En pausbild
Jag finner att jag inte bloggat på nästan en vecka. Det har inte hänt tidigare sedan jag började med bloggandet 2005. Visst har jag tänkt varje dag att jag skulle slänga iväg ett inlägg men.. orka liksom. Jag har annat att göra. Det känns tämligen precis som det ska vara att man inte ska sitta klistrad vid datorn när solen skiner och hjärtat glöder.
Så. Kanske blir det betydligt mer sprarsmakat med inlägg här frammåt. Kanske tar jag en ännu längre bloggpaus. Fast det är inte så troligt när jag tänker på hur jag själv fungerar. Men kanske.
Så. Kanske blir det betydligt mer sprarsmakat med inlägg här frammåt. Kanske tar jag en ännu längre bloggpaus. Fast det är inte så troligt när jag tänker på hur jag själv fungerar. Men kanske.
My desktop
NU kom jag på en totalt meningslös sak att lägga ut på bloggen. Som om inte bloggen i sig vore rätt meningslös för 99,9% av världen befolkning.
Så här ser mitt skrivbord ut just nu.
Så här ser mitt skrivbord ut just nu.
Vi som blivit oss
| Vi som blev oss |
| När två blir en men ändå fortfarande är en egen människa. |
När man smälter ner det svarta och det grå i kärlekens brännande vita eld finner man att det mjuknar, vrids, förvanskas. Man ser äntligen att allt det man var så rädd för inte finns. Inte längre ens som en mardröm. |
När rött blir eld
Ord som fyller min kropp, vartenda por, varje cell, varje synaps, alla mina tårar och blodet som ändrar färg från mörkt rött till en glödande ström som far i kroppen på mig för att berätta att jag på något av livets alla märkliga vägra har funnit en varm människa, en modig envis, klok så klok så klok. Endast några bussplatser från mitt hem ligger hennes borg och trygghet.
Vi har så mycket som är gemensamt och så mycket som skiljer. Som peppar och salt. Vi har blivit en nödvändighet för världen, för att smaken på ditt och dina vänners liv ska bli som det ska. Toner som vi båda hör, hon känner igen en tonatrshöjning. Då närmusiken tar en annan väg. Då säger hon precis det som jag längtat efter hela mina dagar och nätter. Hon säger till mig "hörde du".
Jag så här uppe i min borg sitter vi, vi, hon, har redan möblerat om mitt vardagsrum och jag kan bara tänka att jag inte kan orka försöka först att det givetvis alltid ska vara så.
Mjukt tyg, varmt trä, en sten i skogen ligger just nu helt i solen och värms efter vinterns kyla och allt det där vita som vi lever med när vi behöver färg som allra mest.
Vi har så mycket som är gemensamt och så mycket som skiljer. Som peppar och salt. Vi har blivit en nödvändighet för världen, för att smaken på ditt och dina vänners liv ska bli som det ska. Toner som vi båda hör, hon känner igen en tonatrshöjning. Då närmusiken tar en annan väg. Då säger hon precis det som jag längtat efter hela mina dagar och nätter. Hon säger till mig "hörde du".
Jag så här uppe i min borg sitter vi, vi, hon, har redan möblerat om mitt vardagsrum och jag kan bara tänka att jag inte kan orka försöka först att det givetvis alltid ska vara så.
Mjukt tyg, varmt trä, en sten i skogen ligger just nu helt i solen och värms efter vinterns kyla och allt det där vita som vi lever med när vi behöver färg som allra mest.
Hennes färg grön
Från den alla djupaste, svartaste ensamhet jag levt med i så många, långa vidriga år till att ha en människa att prata med och som förstår mina taffliga försök till ord.
Solen skiner framför mig, ovanför mig. Bakom mig finns natten, månen och stjärnor och drömmar och den djupaste depression. Bredvid mig sitter det starkaste lysande ljus som finns för en man. Kvinnan han älskar. Som han vill visa upp hela världen. Som aldrig får försvinna och låta värmen och de feberhete händerna och det snabba, snabba hjärtat vandra ur mitt liv.
När livet ger oss små, enkla gåvor skall vi ta emot dem med den allra djupaste ödmjukhet för det sker så sällan. Lyckan är plötsligt ett ord som bor mitt bröst. Jag skall älska och ära och dyrka denna kvinna med de långa benen och jag skall göra allt jag kan för att hon skall somna gott varje natt och känna att det varit en bra dag.
Det är den uppgift jag är född till.
Solen skiner framför mig, ovanför mig. Bakom mig finns natten, månen och stjärnor och drömmar och den djupaste depression. Bredvid mig sitter det starkaste lysande ljus som finns för en man. Kvinnan han älskar. Som han vill visa upp hela världen. Som aldrig får försvinna och låta värmen och de feberhete händerna och det snabba, snabba hjärtat vandra ur mitt liv.
När livet ger oss små, enkla gåvor skall vi ta emot dem med den allra djupaste ödmjukhet för det sker så sällan. Lyckan är plötsligt ett ord som bor mitt bröst. Jag skall älska och ära och dyrka denna kvinna med de långa benen och jag skall göra allt jag kan för att hon skall somna gott varje natt och känna att det varit en bra dag.
Det är den uppgift jag är född till.
Man drömmer i färg
En dröm av blått och grönt. Ögon som skiftar från sorg till glädje helt utan något skett. Ett hav av kuddar och en säng som är en båt. Hon är kapten. Vi trasslar in våra armar, våra ben tills vi uppnår maximal hudkontakt.
När golvet och taket och väggarna börjar blixtra, när andetagenblir vilda och djupa förstår man att man är en av de mycket få varelserna som fått allt i livet som man behöver. Jag vill inte ha pengar, inte droger, inte korta meninglösa samlag med kvinnor jag inte känner.
Jag har fått det jag letat efter.
Det är inte att förakta.
När golvet och taket och väggarna börjar blixtra, när andetagenblir vilda och djupa förstår man att man är en av de mycket få varelserna som fått allt i livet som man behöver. Jag vill inte ha pengar, inte droger, inte korta meninglösa samlag med kvinnor jag inte känner.
Jag har fått det jag letat efter.
Det är inte att förakta.
När tvärtom blir rätt
Har ni tänkt på att såren läker all tid?
Vågar du?
Tror du att du kan älska mig lite? Kanske inte som du älskar våren eller julafton eller din mormor. Men bara så att jag orkar med att vara mig själv den lilla stund jag orkar tänka på det. Tror du att livet kan bestå av dig och mig för några sekunder. Bara så att jag får lukta på ditt hår och drömma om hur din underläpp känns mellan mina läppar. Vill du våga vara bara min i min sista och enda dröm? Vill du vakna till doften av kaffe och sommarklippt gräs i min säng och krama mig innan du vandrar vidare i livet? Dit där jag aldrig mer når dig eller din kittliga mage. Dit där jag endast kan komma ihåg dig som skuggan som finns långt inne i min själ. Kan du tänka dig det?
En så dum fråga
Jag såg ett blogginlägg där man undrade varför inte borgerliga bloggare skriver om jobbkrisen. Men så klart. Den finns ju inte.
Inte i deras värld. Knappt ens i vår värld heller. Varseln duggar som det heter tätt men det är nog först om ett år som du kommer på att inte bara grannen blev av med jobbet utan även din fru och till din egna stora förvåning du själv.
Så jobbkrisen finns inte.
Så klart. Varför blogga om nått som inte finns. En finanskris finns. Den har funnits sedan i november. Men en jobbkris? Nä.
Dumheter.
Inte i deras värld. Knappt ens i vår värld heller. Varseln duggar som det heter tätt men det är nog först om ett år som du kommer på att inte bara grannen blev av med jobbet utan även din fru och till din egna stora förvåning du själv.
Så jobbkrisen finns inte.
Så klart. Varför blogga om nått som inte finns. En finanskris finns. Den har funnits sedan i november. Men en jobbkris? Nä.
Dumheter.
En tanke
Det vore trevlig att ha någon att prata med nu. Bara någon. Som ville krama mig medan jag gråter bittra tårar över allt som händer och inte händer. Men någon att viska till.
Äh.
Helter Skelter.
Hey bulldog.
Äh.
Helter Skelter.
Hey bulldog.
...
Du.
Innan du somnar.
Jag försvinner inte.
Nope.
Innan du somnar.
Jag försvinner inte.
Nope.
Helg 474 i bilder
Se det hela som en linjär bild av vad helgen har varit full av. Från Källebergsgatan in till staden tillbaka till min lilla lägenhet. Dom vita, svarta, blurriga bilderna ska vara där. För, det är liksom så det varit. Bilden på låsvredet till toan finns på grund av att jag efter 12 månader i min lägenhet kom på att det sitter där. Man sitter på dass och plötsligt ser man en grej som man inte hade en aning om att det fanns. Ett svart låsvred. Till min toa. När fan satte de dit den liksom.
Förutom detta?
Intet.
Förutom detta?
Intet.
Passus
"jag behöver bara en drink för att bli full. Jag kommer bara inte ihåg om det var den trettonde eller fjortonde"
"George Burns"
"George Burns"
Ingen tittar dig i ögonen längre
Jag vet. Jag är för petig, jag är för gnetig när det gäller att betrakta min omvärld. Men jag kan inte göra annat än att se en viss sak som brer ut sig allt mer.
Har ni lagt märke till att folk nuförtiden när de visas upp på kort allt mer sällan visas rakt framifrån? Jag menar, förr i tiden, för sisådär en 5 år sedan, så fann man att alla som var på kort tittade in i kameran rakt framifrån. Om någon inte gjorde det så var det ett misslyckat kort liksom. Nu ska det se ut så. Självfallet beror det hela på att allt fler tar kort på sig själva med mobilen.
Det finns tre huvudlinjer som man kan finna.
eller
eller
Till bild nummer ett hör egentligen även en lååååång arm som håller i kameran men jag fick bara inte till det med den. I vanliga fall har ju även folk kammat sig och sånt men jag tänker som så att jag är ju så vacker ändå så det räcker med bara mig liksom.
Men visst är det skojsigt. Sen finns det ju en radda olika varianter av de där 3 grundposerna. Men allt mer sällan ser vi folk rakt framifrån längre på kort. Så... märkligt.
Har ni lagt märke till att folk nuförtiden när de visas upp på kort allt mer sällan visas rakt framifrån? Jag menar, förr i tiden, för sisådär en 5 år sedan, så fann man att alla som var på kort tittade in i kameran rakt framifrån. Om någon inte gjorde det så var det ett misslyckat kort liksom. Nu ska det se ut så. Självfallet beror det hela på att allt fler tar kort på sig själva med mobilen.
Det finns tre huvudlinjer som man kan finna.
eller
eller
Till bild nummer ett hör egentligen även en lååååång arm som håller i kameran men jag fick bara inte till det med den. I vanliga fall har ju även folk kammat sig och sånt men jag tänker som så att jag är ju så vacker ändå så det räcker med bara mig liksom.
Men visst är det skojsigt. Sen finns det ju en radda olika varianter av de där 3 grundposerna. Men allt mer sällan ser vi folk rakt framifrån längre på kort. Så... märkligt.
Min lördag i bilder
Frlåt
Usch och fy. Jag har lyckats reta upp en trogen läsare. På FB. Eftersom jag var på ett STRÅÅÅLANDE humör i lördags så började jag skärsdåda min FB-lisa och kom fram till att en del jag kände kände andra jag kände och att den del jag kände båda två eller tre eller valfrit nummer kände en annan.
Så i mit förvirrande stillestånd så böjade jag kontakta personer åt höger och vänster. För de mesta gick det bra. Men så kommer vi till den där männskan som jag var ren otrevlig mot. Ushca och fy och allt det där. Men nu har jag tiggt opchbett om förlåtelese och hoppas att det räcker en bit i alla fall :-)
Så i mit förvirrande stillestånd så böjade jag kontakta personer åt höger och vänster. För de mesta gick det bra. Men så kommer vi till den där männskan som jag var ren otrevlig mot. Ushca och fy och allt det där. Men nu har jag tiggt opchbett om förlåtelese och hoppas att det räcker en bit i alla fall :-)
Jag har ...
Jag har fått en andra chans. Eller om det är en tredje eller fjärde chans om man ska var ärlig. Men vips så ramlar jag ner i samma bettende igen.
Så trött.
Så trött.
Dagens outfit
Idag har jag på mig en vit morgonrock som en gammal flickvän lämnat kvar efter sig. Till det bär jag bara ben och en kopp kaffe.
WoB 2.0
Så var det då snart dags att lansera WoB version 2.0. Nu testas den senaste betaversionen och än så länge ser det bra ut. Han går, han står, han kan äta på egen hand och borstar tänderna två gånger om dagen. Vi arbetar just nu hårt med att försöka lansera WoB 2.0 lagom till måndagen.
Vad pratar jag om, undrar den konfunderande läsaren? Nä ser ni. Det är min lilla hemlighet ser ni. Men vissa justeringar har gjorts på mig och jag tror att prestandan kan höjas med minst 50%.
Life is peachy
Vad pratar jag om, undrar den konfunderande läsaren? Nä ser ni. Det är min lilla hemlighet ser ni. Men vissa justeringar har gjorts på mig och jag tror att prestandan kan höjas med minst 50%.
Life is peachy
I väntan på?
Jag sitter och väntar på något. Det finns inget så irriterande att vänta. Man kan hoppa ur skinnet för mindre. Och när man sett fått beskedet man väntat på så blir det genast andra problem som ställer till det. Fasens elände :-)