WoBWorld

Jag vaknade den där morgonen. Inte för att jag ville eller för att jag sovit klart. Men för att ormarna hade trasslat in sig bland alla mina ben och hotade med att vräka oss.

Du ser, det gör inte ont att leva. Det bara känns så. Saker som flimmrar är bara bilder som går lite för fort. Det är inte fel på bilderna. Det är fel på annat. Kanske ormarna?

Ta på sig klädedräkt. Ta på sig ansikte. Ta på sig humör. Ta av sig könsdriften och lägga den i en låda under sängen. För att njuta av när ingen ser. Men ingen är inte här.

Sen levde jag en stund. Dog frammåt eftermiddagen men återuppstod i tredje varvet. Hästarna som sprang piskades men jag vispade grädde till tårtan till kalaset för min återkomst.

Kvällen föll. I väntan på ambulansen sjöng vi en låt. Låt det gå väl för kvällen som föll så hårt och gjorde så illa. Sig.

Natten kom och återkom igen. Efter det?

Inte vet jag.