WoBWorld

En del saker som sker av välvilja kan ju reta en till vansinne. Den jäkla blinkande lampan och den irriterande signalen som finns i bilen, allt med syfte att påminna om bältet. Problemet är att jag brukar starta bilen och sedan ta på mig bilbältet. Så det hinner både pipa och blinka innan bältet är på plats.

Just nu har jag en liten blinkande ikon nere i meddelande fältet på dataskärmen. Den ligger där och blinkar för att påminna mig om att bläcket i skrivaren håller på att ta slut. Och jag drivs till ett sakta vansinne. För jag ser hela tiden den där blinkande lilla figuren i ögonvrån när jag sitter framför datorn. Och jag vet redan, myucket väl, att det jäkla bläcket håller på att ta slut. Och inte går det att stänga av f*nskapet heller. Så den blinkar och jag irriteras.

Kort rapport från mänskligheten:

Minste sonen "tål inte" maten; och det vet han utan att ha smakat.

Och han "tål inte krydda" ;och det vet han utan att ha smakat

Och han gillar inte den maten; och det vet han utan att ha smakat

För det finns ju ett superNintrendo på i vardagsrummet.

Hulda Hustrun har letat fram ett gammalt Super Nintendo från äldsta sonens gömmor. Tanken var ju god, att de små barnen skulle få en stunds tidsfördriv medan maten lagades i köket. Det enda Hulda Hustrun missade var att man borde göra sönder högtalaren i tvn om spelet skall vara inkopplat. För finns det någon mer irriterande musikslinga än den från Super Mario Bros? Om och om igen. Och om igen. Nu vet ju jag att man kan sänka volymen på tvn, jo då såpass fattar jag. Men då ropar de arma stackars barnen att de inte hör något så det är bara till att höja igen.

Sådana här dagar längtar jag efter en grogg. En stor.

Tänkte passa på när jag nu är så i farten. Så jag skulle till att koppla in en överbliven dvd-spelare i grabbarnas rum. Brukar ju inte vara några problem, en scartsladd bara så är det fixat. Nu var det bara det att den aktuella tvn är så gammal så den har ingen scartingång. Detta fick mig att rynka pannan rätt ordentligt, men så kom jag ihåg ett inköp jag gjorde på Hobbex, för några år sedan. En helt enormt stor kopplingsdosa, full av olika ingångar och utgångar, knappar att ställa in och knoppar att vrida på.

När jag köpte dosan var jag mycket mallig över mitt kap, för som varje man vet så är det ju mer status i en stor kopplingsdosa än en liten. Storleken spelar definitivt roll. Helst skall man ju ha ett helt ormbo bakom tvn, med scartsladdar härs och tvärs, digitala ingångar och utgångar, dv-kopplingar och midiutgångar och har man då en stor, stor kopplingsdosa med är man ju nästan mer man än man själv reder ut.

Nä, jag var som sagt väldigt glad åt min dosa. Ända till jag skulle koppla in den. Då var den för stor. Jag vet, hur kan en dylik dosa vara för stor tänker nu varje man med självrespekt. Men den gick helt enkelt inte att koppla in eftersom en kant tog i i en kant i tvn. Så jag fick helt sonika köpa en mindre, mer passande koppling. En fjuttig en med bara en scartingång och tre midiutgångar.

Så, sedan dess har jag letat efter en nytta för min stora dosa. Jag kan ärligt talat säga att jag nästan glömt bort den, speciellt som jag kunnat köpa en ännu större dosa sedan dess. Men nu satt den som en smäck när jag provade den. Så nu har grabbarna dvd inkopplad på rummet. Och min dosa har äntligen fått ett hem.

Så gott allt löser sig.

Det är frost ute. Betyder kallt kallt. Och idag är det 10 år sedan den stora snöstormen. vi befinner oss sannerligen på fel sida av sommaren. Men det är ju bara att knäppa rocken, lägga en halsduk snyggt tillrätta och bita ihop. Hårt.

Katter måste vara det mest nyfikna djur som vandrar på vår jord. Lätt.

vi har två katter. En liten hona som lystrar till namnet Chips och en större hane som lystrar till Sir Lancelot. Dagligen ser jag hur dessa två katter tycks bli förvånade över saker och ting i livet alla skeenden. Speciellt Chips. Hon är så jäkla nyfiken att hon säkert skulle gå vilse i sitt eget r*vhål om hon bara var vig nog. Städningt dessa öventyr som livet bjuder på. En fluga, en droppande kran, ett ljud från grannens lägenhet, ett ljud från den andra katten, ett ljud från nån, någonstans.

Man häpnar över graden av nyfikenhet, man kan ju tycka att det mesta i vår lägenhet är upptäckt vid detta laget. Men icke. Chips har tillexempel upptäck den jätte strora vattenbehållaren som ser ut som en stol inne på toaletten. Perfekt grej ju, mycket mer vatten i den än i den lilla fjuttiga skål som står på golvet i köket. Så nu finner vi mellan varven en kattsvans som sticker upp ur toalettstolen, allt medan svansens ägare lapar av det vatten som finns i denna.

Men som sagt, de verkar leva ett spännande liv de där katterna, förutom de 16 timmar de sover per dygn.

Helt hopplöst telefonsamtal med modern. Ett stånga huvudet i väggen-samtal. När min ömma moder är på sitt vrånga sätt så blir hon en världsmästare på att tjura, komma med sådana där sköna giftigheter som knappt märks, men som sitter som en smäck.

Vissa dagar när hon är så så fundera jag på om man kan byta ut sin moder med hänvisning till garantin. För när dessa tider stundar är det helt omöjligt att göra rätt. Hon hittar banne mig fel på näst intill allt man gör, gjort, planera göra och även det som man inte ens gjort eller gör. Framför allt det man inte gjort. Helt otroligt.

Jag älskar min ömma moder med den obändiga kraften som kommer sig av att var ensambarn.
Men ibland är hon helt omöjlig. Fullständigt. I detta telefonsamtal lyckades hon kasta in minst fyra-fem vassa repliker, tre eller fyra inkonsikventa påståenden och toppade det med lite blandade syrligheter.

Precis sånt jag skulle klara mig helt förutan i kväll.

Lovar.

Som om det inte räcker med elände. Jag tror jag har fått en vårta på foten. Eller ärligt talat, jag vet att jag fått det. Två till och med. Man är ju sjuksköterska gu'bevars.

Visste att motion är farligt, för jag kan bara ha fått de där vårtorna från badhuset.

Abbans på mig, inte röra sig i onödan har vi ju sagt ju. Annars går det såhär.

Det var deå ett elände. Har en sån där obehaglig känsla hela tiden, en känsla som bara mal och mal. Känner mig liksom... stressad. Fast ändå inte. Deppad. Fast ändå inte. Tom, fast ändå inte. Vette tusan vad som tagit åt mig. Misstänker att det har ett samband mde hösten. Förbaskat irriterande är det i alla fall.

Och vädret är likrom likadant. Varken eller. Inte bu och inte bä. Troligen behöver båda jag och vädret en uppsträckare, en åthutning: skärp dig. Men inte ens det orkar jag åstadkomma.

Typiskt!

Tusan. Infektionen i ögonbrynet är inte på låtsas precis. Skönt varig och sexigt svullet runt hela ögonbrynet, lite skönt rodnat. Tur vi hade penicilin hemma så jag kunde börja med en kur direkt. Var en pina att byta ut ringen till en lite mindre stav. Roligare nöjen kan jag tänka mig.

Kallt ute, nästan 0-gradigt. Vintern kryper allt närmare. Om 2 månader är det julafton. Tiden rusar, jag står stilla.

PÅ tal om fågelinfluensan, katten nös nyss. Är det farligt tro?

Nu har jag snart sovit bort 2 dagar. Kan det räknas in på kontot för tidsförstörelse tro. Fast jag är lika trött fortfarande. Men just det, ja är ju sjuk, nästan döende, så var det ja. När jag tänker på allt viktigt jag kunde gjort istället för att sova blir jag lite orolig för mig själv. Tänk vad jag kommer ångra mig när jag blir gammal. Istället för att bestiga Killimajaro sov jag, istället för att uppfinna vaccin mot cancer åt jag, istället för att komponera odödliga musikaliska storverk knatade jag omkring och funderade på varför det alltid måste blåsa så kallt på hösten eller varför handtaget på rulltrappan alltid måste gå lite saktare än själva trappan.

Men gjort är ju gjort, ingen ide att börja ångra sig redan nu, det kan jag sköta så bra så om 50 år.

Nu ska jag nog sova litet till