WoBWorld

Tänk om man vore som ett barn på morgonen. De skuttar ur sängen vid halv 7 på morgonen, sprudlande av livsglädje. Livet är fullt av möjligheter och det gäller att hinna med så många som möjligt. De sover ena sekunden, vakna nästa. Själv behöver jag en startsträcka på 1 timma och 5 koppar kaffe, en dusch och ytterligare 2 koppar kaffe. Plus en cigg och en snus (jag vet, men inte ens det kan jag bestämma mig för, röka eller snusa. Båda ).

jaja, de växer ju upp de med och får känna på det. Smaka på livets elände och besvär. När det värsta problemet inte längre är att man inte får titta mer på Ninja Turtles, utan att man inte fått den löneökning man drömde om, inte det huset man planerade för, och inte den maken man trodde sig ha rätt till.

Då får de se.

Min far pratade ofta om att ta tjuren vid hornen. Alltså, är det något man skall göra som är obehgligt, är det bäst att göra det med en gång, så är det över sen.

Och nu undrar jag varför i hela helvetet jag inte kan göra det nån gång. Jag har en förmåga att stoppa huvudet i sanden som en struts så fort det bränner till litet. Och resultatet? Som vanligt. Det känns ännu värre efteråt. För problemet finns ju kvar, vanligtvis litet värre än innan.

FAN, nu blir det ju ÄNNU värre att gå o jobba på Onsdag. Hade jag gått i morse hade jag redan gjort första arbetsdagen vid denna tiden, för en timma sen. Att jag aldrig, aldrig, aldrig lär mig.

SÅ TRÖTT på mig själv, att jag altid viker mig vid minsta motstånd.

VELPELLE! Skärp idg Carlzon.

Så klart man ska göra bort sig ordentligt såhär när man ändå är nervös redan från början. Nu på kvällen var min svåger och svägerska på besök, de tog med sig ett serveringsbord som vi fått från dem, så vi bjöd så klart på en liten kvällskopp kaffe.

Vet inte riktigt hur vi kom in på det, men vi började prata om piercingar. Jag har ju en ring i ögonbrynet och jag har inte haft kläm på hur den sitter egentligen. Det sitter ju en liten kula på som jag förstod hade något med fastsättandet att göra. Min svägerska visste på råd och visade raskt hur man tog bort den. Det var helt enkelt bara att trycka ut kulan, ringen satt klämd mot kulan som hade två små spår i sig. Så längt allt väl.

När besökarna hade knatat hem så tänkte jag att jag skulle sätta tillbaka den lilla kulan, så att ringen inte ramlade loss.

Tänkte jag.

Det var ju inte så lätt. När jag försökt själv i en kvart gjorde jag som jag brukar göra när det kör ihop sig. Ropade på min Hulda Hustru. Jag förklarade att jag inte fixade att sätta tillbaka kulan, det var svårt att se i spegeln och jag hade ingen tång heller så det blev så pilligt så.

Efter ett tag när min bättre hälft halkat omkring med kulan förstod vi båda att detta kan bli problem. Till slut hittade jag en kabeltång som kunde tjäna som verktyg, inte idealet men bättre än ingenting.

Så, jag ligger jätteirriterad på sängen medan Hulda Hustrun står böjd över mig som en galen professor med nått vilt i blicken. Korta, snäsiga kommentarer avlämnades och inhördes. Men och mer irriterat blev det. O kulan slank o slank. Runt runt. Tappades. Paníkhittades igen. Tappades igen.

halk halk, tapp tapp.

Hulda Hustrun försökte i sina allt mer desperata försök trycka ut mina ögon, i vilket fall var jag övertygad om detta i mitt litet hetlsiga tillstånd. Jag meddelade frun om det. Frun tog illa upp och påpekade att det var för min skull hon stod med krokig rygg på söndagskvällen och jagade två små pytte små spår i en kula stor som barnbarnet till en småväxt ärta.

Familjekrisen var nära.

Tillslut bestämde vi att det fick vara för i kväll så försöken avbröts. Men hur göra med ringen nu då? Vi bestämde att den skulle jag ta ut, och ersätta med en av Hulda Hustruns navelstavar.

Stavar som är till navlar är rätt långa och grova. Om man sen lägger till en stor blå sten i ena änden så fattar man att det inte är det mest praktiska att ha i ögonbrynet. Men nöden har ingen lag,

Så nu sitter jag med en gigantiskt stav prydd med en stor blå sten. I ögonbrynet.

har jag sagt att jag skall till ett nytt jobb i morgon.

Med den enorma staven. I ögonbrynet.

Livet är ibland jättejobbigt.

Det är kallt. Jätte kallt ute. Tycker inte om kallt. Alls.

Proppmätt. Fullständigt proppmätt. Bakad potatis upp ut ur öronen, toppat med litet glass. Orkar knappt andas. Nu ska jag nog lägga mig i ett bad och ligga där o fisa så att det blir jacuzzi av allt ihop. ( Osmakligt, jag vet, men sanningen måste alltid fram ).

Och i robinson sprang de, o hoppade, o paktade. Som vanligt alltså, fast igen liksom. Och själv kommer jag på mig med att redan börja fundera över vadf som händer i nästa avsnitt. Typiskt.

Nä, bok, bad, vila.

Så klart kan man inte sova när man väl har chansen. Hela lägenheten för mig själv, bara katterna att dela den med. La mig så gott på kudden, Chips, katten, la sig jämte och spann så vackert. Rena rama vaggsången. Då kom jag på att jag inte ringt och ställt in alla mina åtaganden idag. Glömde ett samtal, så nu undrar folk vart jag tog vägen. Försökt att ringa men såklart är det bara en telefonsvarare jag får i luren.

Så nu sitter jag , snuvig och febrig med en knasig känsla av luft eller helium i huvudet, och undrar om de kommer bli jättearga, eller bara arga.

Denna dagen var då inget vidare än så länge.