Allt är möjligt om du bara tror
Just nu vill jag aldrig sova med. Aldrig. Någonsin. Det blir så ibland. Det är inte det att jag inte kan sova. jag försöker inte ens. Att sova känns som slöseri med tid, med kraft och med medvetande. Kanske är det mardömmarna jag undviker eller så är det så enkelt att jag bara vill vara vaken och lyssna till musik.
Ibland förvillar jag mig bland litteratur. Ibland konst. Ibland musik. Sällan enkla saker som vad man ska äta eller varför man ska göra det.
Just nu är det musik. Jag famlar och skvalpar och rotar och botanierar bland alla minnen som musik jag hört gett mig eller bland ny musik som ger mig något jag inte visste fanns. Ingen röd tråd förutom musikens njutning. Tidsepokrar eller musiksorter hindrar mig mig inte. Det har det aldrig gjort.
Men just nu, precis nu, så kan jag nästan känna doften från mitt pojkrum, när jag satt där framför mitt gröna skrivbord med en dundergammal skrivmaskin som mor fått från jobbet. Där jag satt och skrev dumheter. Ville så gärna vara Torsten Ehrenmark. Han som fick mig att gråta av skratt. Han som skrev saker som att snålvattnet rann längs med oxeltänderna när han gjorde en nattmacka.
På min stereo spelade en skiva. Eller först och främst. Det var ingen stereo. Det var en resegrammofon i röd plast där de två högtalarna bildade locket och som kunde spela 78-varvare med. Jag vet, du vet inte ens vad en 78-varvare är. Stenkaka? Kanske har du hört talas om en sådan. Men det betyder ju faktiskt inget. Den kunde spela vinyl singlar (45 varv) och LP (33 varv). Där hade jag mitt liv, där och bland mina böcker. Skolans värld var bara någon jag genomled.
Det var mycket Elvis och Beatles och Stones och Johnny Cash. Spike Jones och en massa andra konstig musik som gjorde att jag fick gå ensam på rasterna och aldrig blev inbjuden på en enda fest. Inte ens en enda gång vilket så här i efterhand säger mig att de andra missade allt det roliga.
Men när jag hör just den här skivan så kan jag som sagt se den där gamla gröna skrivmaskinen med sitt förbannade d som aldrig slog ordentligt, känna doften av pappret och pennorna jag hade i ett pennställ bredvid bara för att kunna rita illustrationer till det jag skrev.
Just nu gör den mig lycklig. Framför allt titellåten som jag faktiskt kan sjunga med i jäkligt snyggt med. Eller i alla fall när jag själv hör det.
Ibland förvillar jag mig bland litteratur. Ibland konst. Ibland musik. Sällan enkla saker som vad man ska äta eller varför man ska göra det.
Just nu är det musik. Jag famlar och skvalpar och rotar och botanierar bland alla minnen som musik jag hört gett mig eller bland ny musik som ger mig något jag inte visste fanns. Ingen röd tråd förutom musikens njutning. Tidsepokrar eller musiksorter hindrar mig mig inte. Det har det aldrig gjort.
Men just nu, precis nu, så kan jag nästan känna doften från mitt pojkrum, när jag satt där framför mitt gröna skrivbord med en dundergammal skrivmaskin som mor fått från jobbet. Där jag satt och skrev dumheter. Ville så gärna vara Torsten Ehrenmark. Han som fick mig att gråta av skratt. Han som skrev saker som att snålvattnet rann längs med oxeltänderna när han gjorde en nattmacka.
På min stereo spelade en skiva. Eller först och främst. Det var ingen stereo. Det var en resegrammofon i röd plast där de två högtalarna bildade locket och som kunde spela 78-varvare med. Jag vet, du vet inte ens vad en 78-varvare är. Stenkaka? Kanske har du hört talas om en sådan. Men det betyder ju faktiskt inget. Den kunde spela vinyl singlar (45 varv) och LP (33 varv). Där hade jag mitt liv, där och bland mina böcker. Skolans värld var bara någon jag genomled.
Det var mycket Elvis och Beatles och Stones och Johnny Cash. Spike Jones och en massa andra konstig musik som gjorde att jag fick gå ensam på rasterna och aldrig blev inbjuden på en enda fest. Inte ens en enda gång vilket så här i efterhand säger mig att de andra missade allt det roliga.
Men när jag hör just den här skivan så kan jag som sagt se den där gamla gröna skrivmaskinen med sitt förbannade d som aldrig slog ordentligt, känna doften av pappret och pennorna jag hade i ett pennställ bredvid bara för att kunna rita illustrationer till det jag skrev.
Just nu gör den mig lycklig. Framför allt titellåten som jag faktiskt kan sjunga med i jäkligt snyggt med. Eller i alla fall när jag själv hör det.
Skivan? "love Letters from Elvis". Va fan trodde ni?
Kommentarer
Trackback