WoBWorld

Ahhh, precis vad jag behövde. Prodigy. Nej inte den Amerikanska rapparen utan den helylleengelska gruppen. Tung, tung techno. Passar precis i den Viskaforska natten.

Ok, innan jag somnar. Jag har som av en händelse börjat botanisera lite i mina Elvis-samlingar som är inspelade före mina favoritår 68-72 och helt plötsligt upptäckt att jag verkligen gillar även de gamla 50-tals låtarna. Well, så far so good. Men, för att travistera Tony Irving. Jag har aldrig kunnat komma överrens med sakerna Elvis spelade in mellan 61-68. Visst har jag funnit ett och annat undantag men de har varit få. Jag giller helt enkelt inte den sockersöta rösten han använde under de åren för att inte tala om de utbota korkade låtarna som filmbolagen och RCA gav honom att sjunga. Det är bara sliskigt och otäckt.

Men så hörde jag "Suspicion" och föll pladask. Nej, inte refrängen. Den är precis så där obehaglig. Men resten. Texten talar direkt till mitt svartsjuka hjärta och sen fastnade jag för kompet. Så snyggt, så gungigt. Som att ligga på en flotte och flyta omkring i vågor. Snyggt så snyggt.

Men som sagt. Refrängen. Bespara oss den vetja.

Jäklar i min lilla låda vilket tifo Guliganernas tifogrupp hade gjort som en hyllning till Matte Svensson. Skit helvete och fan också att jag inte var där.

Att knata omkring helt obekymrad på stadens gator och träffa på ett gammal x är alltid förknippat med ett visst besvär. Vad ska man säga, hur ska man uppträda? Tja, jag har kommit på det perfekta sättet. Hädanefter ska jag ställa mig och sjunga Willie Nelsons gamla klassiker "Funny how time slips away". Givetvis i Elvis version då. Kan det bli bättre tro? Man börjar trevligt och trevande för att sedan bli allt mer syrlig och avslutar det hela med en rejäl känga i baken.

Jajamen, Så ska jag göra.


"Well hello there,
My its been a long long time
How am I doin,
Oh well I guess Im doin fine
Its been so long now and it seems that
It was only yesterday
Mmm, aint it funny how time slips away

Hows your new love,
I hope that hes doin fine
Heard you told him, yes baby
That youd love him till the end of time
Well you know, thats the same thing
That you told me
Well it seems like just the other day
Mmm, aint it funny how time slips away

Gotta go now,
Guess Ill see you hanging round
Dont know when though, oh
Never know when Ill be back in town
But I remember what I told you
That in time your gonna pay

Well aint it surprisin how time slips away
Yeah, aint it surprisin how time slips away"

Jag är rädd. Så enkelt är det. Mina ärr får sällskap av nya varje dag. Men jag vill bara leva.

Vem kan säga det bättre än Lennon? Inte jag i alla fall fast jag försöker.

" I'm scared, I'm scared, I'm scared
I'm scared, so scared
I'm scared, I'm scared, I'm scared
As the years roll away
And the price that I paid
And the straws slips away

You don't have to suffer
It is what it is
No bell book or candle
Can get you out of this, oh no!

I'm scarred, I'm scarred, I'm scarred
I'm scarred, uh huh
I'm scarred, I'm scarred, I'm scarred
Every day of my life
I just manage to survive
I just wanna stay alive

You don't have to worry
In heaven or hell
Just dance to the music
You do it so well, well, well!

Hatred and jealousy, gonna be the death of me
I guess I knew it right from the start
Sing out about love and peace
Don't wanna see the red raw meat
The green eyed goddamn straight from your heart

I'm tired, I'm tired, I'm tired
Of being so alone
No place to call my own
Like a rollin' stone"

Saker ordnar sig. Hur man ändå bär sig åt. Låt Timbuktu berätta.



"Jag har tagit så många saker i livet för givet,
men tiden glider förbi mig har hunnit bli tjugonio
Har blivit visare lite men det är knappt så det märks,
i det som passerat har snarare saker förstärkts
Balanserar mellan vaken och skärpt dristig och dum,
med whiskey i mun vildsint till hiskeligt lugn
Visst är det tungt ibland fast då påminns man om,
den otroliga fetheten fast plågan är lång
Livet är ljust fast ibland världen e mörk,
det fixar sig till slut fastän det verkar vara kört
Jag har fuckat upp det ena sabbat datten och ditten,
på nio missar men den tionde så satt den i mitten
De bara vinsterna som räknas resten är lärdom,
och när ingenting är säkrat tänker jag tvärtom
För det är vice versa varje tillfälle tas så helvetes glad,
varje dag jag finns är det bra

ref.
Orden räcker inte till,
i mitt huve står det nästan still
Ute där det blåser kallt,
jag andas djupt så kan jag stå emot allt
Och ser jag bara nån sorts moln,
kan solen inte va långt bort
Så därför vill jag passa på,
att visa tacksamhet för allt jag får

Man kan klaga hela dagar man kan kvida och jämra,
men skit kommer att hända och man kan vrida och vända
Kan tycka synd om sig själv och man kan hata på andra,
kan ångra att man bangade sitta där och prata och svamla
Många dom hamnar där kan inte se något annat,
min attityd förändras och problemen förvandlas
För jag vill se möjligheter i svårigheter och skaka av mig,
och flippa en dålig sak till en bra grej
För trots den skit jag anser jag gått igenom,
är jag fuckin tacksam över allt bra jag fått va med om man
Så fortsätt servera jag vill ha mera,
jag garanterar att vi kommer ta oss över det hela

ref.
Orden räcker inte till,
i mitt huve står det nästan still
Ute där det blåser kallt,
jag andas djupt så kan jag stå emot allt
Och ser jag bara nån sorts moln,
kan solen inte va långt bort
Så därför vill jag passa på,
att visa tacksamhet för allt jag får

För vissa lägger saker på en låtsas nivå,
men det e för dyrbart för oss så nu kostar vi på
Så ofta det går och blandar skratten med gråt,
det e en serie ögonblick och fantastiskt få
Vi kommer ihåg och trillar så kommer jag igen igen,
dubbelt så stark efter händelsen
För det överfeta i att få vara med om nuet,
min tacksamhet raderar ut problem från huvet
Vi lever ut den för alla dom som inte är kvar,
och ler ner på oss från ovan och som vet vad vi har
Inte en dag och slösa jag ska ösa till punkt,
Och tänka efter innan nästa gång jag gör något dumt

ref.
Orden räcker inte till,
i mitt huve står det nästan still
Ute där det blåser kallt,
jag andas djupt så kan jag stå emot allt
Och ser jag bara nån sorts moln,
kan solen inte va långt bort
Så därför vill jag passa på,
att visa tacksamhet för allt jag får"

En låt till jag blir glad av. Att ha sån makt över språket. Jösses. Om man bara kunde nå en liten bit upp på den nivån.

Varför denna låten hamnat på min blogg? Enkelt. Den gör mig glad. Den får allt att se lite ljusare ut. Ett litet glädjepiller. Sen är jag lite kär i henne som sjunger på franska i slutet.

Jag sitter och funderar på hur mitt liv skulle se ut utan musik och böcker. När jag var liten slök jag hela biblioteket, jag läste Strindberg när jag var 10, jag läste och läste och läste och lyssnade på musik vartenda vaken sekund. Sedan dess har dessa två kulturyttringar räddat mitt liv gång på gång. Jag lyssnar till musik dygnet runt, precis hela tiden. Snöar in på artister, skivor. Förlorar mig i texter och ackordföljder. Mina drömmar färgas av musiken som står på i bakgrunden till min sömn.

När det gäller böcker har jag fått lite svårare att tränga in i dem. Blivit betydligt mer sparsmakad med åren. Om jag inte gillar en bok så lägger jag ner den. Lite av magin har försvunnit. En smula av äventyren har bleknat i kanterna. Men att läsa en bra bok är fortfararande som en drog för mig. Så kan jag försvinna, bli någon annan, höra andra röster i huvudet är de gamla välbekanta som bara berättar för mig hur rädd och oduglig och oälskabar jag är.

Mina två favoritförfattare är två så vitt skilda som Bukowski och Woodhouse. Den sistnämnda för den briljanta språkbehandlingen, bara utrycket "jag blev så förvånad att man skulle kunna slå omkull mig med en smörgås" är värd ett Nobelpris. Att få skratta sig igenom en bok full av underfundiga meningar, lätt och trivsam intrig och enkla problem är som balsam på sår. Jag kan läsa om hans böcker gång på gång.

Bukowski däremot är allvar. Det är skitigt, fult och som livet är. På riktigt. Det är otvättade kroppar, sprit och nikotin. bakfylleångest och rädsla för livet. Men ändå så är det totalt osentimentalt, bara ett kallt konstaterade att så ser livet ur för vissa av oss. Att läsa Bukowski är som att titta in i huvudet på någon man känner släktskap med. Ett enkelt avskalat språk, utan en massa nonsens. Bara rad ut och rad in med livsbetraktelser från undersidan.

Visst kan jag njuta av en bra film, en vacker eller tänkvärd tavla. Teater. Snön som glittrar. En märklig skulptur eller väven i ett vackert tyg. Men det är böcker och musik som är min livsnerv. Det är det som håller mig vid liv, vid sunda vätskor och som gör att jag överhuvudtaget vill vakna på morgonen.

Ok. Om du inte läser igenom denna texten, lyssnar på låten, så är du inte min vän mer. Den här låten har varit med mig sedan den kom ut. Den förklarar allt. ALLT, det jag vill säga men inte finner ord till. Det var bra nära att den blev min och före detta fruns bröllopslåt men jag propsade på Frank Sinatras "I´ve got You under my skin". Ett misstag så här tre och ett halvt år efteråt.

Men Robbie Williams är min stora nutida hjälte. En människa som precis som jag aldrig hymlar med hur det är och som gav mig den största, STÖRSTA liveupplevelsen på Ullevi någonsin. Han här hemma bland Lennon. Elvis, Sinatra och Depeche. Större kan jag inte tänka mig. Jag får rysningar när jag hör denna låten för den berättar allt jag vill berätta men inte finner ord eller bokstäver till. Så om du inte lyssnar bannlyser jag dig från fortsatt liv.

"Come on hold my hand,
I wanna contact the living.
Not sure I understand,
This role I?ve been given.

I sit and talk to god
And he just laughs at my plans,
My head speaks a language, I don?t understand.

(chorus)
I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
?cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

I don?t wanna die,
But I ain?t keen on living either.
Before I fall in love,
I?m preparing to leave her.
I scare myself to death,
That?s why I keep on running.
Before I?ve arrived, I can see myself coming.

(chorus)
I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
?cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

And I need to feel, real love
And a life ever after.
I cannot get enough.

(instrumental)

(chorus)
I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in,
I got too much love,
Running through my veins, going to waste.

I just wanna feel real love,
In a life ever after
There?s a hole in my soul,
You can see it in my face, it?s a real big place.

(instrumental)

Come and hold my hand,
I wanna contact the living,
Not sure I understand,
This role I?ve been given

Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand. "

Fasen, jag blir tokig. Jag har letat över hela nätet efter tolvan till denna låten plus alla remixer. Jag hade dem på vinyl en gång för länge sedan men skivorna står ju fortfarande hos fd frun och jag har ändå ingen vinylspelare. Men den här låten gjorde mig på gott humör igen efter att jag deppat ihop en stund.

Jo minsan Mr Nelson. Jag har totalt snurrat in mig på gamla hederliga Depeche Mode. Totalt och sinneslöst. Framför allt "Ultra" som snurrar varv på varv i datorn. Det är SÅ bra. Den skivan innehåller allt av livets vemod och glädje. Som en blandning av Ac/dc, Bach och Sinatra. En underbar coctail som jag inte kan få nog av. Troligen så är det sjukligt för det var länge sedan jag snöade in på en enda skiva så. Men Marin Gores melodier, harmonier, texter och en nyss heroinavgiftad David Gahan är genialt ta mig tusan.

Tänk vem kunde tro det när man var 15 och hade DM som husgudar att de skulle funka 23 år senare? Nu laddar jag ner hela Kraftwerks skivkatalog med.

Fan, jag har blivit zynthare igen. Det som de gjorde allt för att försöka slå ut mig i skolan för 20 år sedan. Det gick inte. HA, där fick ni.

Cigg och alkohål


" Is it my imagination
Or have I finally found something worth living for?
I was looking for some action
But all I found was cigarettes and alcohol

You could wait for a lifetime
To spend your days in the sunshine
You might as well do the white line
Cos when it comes on top . . .

You gotta make it happen!

Is it worth the aggravation
To find yourself a job when there's nothing worth working for?
It's a crazy situation
But all I need are cigarettes and alcohol!

You could wait for a lifetime
To spend your days in the sunshine
You might as well do the white line
Cos when it comes on top . . .

You gotta make it happen! "