WoBWorld

Att läsa bloggar förändrar mitt liv. Hela tiden. Jag läser och varje gång så väcks en ny tanke. Ett nytt sätt att se på tillvaron. För mig är det fan i mig allt mer ovärderligt. Det spelar lika mycket roll för mig nu för tiden som musik alltid gjort.

Idag fick jag en sådan där märklig upplevelse. En del bloggar har jag följt i några år nu. Till saken hör att alla läser olika bloggar med olika inriktning. En del hänger sig åt modebloggarna. Jag kan tycka vad jag vill om det där men det är bättre att läsa sådana än ingenting. En del plöjer politiska bloggar. En del letar efter de humoristiska. Eller de som handlar om musik eller inredning eller vad fan som helst som gör dem lite mättare i livet.

Själv är jag en sucker för de personliga bloggarna. De som "personer skriver om allt som handlar om personer". Det är min grej och betyder inte på något sätt att de där bloggarna är viktigare i det stora. Men för mig är de det.

Så jag läser om Hildar, Catter, eller Zessar, Miss borderliner eller Junier, katters matte eller skåningar som inte känner sig hemma i min stad eller om saker bortom horrisonten och alla dessa människor som skriver om livet som det är för just dem.

Men något har hänt de sista åren. Något som gör mig alldeles varm i hjärtat, som gör att det slår lite vackrare och lugnare och jämnare.

Allt mer personer som förr var osynliga och otroligt hemliga har blivit till kött och blod. Så har även jag själv blivit. I början när jag bloggade så handlade det egentligen inte om något alls. Jag skrev bara för lusten att skriva. Men genom WOB. Jonas var WoB på nätet. Den riktiga Jonas var hemma och skalade lök medan Wob blev allt mer personlig och utlämnande. Det var först när jag fick en massa anonyma ägg slängda på mig som jag tröttnade på att vara sådär jättehemlig och började skriva ut mitt "riktiga" namn på bloggen. För det kändes som ett bra vapen mot de som avskydde mig. Om jag berättade vem jag var så förminskade jag deras anonymitet.

Men åter till saken. Jag brukar läsa det mesta genom Feed Demon, ett program jag allt mer blir total beroende av förresten. Det gör ju att de flesta formateringar och designer försvinner när man bara har texten rakt framför sig. Ibland en enorm fördel. Vem orkar med alla blinkande hjärtan och skit en del har i sin design liksom.

Men idag ramlade jag in direkt på en av mina absoluta favoriter och upptäckte till min enorma förvåning att männskan lagt ut en bild på sig själv och sitt förnamn i kanten av skärmen.

Förut fanns bara en del av ansiktet och namnet var rätt så jättemycketanonymnt. Lite som WoB liksom. Betyder ingenting för någon som inte vet vem man är.

Där fann jag en babe. Ja, ja vet, jag är kanske fel ute när jag recenserar någon annans utseende. Men ändå. Hon såg inte ALLS ut som jag trott. Så mycket vackrare, så mycket mer människa.

Men det hela gör ju inte bloggen sämre. Snarare ännu bättre, ännu intressantare, ännu viktigare. Inte det att hon är snygg, det är liksom bara en sak bland andra saker, men att hon finns. På riktigt.

Vi är ett antal som har skrivit mycket genom åren. Några har tillkommit. Men återigen, något har hänt. Bloggare har slutat vara försikiga och därigenom allt mer viktiga. Någon som är totalt anonym kan du alltid avfärda. Men har du ett ansikte till texten så måste man liksom sätta sig in i att det hela är en helhet.

En blogg är inte längre något som går att avfärda med att det sitter hobbyfolk bakom dem. En blogg kan vara minst lika vacker och viktig som vilken bok som helst i världen.

Så jävla, jävla, jävla vackert.