WoBWorld

På tal om nått helt annat. Här följer en liten snutt där min äldsta son spelar gitarr. Som sig bör är jag mäkta stolt :-)

jag funderar lite. Har jag nämnt att jag är lite krasslig? Nä, jag tänkte väl det. Jag är ju en stolt man och vill sällan klaga. Men jag har råkat bli lite sjuk. Det hela är väl troligen dödligt kan jag tro. Någon sorts mutation av Ebola och HIV. Det hela är mycket sorgligt men jag vill ju inte betynga mina få, kvarvarande läsare, med mina egna privata bekymmer. Jag lider, men jag lider i tysthet.

Sa jag att jag är sjuk?

För att fortsätta på en inslagen väg kan jag vidare berätta att jag blir mätt när jag harklar mig. SÅ sjuk är jag. Katten springer ifrån mig för att hon är rädd att bränna sig och jag kan lätt steka det där berömda ägget på pannan. SÅ sjuk är jag. Har jag sagt att jag är sjuk?

Jätte jätte sjuk. Jag tror att jag får stanna hemma från skolan hela veckan.

En sak jag kom på i natt var att jag började fundera på när de slutade sända den där rävdansen på isen kring nyår. Jo jag vet, det är inte många som kommer ihåg det. Det var på den tiden när vi hade två kanaler och tv-traditionen var så mycker större än nu. Men de brukade visa, i svartvitt, en liten filmsnutt där man såg en eller om det var flera rävar som skuttade omkring på is. Ni vet, räven raskar över isen? Men den liksom bara försvann.

Sånt funderar jag på.

Jag kom just på att jag inte ätit nått av värde på en vecka. jag har gnagt lite på frusna tackoskal och slevat i mig två burkar vita bönor. Så bra. Kanske har medicinändringen gjort susen. Jag hade ju en tablett som hade som vanligaste bieffekt att man går upp i vikt. Så när min nya läkare satte in Lyrican så satte hon ut den där tabletten och sedan dess har jag liksom tappat aptiten totalt. Jag vet, det låter inte som nått bra, men ärligt talat, jag behöver gå ner de där 30 kilona jag gick upp när jag fick den där föbaskade tabletten.

Så, jag är inte det allra minsta hungrig, men jag fattar ju att jag måste äta nått så jag tror jag ska göra mig lite mat nu när jag har eftersom jag handlade i.. tja... du... när var det nu jag var i stan och viggade pengar av tant mamma? Hm, fasen, jag har ingen koll på läget alls. Men i onsdags var det väl kan ja tro. Vilka konstiga problem man kan ha.

Skumt.

Utanför mitt fönster så trillar ett pärlband med bilar som är på väg in till stan för att där avsläppa sina förare och passagerare på alla de arbetsplatser som finns där. Själv så sitter jag och försöker finna något sätt att fylla min dag på. Så orättvist. De där i bilarna vill så gärna byta med mig och jag vill så gärna byta med dem.

Märkligt.

Varslen duggar tätt som det heter. Jag är mest nyfiken på hur Alliansen ska kunna framhärda i arbetslinjen när det inte finns några arbeten. Fast det klart, det var ju aldrig så att det inte fanns jobb, folk var lata bara, så var det ja. Glömde det.

Ok, för att ytterligare lägga sordin på min fredagsstämning. Kul att logga in på Facebook och upptäcka att man är helt ensam även där.

Just nu vore det väldigt kul att vara lite full.

Skicka hit en 32 årig, långbent, brunett så ska jag visa hur det går till. Hm, eller, hm. Kanske ska vi skita i det. Kanske bästa att jag håller mig till katten och drömmar.

Men det var en tanke.

Jag sitter och funderar. Om jag mår så här bra av den nya medicinen, den tid på året när jag brukar må som sämst, hur bra kommer jag inte må då på sommaren?

Nått att fundera på och se fram mot.

Tja. Man kan inte säga annat än att de senaste dåliga nyheterna inte fått mig på fötterna igen. Jag har redan hunnit dammsuga hela lägenheten, damma hela lägenhen, röjt upp bland alla lokalblaskor som låg i en hög på golvet i sovrummet, vädrat, startat diskmaskinen. Dessutom har jag läst alla vettiga nyhetsmedia som finns på nätet. Så nu har jag lite koll igen.

Men nu ska jag dricka en kopp thé, röka en cigarett och sedan känna efter om jag kan tänka mig att försöka äta nått.

Ser man på. Jag har faktiskt kommit någonstans i mina dagliga göromål. Jag har fått på mig kläder. Nu ska jag bara ta mig ut ivärlden med. Spännande att se hur det ska gå.

Rena rama James Bondlivet jag lever.

Jag låg och läste en intervju med Noel Gallagher från Oasis i nya Café som kom i brevlådan idag och kände mig helt plötsligt, bara för några sekunder, ångestfri. Det är skönt när man blir uppfångad i något sådär och glömmer bort hur man mår.

Lite mer sånt tack.

Jag sitter och tittar på Tv4 morgonprogram och retar upp mig på Steffos porrskjorta. En knapp upp för mycket så att säga. Hade han bara knäppt den där knappen så hade det varit ok, men nu ser det bara otäckt ut.

Sånt retar mig på morgonkvisten.

Så klart slutade alla funderingar i ett panikångestanfall. Så, det var bara att troppa av till sängen och lägga sig och försöka rida ut stormen så gott det gick.

Det hela lade sig rätt så fort, ungeför efter en 40 minuter så jag ska inte klaga. Nu har jag petat i mig allt av lugnande jag har för att klara att åka till affären. Det borde gå lugnt och stilla till kan jag tycka eftersom jag är så slut i kroppen och skallen efter paniken och alla lugnande. Helst skulle jag vilja sova en stund men det är nog ingen bra idé för då kan jag säkerligen inte sova i kväll.

Nä, på med kläder och ut i världen. Jag är ruggigt sugen på Valios vanoljyoughurt så det måste jag köpa. Den är precis hur god som helst. Smakar lite som mjukglass faktiskt och det är ju gott.

Nå, det var bara ett litet inlägg i dagens nyhetsflöde från min lilla lägenhet här i Viskafors.