WoBWorld

Fasen vad dagen ramlade iväg då. Ena stunden står jag i affären och väljer mellan olika margarinsorter och nästa så sitter jag framför tvn och klockan kilar iväg mot 22. Så där bara. Det klart, den lilla tuppluren på 4 timmar som jag tog kan kanske ha en smula med det hela att göra, jag vet inte så noga, men ändå. Jösses. Ska tiden pallra på på det här sättet så är jag ju snart gammal och grå i ett vips.

Men vi har det rätt så bra, jag och Chips, katten. Jag tittar på isdanser och slutar aldrig att förvånas över vilka perfekta de där isdansande damerna har och Chips ligger i sin fåtölj och bligar på husse då och då för att kolla att jag inte rymmer. Men det är så rakt ingen risk. Jag har inte mer ork än att möjligen gå ut i hallen och ta på mig skorna. Så jag sitter där jag sitter, väl förankrad i stolen. Kanske skulle man laga till nått att äta? Jag har en bit lax som ligger i kylskåpet och väntar på min kärleksfulla omsorg, en stekpanna och nått litet till att äta. Äh, jag väntar lite till. Jag har det ju så bra här där jag sitter.

DAMN! Nu har han kommit igång, gamle WoBlaren. Jag har satt på ett stycke maskin med tvätt, varit i mitt källarförråd och efter mycket, säger mycket, bökande och stånkande fått fram en adventsljusstake. Först fick jag riva fram halva östeuropa, krypa över det som fanns kvar och det var en hel del, sträcka mig allra längst in i förrådet och med fingertopparna lirka fram ljusstaken och min lilla minigran som jag tog fram med eftersom jag inte har den allra minsta lust att utföra samma operation en gång till. Sen var det bara att göra samma sak fast precis tvärtom. Alltså krypa ut, nödtorftigt ställa tillbaka allt det jag i min iver rivit ut och sedan slänga igen dörren och hålla den stängd med hela min kropppstyngd medan jag kämpade med att få låset på plats.

När jag kom upp i lägenheten så letade jag fram min andra ljusstake som låg betydligt mer åtkomlig i den stora garderoben och satte upp denna med en gång. Så nu var jag nog först med ljusstake i fönstert i hela Viskafors. Men jag tänkte att efter allt det slitet för att få fram eländet så var det lika bra att belöna sig med en spirande julkänsla med en gång. Givetvis så funkade inte den staken från källaren så jag får troppa av till affären och köpa lampor. Men det brådskar ju inte precis.

Så, nu sitter jag och väntar på att maskinen i källaren ska bli färdig så att jag kan hänga upp tvätten på tork. Efter det ska jag börja städa tänkte jag. Jajamen, full fart hela tiden. Men jag passar på att vila lite efter allt slit med källarförrådet. Låta svetten torka så att jag inte går och blir förkyld igen. Det är märkligt vilken skillnad det gör när jag tar mina sömntabletter. Jag sover som en gris helt utan de sedvanliga mardrömmarna och vaknar pigg och alert.

Jaja, det blir väl bra med det kan jag tro. Nu ska jag slurka i mig en kopp kaffe, röka en av mina livsfarliga cigaretter och fundera på vad jag ska äta idag. Alltså, vilken smak jag ska välja på nudlarna. Biff, räkor eller champinjoner :-)

Jösses, jag är helt löjligt spänd igen. Domningar, stickningar och ont. Vasen, om jag bara kunde förstå varför det blir så. Det får jag väl reda ut i terapin kan jag tro för jag har då inga svar på det hela hur jag än vänder och vrider på problemet. I vilket fall som helst så sitter jag just nu och väntar på lokalblaskan som ska dundra ner i brevlådan när som helst. När den kommit ska jag lägga mig i sängen bredvid Chips som redan ligger där och väl installerad i sängen ska jag läsa tidningen. Så är det i alla fall tänkt.

Ser man på, nu ramlade bladet ner på golvet i hallen. Så nu ska jag minsan lägga mig och läsa, spänd eller inte.

Nä det gick ju inte så bra. Med avslappningen alltså. Jag låg där och gjorde som den lugna rösten sa på skivan. Slappnade av för allt jag kunde i armar och ben och andades med magen och lyssnade på musiken och tänkte på ett bra och lugnt minne, men det enda som hände var att jag blev alldeles sprattlig i både armar och ben. Så efter en halvtimmas fruktlöst avslappnande så gav jag upp, klappade Chips som låg bredvid mig och tittade förvånat på husse som låg alldeles blickstilla.

Så, det är bara att inse att idag ska jag vara spänd som inför ett tandläkarebesök trots att det mest spännande jag ska göra är att rensa kattlådan. Jag lurar på att göra nått att äta men jag tvivlar på att jag lyckas få i mig någon mat när jag är såhär spänd. Kanske skulle jag ta en varm dusch före matlagningen så kanske jag är lös och ledig i kroppen när det är dags att tugga i sig födan. Det är ju värt ett försök i alla fall.

Fan vilka meningslösa problem man har.

Hur gick det till? Jag somnade banne mig igen, när jag låg och bligade i dagens lokalblaska. Herreje. Jag vaknde inte förrän 20.30, helt yr i bollen och väldigt förvånad över att jag somnat. Det måste vara alla de där åren när jag inte kunde sova som kommit i kapp mig.

Kvällen har ägnats åt att titta på tv med ett halvt öga. När väl isdansen är över ska jag fixa lite tacos och låtsas att jag inte är ensam när jag smaskar i mig av allt det goda. Jag är sådär förbannat tråkigt spänd idag. Hela vänster sida, från foten upp till hjässan värker och det har domnat lite här och var. Klart störande måste jag erkänna. En massage skulle sannerligen inte vara fel. Men det kan man ju bara drömma om, i alla fall så länge jag inte lyckas få Chips, katten, att lära sig att massera. Fast det är frågan om hon ens skulle vilja det även om hon kunde. Just nu så ligger hon i dvala i sin fåtölj och struntar fullständigt i vad husse pysslar med.

Damn vad jag är duktig. Nu har det städats så det stått härliga till. Jajamen. Inte för att jag gått över golvet med en tandborste men nog har jag löst de allra värsta smutsfällorna. Vädrat har jag med så att det är kallt som attan här inne. Men luften är frisk och hälsosam, Det är märkligt hur mycket damm och smuts som kan falla på ett golv egentligen. Vart kommer allt ifrån? Att döma av mängden katthår jag dammsugit upp så borde stackars Chips vara hårlös och naken. Men hon har hela tiden suttit på ett fönsterbräde och kikat slött på mig och det finns inte ens en liten kal fläck i hennes päls. Skyfflar grannarna in okända katthår genom brevlådan under natten tro?

Jaja, nu är det gjort i alla fall och jag kan förfalla till helgvila. I motsats då till vardagsvila. Nu ska jag vara folklig och patetisk och titta på Idol på tv. Vad jag hittar på efter det vet ingen än. Kanske porrdurfar eller nått.

Jaha, där fick man för att man skulle vara duktig. Jodå, jag fick väl på mig kläder, studsade ner för trapporna med glatt humör och steg ut i den vinterfriska luften. Gott så. Men när jag skulle läsa upp Gula faran så var låset givetvis fruset igen. Jag tappade inte gnistand för det inte utan halade fram min trogna tändare och värmde upp nyckel till en glödgande liten fyr och stoppade in sagda nyckel i tidigare nämnt lås och vred om. Jodå, nyckel gick runt så fint så. Eller gjorde den det?

När jag tittade närmare på saken så upptäckte jag till min fasa att det inte alls var nyckel som gick runt i låset, men däremot den lilla plastplattan som man håller nyckel i. Fan, jag hade värmt upp plasten så att den smälte. Så klart.

Så, det var bara att stoppa ner det som var kvar av nyckeln i fickan och börja promenera mot affären. Var mina bekymmer över då tror ni? Vandrade jag med små glada steg och sjöng en liten melodi medan jag sakta närmade mig butiken? Nope. Såklart började ångesten murra i mig, en svag, vag, ton som sakta steg till ett envetet gnisslande i själen på mig. Jag gick fortare och fortare som för att försöka komma bort från ångesten. Men det gick inget vidare.

Jag ägnade mig åt att försöka handskas med det hela utifrån alla de verktyg jag fått genom åren. Rationellt tänkande, andas med magen, andas rätt. Försökte distrahera mig själv genom att räkna fönster i husen jag gick förbi men det gick inget vidare som sagt. Hela tiden steg bruset i bröstet, i nacken. Men när jag kom fram till affären så lugnade det hela ner sig något, troligen för att jag fick lite annat att tänka på. Gudskelov var det ingen kö till kassan för då hade jag väl hoppat ur skinnet kan jag tro. Så, jag plockade ner mina varor och hastade ut ur affären så fort jag bara kunde.

Väl ute så överfölls jag av ångesten igen, denna gång med full styrka. Hela kroppen, varenda cell, varje molekyl, skrek åt mig att jag måste springa, måste bort, måste hem. Jag halvsparang längs med Varbergsvägen med den tunga väskan full med julmust, mjölk och allt vad det var på axeln. Den totala upplösningen var bara sekunder från att drabba mig med full kraft.

Men så hände något. Jag tänkte på det som mina teurapeuter sagt till mig så många gånger. Jag måste sätta mig över ångesten. Inte låta ångesten styra mig utan vara kvar i situationen och försöka känna efter vad det egentligen är som händer. Mina steg blev lite kortare, inte så snabba. Jag ägnade mig fortfarande åt distraktioner som att räkna hur många lyktstolpar jag såg och sånt. Men nått växte i mig, nått annat än ångesten. En känsla av att jag har varit med om detta tusentals gånger och inget farligt har hänt än. En gnutta vett fann sin plats bland alla stresshormoner och maror som fyllt min hjärna. Jag försökte slappna av så gott jag kunde i axlarna och nacken, försökte ta kontroll över mina andetag.

Troligen var det en kombination av att jag faktiskt började närma mig mitt hem, en sak som bara den brukar göra det hela lite lättare, och att jag faktiskt kanske kunde skönja skuggan av en kontroll över det hela som jag inte haft innan. Jag hoppas att det inte var första och sista gången jag kunde sortera rätt bland alla intryck som sköljer över en när man får en panikattack.

I vilket fall som helst så kom jag hem, hel och relativt ren fast svetten dröp om mig. Så nu väntar lite städning, lite dusch och sedan är det kväll i det WoBska hemmet.

Det är knepigt att tänka sig att allt det jag skrivit om hände på bara 40 minuter. Man tappar alla begrepp om tid när man får en panikattack. Skulle jag själv uppskatta tiden så skulle jag gissa på en två-tre år, men som sagt. Det tog bara tre kvart. Konstigt.

Fasen vad kallt det är ute. Jag tog Gula faran till affären och jag trodde nästan att händerna skulle frysa fast på handtagen. För vem tänkte på handskar? Det var ju nyss midsommar ju. Tillråga på allt så hade låset mycket lägligt fryst när jag väl puttrade in på parkeringen utanför affären så jag blev stående med en tändare för att värma upp nyckel en bra stund.

Men problem är till för att överkomma så nu sitter jag hemma i värmen med kylen full med gottig julmust och lite annat smått och gott. Men jag har då rakt inga som helt planer på att ge mig ut igen i kväll kan jag säga. Nä, nu ska jag göra nått att äta och sedan blir det tvtittande och lite allmänt mys. Jag tror jag ska festa till det ordentligt och brygga lite smarrigt thé så här på kvällskvisten. Lite för att komma i rätt vinterstämning liksom. En öppen spis hade suttit som en smäck med. Men det kan man ju bara drömma om. Kanske kan man ladda ner nån skärmsläckare med en brasa på? Nä, det verkar lite... hm... kallt?

Jaja, nu kan jag i alla fall ta det lugnt efter dagens alla äventyr.

Har jag åkt buss eller har jag åkt buss? Jo, jag har åkt buss! Resan in till stan, den när mitt ena boendestöd följde med, gick rätt så hyggligt, helt klart över förväntan måste jag säga. Visserligen så pickade pulsen på så att det stor härliga till och svetten rann, men det gick. Och helt som enligt planerna så lugnade det hela ner sig allt som vi åkte. Det är ju liksom själva tanken, att man ska stå ut med eländet för att man sedan ska se att det trots att det känns helt omöjligt faktiskt lugnar ner sig efter ett tag utan att nått har hänt.

Sen tog vi en fika på Orion, mina boendestöd, jag och min terapeut som mötte upp på busstorget. Men jag måste erkänna att jag mest funderade på resan hem som jag skulle göra alldeles på egen hand. Mitt i fikandet så ringde de från psyk och frågade om de fick skicka mina journaler till Socialstyrelsen som ville ha dem. Det gäller min legitimation som sjuksköterska. Så där fick jag lite ont i magen över det och glömde tillfälligt bort att jag skulle åka farlig buss.

Men, sen troppade vi av tillbaka till busstorget och jag gick efter mycket bävan på bussen och satte mig. Hjärtat rusade, svetten rann och jag var spänd som en fiolsträng, redo att brista när som helt. Låt mig säga så här. Att om jag inte visste att det var för en god sak skulle jag aldrig åka buss mer. För det blev en ytterst obehaglig resa. Busshelvetet blev fullt med människor, det var precis tjockt med folk i varje hörn. Sen stannade vi nog vid varje busshållplats som finns tror jag, långa stopp medan nypåstigna letade efter busskort i plånböcker eller nödvändigtvis skulle tjattra med busschaffören om nått totalt oviktigt innan bussen kunde köra igen. Det var varmt, hjärtat hotade att hoppa ur kroppen på mig och jag var nära att bara ställa mig upp och skrika rakt ut flera gånger.

Men jag fuskade lite. Jag drog fram mobilen och ägnade mig åt ett bilspel jag har där. Helst ska man ju undvika att distrahera sig själv utan finnas kvar i ångesten för att terapin ska bli optimal. Men men, lite fusk var nödvändigt för att jag skulle fixa det hela utan att hoppa av vid en busshållplats mitt ute i ingenstans.

Till slut kom jag i alla fall fram till min kära gata och ramlade ur bussen med en lyckans suck. På plats fanns mina boendestöd som hade följt bussen hela tiden ifall jag skulle balla ur. Jag pratade en stund med dem och skuttade sedan uppför trapporna till mitt älskade hem, min katt och en kop kaffe.

Sen somnade jag som ett barn efter mina äventyr, helt slutkörd till både kropp och själ. Men nu när jag vaknade så måste jag säga att jag är rätt så mallig. Fan, jag klarade det. Det gick att åka buss nykter utan att jag skulle få totalt tuppjuck. Går det en gång så kan jag göra om det och då kanske det går lite bättre. Nästa övningstillfälle är på tisdag då jag ska in till stan för min andra terapi. Det borde bli en baggis.

Jajamen. Här har det åkts buss så det står härliga till minsann. Det gick helt klart över förväntan. När jag kom fram till terapeuten så pratade vi i några minuter innan det var dags att troppa av till busstorget där vi valde min gamla kära 1:a som går till Sjöbo. Vi satte oss längst bak medan mitt hjärta hotade att hoppa ur kroppen på mig. Men det var bara att sitta kvar och försöka tänka på andningen och hänga med i det som hände. Min teurepeut hjälpte till genom att påminna mig om att andas rätt då och då och så ställde han frågor om hur det kändes på en skala från ett till tio.

Till min stora förvåning så gick det bättre allt som vi åkte och när vi kom till ändhållplatsen var jag relativt lugn. Sen så hetsade jag ju upp mig lite på tillbakavägen igen men även då så lugnade det ner sig så att jag nästan blev lite trött och slö den sista biten innan bussen svängde in på busstorget och vi var framme igen.

Så som sagt, helt klart över min förväntan.

Men i övermorgon väntar en värre resa. Då ska jag åka in till stan med buss härifrån Viskafors. Den bussen är läskigare eftersom det för det första är en mycket längre resa, plus att det är längre mellan hållplatserna. Men på vägen in till stan så ska ett av mina boendestöd vara med. Sen är väl tanken att jag sak åka ensam när jag åker hem. Vi får se hur det går det hela. Men av döma av hur det gick idag så kanske det inte blir så farligt.

Tja, jag kan säga att det tog på krafterna i alla fall för när jag väl kommit hem igen så somnade jag som ett barn och sov i två timmar. Men nu är jag uppe och känner mig väldans mallig för att jag minsan har åkt buss helt nykter och dan.

Nu ska jag ut i allt det mörka och åka och handla lite smått och gott i affären för att sedan ägna kvällen att koppla av och bara ha det så gott jag kan. Det tycker jag faktiskt att jag är värd.

Sådär ja. Då har jag snällt druckit mitt kaffe, gjort mig själv hel och ren och väntar troget på att mina boendestöd kommer för att hämta mig till terapin. Jag måste erkänna att fjärilarna i magen slår allt kraftigare med sina vingar ju närmare bussturen jag kommer. Men det måste göras det hela. Det sitter en liten figur på min ena axel och viskar i mitt öra att det vore bättre att gå och lägga sig igen. Men nu ska det banne mig läras att åka buss vare sig jag vill eller inte.

Vad allt ska man inte vara med om.

Ok, jag har vilat. Ätit. Spelat Harpan på datorn, den fungerar märkligt nog mycket ångestdämpande. Rett ut mina affären med modern i morgon och inför äldsta sonens födelsedag. Titta på tv. Äta lite till.

Så där. Nu är jag folk igen.

Usch, jag känner mig fångad i mitt smutsiga hem, fångad i min krassliga kropp, i mitt nedstämda sinne. Visserligen så är det ju inte helt omöjligt att lösa hela problemet. Lätt med. Det är bara att dra fram mirakelstrasan, dammsugaren och sätta igång. Men jag drar mig lite. Det känns liksom som om det är nått jag kan dra på. Men som vangligt så trivs jag inte när det är ostädat här hemma, det liksom kryper i hela mig.

Sen känner jag mig lite stressad med. I morgon ska jag på terapi och på onsdag är det läkarbesök som måste göras, plus att jag måste till Apoteket. Jo, jag vet, för någon som jobbar 40 timmar i veckan så låter det ju som en dans på rosor. Men jag är ju som jag är i nerverna och det räcker liksom med att jag har några sådana där grejor för att jag ska stressa upp mig.

Men, jag får ta en sak i taget. Börja med städningen, det går ju egentligen på nån timma bara att städa lägenheten, det handlar ju mest bara om en massa katthår som ska bort. Sen så får jag känna efter vad jag orkar. Affären borde jag åka till med.

Kanske så mår jag bättre i själen när jag fått lite fart på det hela och sedan kan slå mig ner framför webbradion klockan 19 för att följa Elfsborgsmatchen. Jag hoppas det i alla fall.

Jajamen. Nu ska jag vara Svensk så det skriker om det. Titta på dansbandskampen på tv. Jag väljer det före isdansen på 4an helt enkelt för att... hm... tja.. det låter bättre.

Med tanke på hur min förra lördag såg ut så är jag mer än nöjd med att titta på tv.

Jag har en plan för dagen men jag kommer mig inte för att starta det hela. Tanken är dusch, till Apoteket och affären, hem för att hinna laga nått gott att äta, lyssna till Elfsborgsmatchen, titta på en film, somna i lagom tid.

Men det gäller ju att få tummen ur att börja projektet. Det var det där med duschen. Jag var på gång in men upptäckte att jag blir tvungen att dammsuga upp en massa kattsand innan jag kan duscha. När jag dammsuger kan jag lika bra tömma lådan. Sen kanske man borde gå över i all fall köket när man ändå har dammsugaren framme. Sen är det full rulle och jag hinner inte med nått av det jag ska göra. Jag har ju bestämt mig för att ta städningen i morgon. Det blir gott att ha den gjord när fredagen kommer.

Så jag får helt enkelt slänga ifrån mig dammsugaren snabbt när jag är klar i badrummet med den och sedan låtsas att den inte finns.

Det är inte lätt att vara mig om nu någon trodde det. Jag är helt beroende av att göra upp planer och sedan starta dem och då får inget avvika från den ursprungliga planen. Det är väl alla år när jag jobbat som det som kallas flexiber som slår tillbaka. På den tiden så tog jag de jobb jag fick, jobbade som vårdbiträde, i vaktmästeriet, i tvätten, på alla avdelningar och även i hemtjänsten. Då kunde jag knappt planera min dag, än mindre min vecka.

Men nu när jag har all tid att förfoga över så blir jag allt mer förstenad i mina vanor. Allt ska funka på ett visst sätt annars blir jag stressad som tusan. Märkligt.

Men nu har jag i alla fall duschat och fått på kläder. Så nu väntar Apotek och affär.

Väl så.

Äntligne har jag fått lite frid i själen igen. Jag har legat i sängen och slappnat av och till och med blivit lite trött. Men jag sak hålla mig vaken en stund till sedan är det dags att lägga locket på för denna dagen. Första dagen i resten av mitt liv som man säger.

I morgon hoppas jag vakna och vara nyfiken på livet igen, inte förkasta det. Vakna och dricka lite kaffe, läsa lokalblaskan och känna mig fri från odjuret. Det börjar väl säkert morra lite senare på dagen, men då har jag i alla fall fått några timmar i lugn och ro. Resten tar jag sedan, när det dyker upp.

Jag mår ju i alla fall hyggligt ångestmässigt, det vill säga så länge jag inte snubblar på mina skosnören och ramlar ner i det där förbaskade alkohålet. Men, även jag jag inte kan lova vara nykter resten av livet så får det bli en rejäl uppryckning när det gäller allt sådan. Det är inte bara starköl jag ska hålla mig ifrån. De där kopiösa mängderna folköö får jag även spola. För at få tillbaka mitt körkort och behålla min sjuksksöterskelegitimation så krävs det att jag får lite styrning på det där.

Plus, jag orkar bara inte tänka mig en sådan här helg ingen. Till helt ingen nytta. Sitta ensam och dricka sig kanackas och sedan ligga och flämta, näst intill hallucinatorisk i tre dagar. Sådana dumheter. Det var ju liksom inte kul alls.

Nä, nu ska jag äta nått litet mer, det gäller att pracka på magen trots att den skriker på hjälp men jag behöver verkligen all näring jag kan få för tillfället. Sen march pannkaka till sängen för att titta på film tror jag att det blir. Eller om det möjligen finns nått på tv att slösa bort en liten stund på innan jag somnar. Men det ska bli skönt att få sova riktitg igen.

Jaja, då var man ett bra steg mot att bli lite som folk i allmänhet. Jag tog mig ut och till affären i isande kyla, köpta kattmaten, kattsanden och en burk köttsoppa. Efter att ha utfordat katten, skurat hennes låda och hällt på ren sand och dammsugat lite hågslöst i lägenheten så satte jag mig att äta köttsoppa och lite annat jag hittade. Men för att jag misstänker att kroppen behöver näring för att må bra.

Nu blev jag trött, på riktigt trött och funderar skrarpt på att lägga mig på sängen. Klockan visar 19 men kroppen säger 20. Men lite Harpan ska jag väl orka med. Jag avvaktar lite med att sova. Bättre att somna lite senare och sova hela natten än att vara uppe och rumpa vid 4 tiden igen.

I morgon är det som sagt en massa som måste göras. Så det gäller att vara i hygglig form tills dess.

Fy fan för buss. Ut till bussen i hällande ösregn, buss in till stora staden, gå till bolaget, gå bakom Aganemnon för att pinka, till busshållplatsen, buss till Knallelland, in på Clas Olsson för att köpa dvd-skovor att bränna, till Kvantum för att köpa bullar och ost, till bussen, åka buss till Sjöbo, gå till mina stora barn, lämna filmer där, tillbaka till bussen, vänta i samma jäkla ösregn fast under en busskur, ner till Stora torget, vänta på buss igen. Buss hem.

FY FAN för buss.

Oj vilket jobb bara för att man ska in till stora staden. Duscha, raka sig, borsta tänderna extra noggrant, klippa naglar, ondulera håret. Nä nu gick jag till överdrift, men jag var allt tvungne att kamma till mig.

Jag har suttit och pratat ångest med äldsta sonen. Så kul har vi det. Tjocka släkten är alltid en tröst. Men nu sitter jag och sölar i mig en öl i väntan på att bussen sak gå. Sen är det raka vägen till affären, förbi äldsta sonen för att lämna lite filmer och hämta upp en (berättar när jag sett den) och kanske få syn på en bebis.

Modern? Tja, vi får se. Resten? Tja vi får se.

Vi får se.