igen :-)



Natt natt!

2010-03-29 @ 00:25:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback