WoBWorld

Ibland så märker jag att det låter som om jag gett upp inför min sjukdom. Fan heller. Jag gör det allra bästa av livet som jag kan. Jag håller mig hel och ren, min lägenhet städad, katten matad och jag försöker hålla någon form av vardag i allt kaos som sjuder innanför mitt skallben.

När jag kan så testar jag gränserna för att se vad jag klarar av. Ibland så är jag nästan totalt besvärsfri och då gör jag allt det där som jag inte annars kan. Ibland så mår jag sämre och då testar jag gång på gång vart gränsen finns för tillfället.

Nä, jag har inte gett upp, inte resignerat. Alls. Men jag har lärt mig hur jag ska leva livet utan att må allt för dåligt allt för länge. Jag vet när min kropp kräver sömn och när den fått för mycket. Vart gränsen är för hur många koppar kaffe jag kan dricka utan att må dåligt. Vad jag ska äta och när jag ska göra det.

Däremot har jag anpassat mitt liv efter hur jag mår. Det gör att jag inte lever ett riktigt "normalt" liv.  Inte riktigt som alla andra. Ibland, rätt ofta så missar jag gränsen och gör något i övermåttan. Då är det min bipolära sjukdom (manodepressivitet som det heter i folkmun) som pratar. Då har jag druckit 20 koppar kaffe eller köpt filmer för mer pengar än jag egentligen har råd med. Ett sådan handlande står i direkt opposition till min ångestsjukdom så då blir det liksom som lök på laxen.

Så jag försöker leva mitt liv i mittenfåran. Precis i mitten där dikena är som längst bort. Där kommer jag cyklande och försöker hålla mig på livets smala väg.

Ibland går det riktigt bra, ibland, som de sista tre dagarna går det inte alls. Men jag lär allt som dagarna går, lite till för varje dag. Till slut borde jag kunna det här tillräckligt bra för att bryta mig ur sjukdomens bojor.

Tycker jag.

Jag har märkt, genom en rad sura kommentarer på mina båda bloggar, att en del tycker att jag lever ett riktigt lyxliv. Jojomen. Går hemma och röker cigarr mest hela tiden och är lös och ledig för att leva livet precis hur jag vill. Dessutom får jag betalt för det. Inte illa.

Men, man missar liksom en stor del av det som är hela sanningen. För att få åtnjuta detta privilegium så får jag betala ett pris. Hur kan man tro något annat? Jag menar, om det vore en sån drömtillvaro så skulle ju var och varannan gå hemma och dra fötterna efter sig.

Redan nu så ser jag kommentarerna på det lilla påståendet. "Jag har bättre moral, jag är bättre än så, bla bla bla". Jag orkar inte ens tänka på hur det hela läses av en del människor.

Priset jag får betala? Tja. Att inte klara någon som helt stress, nu pratar jag inte jobbstress eller så utan bara stressen av att stå i en kö i affären. Att inte kunna gå på bio, restaurang, teater, fotboll, åka buss, tåg, i bil med någon annan som kör, gå och handla, äta med min familj, ta en promenad. Att vissa dagar, som de två senaste, inte kunna äta, knappt dricka, titta på tv, läsa, sova, svara i telefonen eller överhuvudtaget leva ett normalt liv.

Finns det överhuvudtaget någon som tror att jag vill ha det så? Att mitt liv är bekvämt? Att jag trivs här i mitt eget fängelse? Jag lovar, jag byter gärna. Jag skulle gärna återgå till mitt liv som det såg ut innan jag blev sjuk den där julidagen 1991. Då var jag en rätt så glad skit, lagom smart och med en liten familj som var min. Sedan dess har jag kämpat vartenda dag mot min ångest. Jag lovar, den går inte att tänka bort. Jag lovar. Skulle det vara så enkelt så nog fan skulle jag göra det.

Men egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. De som tycker att jag ska ta mig i kragen och skärpa mig och göra lite nytta i samhället istället för att röka cigarr och blogga dag ut och dag in tycker det vad jag än säger. För de vill inte förstå. Jag själv tror att de inte vågar förstå. För skulle de förstå mig skulle de även fatta hur skört livet och hälsan är. Det behöver inte vara paniksyndrom, social fobi, agorafobi, klaustrofobi och bipolär sjukdom som är mina diagnoser. Det kan vara än värre saker. Det kan handla om livet och det kan slå ner precis hur som helst.

Kanske i ditt liv.

Man ser så mycket på en dag. Även en dag när inget händer. Liksom. Lämna hemmet, gå ur din bil. Parkera din motorcykel och ställ dig och bara titta. Runt, inte bara dit din näsa pekar. Lukta, känn med fingrarna i myllan, på asfalten, i gruset eller på betongen. Låt dina fingrar ströva fritt medan du ser allt det vackra du har omkring dig. Andas den friska luften. LEV DIN JÄVEL!

Allt annat är ett brott mot livet självt. Alla dagar i sunkig hetta är bortslösad om du inte lever. Visst kan du ligga på ditt feta arsle och steka dig en sommardag, det är ok. Men inte om du gör det bara för att slösa bort en stund. Säg upp dig från jobbet, lev på akassa eller vad fan som helst. Men lev. Ät skit och drick piss men lev. Vi har alla ett ansvar att leva och jag är säker, övertygad om att de flesta av oss slösar bort en satans massa tid på att göra saker vi inte vill.

Så fira livet, den lilla enkla saken att ditt hjärta pumpar blod och att dina ådror sjunger syre. För annars, vad är vår tid till för?

Vännen. Det är inte ofta jag ber dig att lyssna ordentligt. Det har faktiskt bara hänt en gång tidigare vad jag vet. MEn nu ber jag dig att sätta dig tillrätta i stolen, sängen, soffan, golvet eller vad fan du än sitter på. Slut ögonen eller titta. Mig spelar det föga roll. Men tänk dig in i texten och fundera på hur en man som funkar så kan funka så att säga. För så fungerar jag. Visst vill jag finna frälsning. Men först vill jag leva runt. Snälla. Bara ge texten en chans.

Det händer saker i mitt liv just nu. En del bra en del dåliga. En del riktigt bra en del riktigt dåliga. Jag kanske vinner nått medan jag förlorar nått annat. Men jag är inte värd att vinnas. Jag är inte värd nått. Jag är usel, dålig och kass. Få inga skumma tankar i skallen bara för att jag är det du tror jag är.

Chips driver mig till vansinne med sitt löpande. Nu har hon för andra gången pinkat på en tidning som låg på vågen i badrummet. När hennes låda som är ren och fin står bara 50 cm därifrån. Men nu ska jag som sagt hämta p-piller åt henne så att dumheterna tar slut.

Sen är hon ju så söt att jag inte kan annat än förlåta henne. Hon agerar ju bara enligt sina instinkter så. Här sitter hon i mitt knä och när hon är så go så kan jag inte vara förbannad på henne.

Vad hände igå? Mina kära vänner, mina läsare svek mig. Jag hade inte ens hälften av de läsare jag brukar ha på en lördag. Har jag blivit så ointressant? Har folk tröttnat på mitt eviga gnäll och det lika eviga löftet om förändring?

Knepigt.

Fan jag blir tokig. Hela huvudet är fullt av snor. Jag försöker desperat andas genom näsan men det är kört. Så fort jag nickar lite med huvudet så dunkar bihålorna som om de hade betalt för det och det kluckar i öronen. Febern och huvudvärken kan jag leva med, för det är bara att ta lite piller mot det. Men snoret. Det bedrövliga snoret....

I morgon är det jag som sätter mig på mopeden för att köpa näsdroppar på apoteket. Jag har redan ställt in morgondagens terapi för jag orkar inte ens tänka tanken på att sitta och försöka tänka en vettig tanke medan näsan rinner, huvudet dunkar och vartenda muskel i kroppen ömmar.

Nä. Nu är jag TRÖTT på att vara förkyld.

Sent ska syndare vakna. Jag pratar Ozzy nu vänner. De sista åren har jag väl mest sett karln som ett roligt skämt på tv. Men som av en händelse, jag lyssnade till lite Iron Maiden, så kom jag på att Ozzy faktiskt släppte en skiva förra åter, det första på 6 år. Så jag ladda... köpte skivan och ta mig tusan om den inte är riktigt riktigt bra. Gott att höra en gammal hjälte i god form i dessa dagar av Idol-vinnare och förlorare.

Så bra så bra.

Gode Gud, vargtimman närmar sig så sakteliga. Det finns en gammal sanning i vården som säger att folk, männiksor, sådana som du och jag, oftast dör på natten frammåt morgontimmarna. Tja, jag som jobbat i vården i hela mitt yrkesverkamma liv mer eller mindre och som är uppväxt på sjukhem och lasarett kan inte annat än hålla med. Sen vet jag av egen erfarenhet att ångest lever av "the wee small hours".

Inte ens katten vill prata med mig. Jag är som ett spöke. Jag finns inte. Här ute i Viskafors så spelar inget någon roll längre. Gode Gud. Varför? Jag vet att jag har felat. Så många gånger. Men varför denna ökenvandring?

Vakna, ta en kopp kaffe, läsa Borås tidning, kolla på nätet, duscha, raka sig, borsta tänderna, kolla lite till på nätet, städa, ta en kopp kaffe till. Sen tar det liksom slut. Möjligen så kan jag gå ut med soporna. Men sen finns... ingenting.

Visst kan jag ta en promenad. En sväng med mopeden. En cigarett på balkongen. MEN: JAG: ÄR: ENSAM!!!!!!!

Jag vill inte mer!!!!!!!

Jag vill, fan vad jag vill. Så mycket. Få visa vem jag är. Få upptäcka vem hon är. Låta oss vakna ihopsnurrade bland våra lakan. Ligga och titta på henne när hon sover. Jag vet inte vem hon är men jag längtar efter henne.

Jag har aldrig i mitt liv varit singel så här länge. Jag vet inte vad jag ska vara det för heller. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag letar efter. Men snälla Gud, om du nu tror själv på att du finns. Låt mig finna henne. Låt mig titta på henne när hon sover och låt mig inte göra samma misstag som jag gjort förut. Låt mig göra henne lycklig och tillfreds.

Snälla!

Bröderna Schulman. Vad i hela fridens namn är det som gör att de märks precis överallt nu för tiden? De är inte roliga, det är inte smarta, de är elaka. Så varför får de göra lite vad de vill i media. De dyker upp som dåliga drogminnen mest överallt. Har de inte startat en blogg så är bloggen nedlagd. De har startat en helt menlös sida på nätet där man kan följa vad som skrivs i deras sms.

VEM BRYR SIG! Alltså, tydligen bryr jag mig och jag är rädd för att detta par skiter i varför det skrivs om dem bara det skrivs om dem.

Men vad har gått snett i mediesverige?

Jag såg mig själv i spegel och ryggade tillbaka i ren fasa. Det som stirrade tillbaka på mig i den blanka galsytan var ett troll mer eller mindre. Fasen vad jag ser ut tänkte jag. Orakad med grå skäggstrån i pipskägget, mörka ringar under mina vackert melerade ögon och håret, jag det ska vi inte prata om, jag var och klippte mig senast i september tror jag det var. Jag ser fan inte klok ut. Håret står som en piasavakvast på skallen på mig. Det spelar ingen roll hur jag kammar det eftersom själva hårstårna inte har skuggan av en frisyr i sig. Skulle jag bara finna sladden till min trimmer skulle jag raskt rakat av att. Men den där sladden är lika mystiskt försvunnen som så mycket annat, någonstans bland flyttkartonger och påsar.

Det bästa vore ju att troppa av till frisören men till det fattas det kontanta medel. Men jag ska nog ringa och beställa en tid när pensionen ramlar ner. Det får det vara värt. Annars tror väl folk att jag är helt och totalt galen och tokig, för lite så ser jag ut just nu.

Eller så låter jag det hela växa sig ännu längre och leker övervintrad hippie? Det kanske vore nått. Nä, det får nog vara. Eftersom jag lider inte så lite av fågänga så retar den där kalufsen mig så det riktigt spritter i hela kroppen. Att jag sedan finner en hel rad med grå hårstrån retar mig ännu mer. Som om det inte vore nog med att mitt en gång så tjocka hår med åren har glesnat betydligt även om jag inte har några kala fläckar eller så. Nä, en tur till frisören och sedan en avstickare till närmsta ICA-handlare för att köpa hårfärg. Det räcker liksom med att jag är fet, jag behöver ju inte se gammal ut med.

Nu vet jag ju att det av tradition har ansetts oerhört omanligt att vara fåfäng men jag är det. På ett manligt sätt. Jag tillhör inte de som kladdar med en massa hudkrämer, ialla fall inte ofta, eller förgkoordinerar min garderob. Men jag har inget emot att göra det bästa av det anlete Gud har gett mig. Jag menar, solen skiner ju även på litet skjul så...

Men men. Det hela får vara som det är för tillfället. Jag får nöja mig med kamm och vänta på att pengarna ramlar ner över mig.

Tja. Ibland bjuder livet på överraskningar. Oftast beroende på att man själv inte föreberett sig själv tillräckligt noga. Men så ibland så får man dem slängda på sig fast man gjort allt man kunnat för att det inte ska bli en överraskning. Så handlar det oftast om att någon annan inte berätta allt, ibland kanske de inte ens gjort det fast man bett dem göra det, oavsett om det svider eller inte. Men svider gör det desto värre då när saker och ting kommer fram.

Då spelar det liksom ingen roll hur mycket den andra personen rullar med ögonen och bedyrar att den absolut inte ville såra.

Depeche mode. "Breathe"


"I heard a rumour
They travel far
You know what its like
The way people are
They talk and they talk
Though they dont understand
Theyll whisper and whisper
And lie on demand
Please tell me now
I want to know
I have to hear it from your lips
Say its not so

I heard it on monday
And I laughed a while
I heard it on tuesday
I managed to smile
I heard it on wednesday
My patience was tried
I heard it on thursday
And I hurt inside
I want to know
The depths of your mind
Tell me this whole thing is madness
And were doing fine
Put your little hand in mine
And believe in love
Put your head on my chest
And breathe love
Breathe love
Breathe love
Breathe love

I heard it from peter
Who heard it from paul
Who heard it from someone
I dont know at all
I heard it from mary
Who heard it from ruth
Who swore on the bible
Shes telling the truth
I heard it from simon
Who heard it from james
Confirming with sarah
That I was to blame
I heard it from joseph
Who heard it from john
Who said with conviction
That all hope was gone
So I need to know
Your alibis
I need to hear that you love me
Before you say goodbye
Before you say goodbye
Before you say goodbye
Before you say goodbye"

Förlåt. Glömde ju Polare S. Bror till Polare C. En man som alltid låtit sitt hem stå öppet för mig, alltid tagit emot mig med den allra största givmildhet och gästvänlighet.

Sorry S. Vet inte varför i hela fridens namn du föll bort.

Men säg nått då! Jag blöder ju för helvete. Säg vad ni tycker om det. Ge mig din kritik oavsett om den är bra eller dålig. Jag har suttit hela dagen och blodat ner din dator, gett av min själ. Nu är det din tur. Kommentera för helvete!!!!

Ok. Jag får ta tillbaka lite. För till slut fick jag tag på före detta frun genom sms efter att jag gått genom hennes dotter. Svaret på min fråga (när kan jag hämta mina saker) var, "det löser sig".

*pust*. Visst gör det. Jajamen. Att planera en flytt kan man ju göra med ena handen bakbunden. Jag blir så trött.

Trött, trött, trött.

Om det  är något jag ångrar i livet är det att jag inte funnits där för mina barn. När mina två äldsta var små arbetade jag jämt, dag, kväll eller natt, helg som vardag. Jag jobbade jämt. Hade min första ledighet längre än tre sammanhängande dagar år 2000. Innan dess hade jag jobbat eller läst utan tanke på vad jag missade.

Med min lilla son var det lite annorlunda. Jag var hemma med honom medan jag läste eftersom hans mor börjat jobba nästan direkt efter födseln, så det var han och jag som skrotade omkring hemma. Men jag var ju alltid upptagen.

Sen lekte jag chef i några år och var man ju aldrig ledig. Det är först sedan 2004 jag haft en massa tid över, men den har jag ju ägnat åt huvudakligen mig själv.

De där åren får jag aldrig tillbaka. Inte mina barn heller. Jag och min äldsta son kommer i värsta fall alltid att vara främlingar för varandra. Min dotter har jag fått en vettig kontakt med men det beror mer på henne än på mig. Min yngsta som är min lilla kille vad som än händer. Han har alltid varit mer pappas pojke än mammas även om han givetvis älskar sin mamma. Han avgudar sin storebror och vill bli som honom.

Nä. De där åren får jag aldrig tillbaka. De är så här i efterhand bortslösade. Pengarna är ändå borta. Men jag lärde mig en massa förstås. Jag blev duktigt i vården. Jävligt duktig om jag får säga det själv. När jag sedan byggde på mina kunskaper med teorietiska resonemang genom att läsa till sjuksköterksa så blev jag en förbannat duktig syrra. Men vilken nytta har jag av det nu?

Nä, jag borde sagt nej oftare. Varit med mina barn, sett dem växa upp annat än genom videokamerans sökare.

Sånt kan man få ångra resten av livet....

Nu får det väl ända ta slut nån gång. Har verkligen borgare så förbaskat svårt att följa landets lagar? Att folk fifflar och donar med svarta löner är ju ingen nyhet. Men man får väl ändå kräva att de vid maktens grytor har lite högre moral än så. Det börjar bli riktigt komiskt det hela. Om det inte vore så sorgligt.

För våra förtroendevalda kan man väl ändå kräva att de är för ett parlamentariskt arbete kring lagar och regler. Nu har de ju fått möjligheten att ändra på de saker de tycker är fel och det är väl kul för dem. De har fått 4 år på sig så de borde hinna med både det ena eller det andra.Men att de leker och kringår våra gemensamma regler är väl ändå oacceptabel? Och då spelar det mindre roll att "alla andra gör så där".

Sen tror jag inte att lusten att betala skatt kommer minska i takt med skatten. För finns det något att tjäna, även om det är en mindre summa, så tar många den chansen. För det är väl ingen som på riktigt tror att man nu kommer anställa målaren eller barnvakten i högre grad bara för att skatten sänks. Nä, de som fuskat tidigare kommer så klart fortsätta med det. Summan av det hela är bara att det flyter in mindre summor från vita tjänster och som vanligt inte ett öre för det svarta.

Allra mest komiskt blir det när själva finansministern inte ens tycker att det är mycket att tala om att han betalat svart för tjänster. Ett skönt föredöme för oss alla. Det är i sådana lägen man funderar på att skriva sig hos modern och håva in bostadsbidragspengarna och underhållen.

En fuskare kan bara inspirera andra till att fuska. Så snälla, ge oss ministrar som inte fifflar, männsiskor som väljer att påverka inifrån systemet. Inte skita fullständigt vad som bestämts.

Jag tycker inte heller om att betala skatt. Särskilt ointresserad var jag när jag jobbade som chef och fick en lite högre lön. Nog svor jag åt skattesystemet som stal mina hårt införskaffade slantar. Men jag betalade snällt. För om jag skulle vilja ändra på det så skulle jag väl engagerad mig på något sätt. Inte bryta mot lagar.