WoBWorld

Vad kan man mer begöra av livet? Om Missen vill veta så kontakta mig på msn så ska jag berätta om mitt lilla "äventyr på onsdag" :-) Ni andra får undra :-)

Kära vänner. Om två dagar kommer jag att vara tyst ett tag. Har lite att pyssla med. Är det någon som undrar så kan jag berätta det efteråt. Tror jag.

Men bara för att jag är tyst en stund så är jag inte... eller, så är jag inte försvunnen. Som sagt, har bara lite att göra. Men det är om två dagar det. Men tänkte jag skulle berätta det redan nu medan jag kommer ihåg det :-) Hey, har ni sett att jag börjat använda smileys i mina inlägg? Totalt tokbra uppfinning. Man kan vara precis hur otrevlig som helst opch komma undan med en smiley i slutet. FUCK YOU JÄVLA ÄGG :-) Ser ni. Det funkar :-)

Hm. Kanske måste tillägga att min förra lilla lista var en smula ironisk. Så klart jag inte dricker vodka till frukost. Den sparar jag till lunch. Porr på tv är kvinnofönedrande. Om det inte handlar om lesbisk porr förstås. Det är ju en helt annan sak som alla vet. Och givetvis är inte min favoritplats bolaget. Nä, det är hemma, efter att jag varit på bolaget.

Hay. Jag har äntligen fattat. Jag läser om de där "konstklantarna" som bara vill väcka tankar och skapa debatt. Så klart. Nu fattar jag att Nazisterna bara ville det samma. Hitler, den gamle spjuvern var ju konstintresserad. Han ville bara skapa debatt. Mana till eftertanke. Han menade ju inget illa. Så klart.

Det är ju det konsten är till för. Att uppröra och skapa debatt. Snacka om att de lyckades. Smälla en ruta på en spårvagn och skrämma slag på de som satt i vagnen är ju ingenting mot det.

Gudskelov att jag äntligen fattade. Jag som trodde nazzar var lite elaka. Nu vet jag bättre.

Nån konstfjant som blir upprörd av det jag skriver? Men snälla. Det är ju bara konst ju.

Här ser ni killen som klippt sig. Jäklar vad presentabel jag ser ut nu :-)

Det tar på krafterna att inte ha något som helst att göra. Det liksom äter upp en inifrån. Som en själens cancer kanske man kan säga. Dag läggs till dag och klockan tickar fram sekund för sekund, minut för minut. Tick tack. Allt medan livet rinner ifrån en och man allt mer töms på vitalitet och kraft. Ett steg närmare döden för varje tick, för varje tack. Om jag vore en lugnare själ, inte så orolig och ängslig jämt kanske jag inte skulle tänka på det där ljudet. De flesta gör nog inte det. De låter dag läggas till dag, jul blir till midsommar och år lägger sig tillrätta bredvid år.

Men nu är jag ju sådär ängslig och orolig. Rädd för att livet springer ifrån mig. Rädd för att en dag finna mig själv gammal och grå utan att ha något att visa upp. Jag är inte mer än en medelmåttig förälder, pengar rinner mig ur handen som vore det vatten och kvinnor förstår jag mig inte på. Jag gör så gott jag kan. Visst, det gör jag. Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag slänger bort mitt liv på allt och ingenting. Tänk om minnet efter mig försvinner i samma sekund som kyrkovaktmästaren kör fram grävmaskinen för att täcka över min grav? Så förfärligt det vore. Att försvinna, att inte kommas ihåg. Kan det vara så?

Men så var det ju det där med att jag är så orolig. Jag är ju rädd för allt. Så kanske min oro för att glömmas bort, att inte vara behövd är lika orationell och falsk som min rädsla för höga höjder eller att fastna i hissen. Kanske är det just min oro för att leva mitt liv på fel sätt som är grunden till allt det där. Kanske är det just det jag gör fel med? Men, i så fall så är det ju på ett sätt rätt i alla fall. Det som är fel är det som gör felet rätt. Knepigt. Troligen skulle jag må mycket bättre om jag kopplade av mer. Spände av och sluta noja upp mig för allt. Kanske börja i yoga, meditera. Nått som varvade ner maskinen lite. Fick hjärtat att sluta dunka så envist fort i mitt bröst utan finna en lugnare rytm och tog bort allt det där vita bruset i min skalle.

När man har saker att göra så tänker man inte alltid på det där. I alla fall inbillar jag mig det. Fast jag vet ju inte var andra tänker. Kanske är alla andra lika rädda som jag fast de döljer det med lådvin, grillkvällar och semestrar i Thailand. Men hur ska det egentligen vara? Ska man gå omkring och behöva vara orolig hela tiden. För att räntorna ska höjas, för att bilen inte ska klara besiktningen eller för att frugan har träffat någon annan, någon bättre. Någon som inte oroar sig så mycket. Eller är det kanske bra med ett visst mått oro? Om i fall att liksom? För annars kanske man slutar vara rädd om det man har, man kanske blir slarvig och vips tappar man fotfästet.

Fast jag tappar ju fotfästet titt som tätt. Faller fritt genom livet och dundrar i marken hårt, hårt. Men beror det på att jag oroar mig? Eller beror det på att jag oroar mig för fel saker? Kanske ska jag vara rädd, men för andra saker än de jag fruktar? För varje gång foten släpper från underlaget så blir jag ju lika förvånad. Hur kunde detta hända? Man plockar ihop sin stolthet, samlar ihop delarna av sin tillvaro, de som ligger utspridda på marken bredvid en och fortsätter. Lika ängslig, lika orolig och lika rädd.

Just nu har jag precis börjat falla. Jag har väl inte riktigt förstått än att jag faller. Det är liksom bara en känsla i magen, en föraning om det hårda underlaget och en tanke på att skydda mig så gott det går. Jag kryper ihop som en boll, försöker styra kroppen i fallet i ett fruktlöst försök att klara fallet med så lite skador som möjligt. Snart kommer känslan av att snurra genom världsaltet. Känslan av att vara en liten, liten prick i universum. Kanske kommer tårar, kanske ljuder mitt skri genom strupen som en sårig pil genom tystnaden. Kanske klarar jag mig helskinnad denna gång. Man gör ju det ibland. Eller så slår jag mig sönder och fördärvad. Kanske spricker huden, kanske blöder jag. Jag vet inte än. Än så länge faller jag.

Precis så här har jag legat i två veckor mer eller mindre förutom nån enstaka utflykt när jag trott mig vara frisk. Visst är det en... annorlunda syn? :-)