WoBWorld

Vissa saker är som de alltid har varit. Även fast man fyller år. Här sitter jag, lugn som en filbunke medan kvinnan i mitt liv rusar omkring som en skållad råtta och donar och grejar eftersom vi ska med 15.10 bussen till stan. Själv har jag inte kommit längre än till morgonrocken men hon är sminkad, klädd och klar.

Som det brukar vara alltså. Jag är banne mig inte snabb märker jag. Alls. Kanske skulle man göra något nu. Som att ducha till exempel.

Jo. Nu fick jag en ond blick så jag säger hej då till eder så länge. Dags att göra nått tror jag. Innan hon exploderar :-)

Nä nu får det bli lite fart här känner jag. Jag har såsat omkring hela dagen och fått precis inget gjort förutom att ha druckit kaffe och läst tidningen. SÅ kan vi inte ha det. Hela FB är fullt av kommentarer från folk som varit ute på promenader och alt vad de gjort och det enda jag kan säga är att jag har konstaterat att det är en gnutta fint väder ute. Så en rask promenad in i duschen så kanske man får lite fart på blodet. Förresten borde jag äta lite med kom jag på. Människan icke leva på blott kaffe och nikotin. Man måste ha lite mat i magen med för att det ska bli lite fart på livet.

Torsdag är jag mer eller mindre säker på att det är idag. Det betyder så vitt jag vet att det är fredag i morgon. Så trevligt. Inte för att det egentligen spelar roll för mig men det känns ändå småputtrigt.

Så. Mat, dusch. Ut i världen. I den ordningen får det nog bli.

I´m going down fast but don´t let me break you

jaha. Jag ringde tant mamma och kom på problemet. Jag är uppenbarligen väldigt väldigt manodeppresiv. Hur den nu stavas. Så jag slutade ta mina tabletter mot det och vips. Så blev jag.. ja du vet. Vaken sedan i fredags. Det är liksom inte friskt. Så en återgång till de där som gjorde mig en smula fet och så blir allt bra igen. För det är nog inte bra att vara vaken i många, många, många timmar och ändå vara jättetrött.

Sömn. för helvete. Innan jag river sönder min skalle.


Helter Skelter.

Då är Chips, katten, på djursjukhuset och jag är hemma en vända innan jag åker in till staden för att besöka tanta mamma lite i väntan på att kunna hämta Chips 16.30. Uscha och fy det känn inget vidare detta. Men som tur är Chips en katt med stålnerver. PÅ bussen satt hon i sin lilla bur och kikade nyfiket på vad som fanns att titta på.

Likadant hos veterinäre när hon blev undersökt inför operationen. Sen försvann hon med någon snäll människa och jag fick traska till bussen igen.

Så. En kopp kaffe sen är det iväg igen.

Jag har två nya kärlekar i mitt liv. Yeps, inte en utan två. Inte illa va? Den ena är den nya U2 skivan. Precis hur bra som helst, sen skiter jag i vad recencenterna säger. Den andra är Google reader. Jag har provat några sådana där feedläsare, bland annat en som jag fick med datorn vare sig jag vill eller inte, men det har liksom känst onödigt och krångligt när man kunnat använda Firefox egen inbyggda.

Men nu har den mängd bloggar jag följer börjat svämma över alla breddar och jag har totalt tappat greppet om vem so säger vad när. Plus alla nyheter som ramlar in från yttervärlden.

Men det hela började fakttiskt med att jag kom på att mitt mailkonto ligger på min före detta frus konto. Tänk om männskan får för sig att byta abonemang eller nått. Då sitter man där. Och min hotmailadress använder jag ju bara när jag inte vill att någon ska veta vem jag är. Som när jag beställer sexleksaker och sånt. Så. Jag valde och vrakade och fastnade för Gmail. Sagt och gjort. Adress fixades och allt var väl. Så praktiskt. Nu kan jag kolla mailen vart jag än är. Ja, alltså, det kunde jag ju med Hotmailadressen med, men det känns så 1991 med hotmail liksom.

Sen fick jag för mig att prova Google reader och vips var jag fast. Så nu har jag full koll på allt. Så fort någon uppdaterar sin blogg eller det skrivs nått nytt och spännaden på A-bladet, Expressen eller SVD eller DN så är jag där och läser.

Vart U2 kommer in i detta? Inte alls. Men det är en förbannat bra skiva.

Det där med att åka buss. Inte helt enkelt. Jag gjorde så i lördags. Först hem till trygga Sjöbo i Borås och min tant mamma. Sen ner till stadens centrum där jag hann hetsa upp mig över allt möjligt. Lite ditten och datten liksom. Jag är totalt kass på att befinna mig bland folk. Jag blir galen precis hela tiden. Det räcker att någon stackare hostar på bussen så känner jag hur mitt pekfinger styvnar i rockfickan och jag är beredd på att blåskälla på stackaren. Jag gör mig bäst på toaletten, ensam med en Kalle Anka-pocket där jag kan sitta och krysta och känna mig bäst.

Men, i vilket fall som helst. Så man står där på busstorget i Borås och fryser och retar sig på tonåringar som överhuvudtaget lever och väntar på busshelvetet hem. Bussen kommer. Man går på. Till min stora förvåning så skriker en galen kvinna med vidhängande barn "WOB". Nå. Jag är frusen, sur och förbannat trött på att betala en massa pengar för att få sitta på en buss med en massa folk jag absolut inte gillar. Låt vara att jag blev en smula perplex. Man blir ju liksom glad när vackra kvinnor skriker ens alias. Ja, man blir till och med en smula tuppig.

Men sen upptäcker jag att damen i fråga är www.jennyfalukorv.blogg.se. Denna multitalangfulla människa vars blogg jag läser precis hela tiden och jag blev totalt fånig. Man rodnar, man stammar, man dummar sig. Man mår totalt skittaskigt eftersom man nu inser att ens internetfigur är på gång att ramna totalt. Man (jag) ser framför sig hur denna vältaliga människa kommer att sprida ordet om att man (jag) är en total bluff som bara är plump, ful och dessutom luktar väldigt illla.


Så jag hör mig själv säga en massa ord. Alltså, inte lagom många ord utan en farlig massa ord. Så många ord som jag inte ens visste jag kunde. Men vad gör man inte för att upprätthålla en image? Fanskapet till kvinna visade sig vara precis så trevlig som jag har haft misstankar om. Hom sjunger, hon skriver så jäkla bra att Woodehouse vrider sig i sin grav och dessutom målar den jäkla damen med. Fan. Hur toppar man det liksom? Så där satt jag och försökte desperat visa att jag är en tänkande människa. Så klart gick det inte. Jag behöver minst 3 timmar på mig för att tänka en enda liten tanke överhuvudtaget och för det mesta så är den tanken totalt fel.


Men, damen troppade av och där satt jag och skämdes med en massa tankar om vilken usel människa jag är. Vad gör lilla WoB då? Så klart. Jag terroriserade den stackars oerhört vackra unga damen bredvid mig. "Vad är det för bok du läser". "Jaha". Du verkar vara råbarkis". Sen kom jag hem och ramlade upp för trapporna till mitt hem, klappade katten och somnade. Typ.

Åka buss är JÄTTEFARLIGT:

Det var då själva tusan också. Nu har jag sovit i 24 timmar. Då tycker man att man borde vara lagom avslappnad men pigg ändå. Men jag, som alltid ska vara lite speciell och märkvärdig, är snarare hur spänd och uppsnurrad med en fenomenal hjärtklapning och dessutom, håll i er nu, trött.

Hur i hela fridens namn fungerar min kropp egentligen? Man börjar ju undra. Det brusar och skvalar i skallen som det allra värsta vattefall av tankar och ideér, händerna darrar, magen är i uppror och jag känner mest för att gå i idé.

Fast en den kan säkert bero på vätskebrist och lågt blodsocker. Man äter ju inte så mycket när man sover liksom. Så kanske skulle man ta och knata till affären och köpa nått att äta? Jo, så får det nog bli. Jag tror jag ska hoppa på bussen till apoteket, hämta lite medikamenter och sedan knata ner till affären och köpa nått vettigt att äta.

Jaja. Det kanske också är dags att skaffa lite vettiga rutiner i världen. Typ sova vettiga 8 timmar per dygn istället för att leva i dygnsblock. Sen har jag faktist tänkt ta tag i mitt skrivande. Jag har räknat ut att om jag jobbar 2 timmar om dagen så kan jag kanske få ihop en till två A-4 sidor per dag. Det blir på ett år runt 350 sidor om man hoppar över en och annan dag. Istället för att bara skriva lite då och då, ett evigt duttande, så är det läge för att börja jobba lite mer diciplinerat. Annars blir det bara snack och ingen verkstad. Plus att jag sannerligne behöver nått form av projekt i livet. Nu när jag faktiskt har all tid i världen så vore det ju korkat att inte passa på. När jag väl börjar jobba igen så vet man ju hur mycket ork man har till skrivande. Ingen alls.

Tja. Så för det bli. Det känns bra det här. Den här planen kan jag nog hålla. Tills i eftermiddag i alla fall :-)

Oj då. Jag var visst en smula trött. Jag som bara skulle ligga en stund och vila somnade och sov väl i en 7 timmar eller vad det var. Nu har jag varit upp en stund och tittat lite på tv. Men det räckte faktist för nu är jag rätt så snurrig i bollen igen. Men man måste ju gå upp lite titt som tätt så att man luftar lungorna ordentligt och inte gör det hela värre än det redan är. Man märker att det funkar för så fort jag går upp så börjar jag hosta och får upp en hel del slem. Jag vet, äckligt, men det är ju så det är ju.

Det bästa kanske var att jag inte kom iväg och köpte några cigg. Visserligen har jag rökt några fimpar men det har defenitivt blivit mycket mindre än det brukar. En bra början kanske.

Nu ska jag vänta på att jag blir lite trött igen så att jag kan sova. Troligen blir det sovmorgon i morgon, men det får det allt vara värt. Nu när man vet att man faktiskt är sjuk på riktigt och inte bara inbillar sig så kan man unna sig lite :-)

Det var värstans vad fint väder det var ute. Blå himmel, solen skiner som om den inte hade gjort annat, isen ligger på Viskan och jag börjar verkligen fundera på att det kanske vore smart med en liten promenad i stilla, värdig, lunk till affären. Det är ju bra att lufta lungorna när man är krasslig i dem. Så kanske alla baciller blåser bort och allt annat som finns i dem så att man blir pigg och rörlig och får rosiga kinder som inte beror på hög feber.

Då gäller det bara att hitta några kläder som man kan ha på sig utan att folk får tårar i ögonen och stickande näsor när man står i kön på affären. Blir inte helt lätt har jag upptäckt. Eftersom jag inte tvättat på ett bra tag så börjar det tryta i garderoben. Eller, det gör det inte alls egentligen, men nu menar jag kläder som jag faktiskt får på mig. Ju fetare jag har blivt ju mindre har utbudet blivit. Men det ska väl lösa sig kan jag tro. Jag får väl strunta i sådan enkla saker som färgkoordination och liknande och ta på mig lite vad jag hittar.

Egentligen borde jag duscha med men herregud. Nån gräns får det allt va på piggheten. Det tar jag i kväll när jag bäddat rent i sängen tänkte jag. Man skall icke förhäva sig. Nä, det får allt räcka med rena kläder och en smula rakvatten. Det borde funka.

Ja. Då kanske jag skulle ta tag i det där istället för att ligga här och skriva. Jo, jag ligger i sängen och skriver förstår ni. Det har jag gjort i två veckor nu. Eftersom min bädd består av madrasser på golvet (jag har ju snedtak i sovrummet) så har jag helt enkelt burit in netbooken på golvet framför sängen. Så här ligger jag och skriver för fulla muggar. Men, sidorspår, nu var det kläder som gällde.

Här ser ni killen som har ätit minsan. Jag veeeet, totalt tokigt men för sjutton. Även en WoB måste äta lite mellan varven. Givevis fick jag magknip efteråt eftersom jag levt på bacon och vodka i en vecka. Nä, riktig så farligt har det inte varit, speciellt inte med vodkan, men jag har faktiskt ätit väldans massa bacon. Fick för mig att det är bra med en massa, massa, massa kalorier när man är sjuk. Men nu slog jag till med en karrékotlett.

Så nu ska jag banne mig ta en kopp kaffe tror jag, sen får det väl bli lite hjärtklappning då. Efter det väntar en stunds vila innan jag tar mig till affären för att köpa cigg och lite annat smått och gott. Till exempel mat som jag inte har för mycket av hemma längre. Kattmat måste det inhandlas med så att inte den lilla pälsbollen blir sur på mig. Men jag tror jag tar bussen in till stan. Vore ju dumt att inte använda sitt månadskort och dessutom så är det bra mycket billigara i affärerna i stan än här ute.

Så ni ser. Här är killen som planerar och står i så det är härligt. Slut på slackertillvaron. Dags att återvända till friska vanor igen. Tänk vad lite antibiotika kan göra. Helt otroligt egentligen. Vi lever sannerligen i fantastiska tider. För 100 år sedan hade jag lätt kunnat stryka med av den där pneumonin, nu är det bara att poppa ett piller morgon och kväll så blir man frisk på bara ett dygn. Otroligt.

Sådär ja. Då var dagens göromål över. Jag har i tur och ordning tittat på Állå àllå, Jordan och Numbers. Sen tog jag en extrarunda med Advokaterna när jag ändå var igång. Så nu väntar jag bara på att dagens lokalsblaska ramlar ner i hallen så att jag kan lägga mig och läsa den. Jaha, precis som jag skrev det så kom den. Ser man på.

Magen har lagt av totalt. Jag är sur som ätticka eftersom jag druckit glögg. Nä, inte vinglögg, bara saftglögg, men alla kryddor får surhetsgraderna i magen att slå i taket ändå. Kan bero på att jag inte åt vare sig i gå eller idag. Men det är helt ok. Jag tickar ner kilo för kilo och det kan sällan vara fel när man har 30 kilo att ticka av. Snart är det jul och då blir det en hel del frossande än då.

Men, nu kära vänner, bjuder jag eder godnatt, eller god morgon vilket ni nu föredrar och kommer att smita under täcket och lägga lilla skallen till vila på kudden och njuta den oskyldiges sömn. Gott så.

Jag vet. Ni tror mig inte. Men jag har fått lite gjort idag. Jajamen. Yes shure. Visst satte jag mig på bussen, som om jag inte gjort annat. Ramlade av på torget i Borås och fångades snart upp av mina boendestöd som skjutsade mig mycket värdigt till den där lokalen där de sitter på förmiddagen och underhåller ett antal männiksor som hamnat en smula snett. Så vi satt väl där i 2 timmar och jag babblade på som om jag inte fått prata på en vecka. Hm, jo, nä, det klart. Det har jag ju inte. Men för att återgå till kärnan i det hela så lät jag tungan vandra mellan gom och tänder så att jag nästan blev anfådd. Berättade allt från hur jag såg på mitt jobb till vart jag vaknat upp på fyllan och inte vetat hur jag hamnat där.

Sen hade de godheten och körde ner mig till stan. Jojomen. Vad tror ni lilla WoB gjorde då? Sprang och gömde sig i stadsparken till bussen kom? Åh nej. Jag vandrade käckt från affär till affär bland halva jävla västsverige som också fått för sig att de ville gå i stan. Detta gjorde jag helt utan att få tuppjuck. Nä, jag gick där, snokade runt i bokaffären och såg minst 30 böcker jag ville ha, snavade in på Åhlens och såg minst 30 filmer jag ville ha, troppade ut på gatan och såg minst 30 kvinnor... hm.. Nja. I vilket fall som helst så gick tiden och vips var det dags att åka hem igen.

Så det gjorde jag. Inte mer med det. Sen dess har jag suttit och pratat med folk i telefonen, på nätet och flörtat med ett antal fagra damer på nätsidor. I morgon ska jag in till stan igen. Herregud. jag har gjort mer idag än jag gjort på tre veckor. Dessutom fick jag en trevlig inbjudan till att fira en smula julafton hos Polare M och hennes nya karl. Så jag knatar väl dit en stund när tant mamma har somnat. Tja, livet är helt ok. Totalt ok mina vänner.

Jäklar vad varmt det blir när man varit ute i snön och gått fram och tillbaka till affären. När man sedan kommer in så upplöses hela ens varelse i en liten salt vattenpöl. Jag svettas från ställen jag inte ens visste att jag har. Helst skulle jag öppna balkongdörren, men då bleve man väl tio gånger sjukare än man någonsin varit. Så det får vara.

Jo, jag tog en liten promenad längs med Varbergsvägen bort till affären där jag handlade snus och cigg och en julmust. Halt var det, och kallt var det. Och långt var det. Och trött blev jag. För att sedan då gå från kall till übervarm. Så nu har mitt temperatursystem fått sig lite kondition.

Så nu ska jag packa upp mina ynka varor och lägga mig på sängen och tycka sådär synd om mig själv som bara jag kan. Jag ser för tillfället inte den allra minsta anledning att sedan gå upp ur sängen mer idag, men det ändrar sig säkert när jag legat och tjurat färdigt. Det känns som om det är jättesent, men klockeländet är ju bara 18 så det är långt kvar av kvällen. Det känns lite som om den här dagen aldrig tar slut. Den bara maler på helt utan mening eller mål. Timma läggs till timma utan att det händer speciellt mer än att jag blir pinknödig mellan varven.

Well som de säger i Danmark, jag får väl se vad som händer. Bara jag slutat svettas ner både kläder och golv så ordnar det hela sig säkert på allra bästa sätt.

Tusan. Jag börjar piggna till så till dem milda grad att jag vill göra något roligt. Men jag har ingen aning om vad det skulle kunna tänkas vara. Gå på fest? Titta på en film? Lyssna till musik? Dricka mig berusad och tanklös? Jag vet inte så noga. Det får allt vara nått som är lugnt och städat, för några exesser orkar jag inte med än.

Kanske en promenad till affären och köpa nått att tröstäta. Nått gott. Vad nu det skulle vara för något. Nä, det vet i tusan vad jag ska ta mig till med min lilla barnakropp. Det är obehagligt när man liksom fastnat i trötthet men samtidigt känner sig stressad inombord. Jag saknar min elgitarr som min äldsta son har lånat på obestämd framtid. Nu skulle det passa med lite råa, ruffiga riff.

Nä, det får allt ske nått kul nu. Eller så får jag se till att hitta på något roligt. För inte kan en vuxen karl sitta på arslet och bara vänta på att klockan blir såpass att man kan sova igen. Nä, lite fart och fläkt.

Jag tror jag ska börja med en spännande kopp kaffe.

Så har man varit ute i världen. Jag tog Gula faran till affären och inhandlade mjölk och cigg för mina sista lusidorer. Det var... kallt. Så in i h-vete. Att ta sig fram på moped en av de första riktigt kalla decdemberdagarna såhär två veckor före jul kräver sin man. Framförallt kräver det handskar, vantar eller tidningpappar eller vad fasen som helst kring händerna. Det är inte speciellt långt till den lokala handlaren men när jag kom fram så hade jag riktigt svårt att låsa mopedeländet eftersom fingrarna levde sitt eget liv, eller snarare knappt levde alls.

Men jag fick gjort det jag skulle så nu sitter jag och laddar upp inför att ringa tant mamma och be riktigt snällt om ett litet tillskott i den WoBska kassakistan som för tillfället endast uppvisar en präktig botten. Tänk att det ska vara så svårt att få slantarna att räcka. Det syns mig som om jag får lite mindre på kontot för varje månadsutbetalning. Vi kan väl lätt säga att min privata ekonomi befinner sig i recess. Ett populärt ord i dessa tider.

När jag kritiskt synar skicket min lilla lya befinner sig i finner jag snart att den intet på något sätt kan uppnå de krav man kan ställa på en lägenhet inför julen. När det borde lukta grönsåpa och vim så sprider sig istället en misstänkt odör av svettig strumpa med en bakomliggande kullör av kattpink och unket damm. När bordsytor och speglar borde glänsa och gnistra kan man istället finna ett finstämt lager av dunkelt grått damm och när golven borde vara sprakande rena kan man finna att dammtussarna tagit över i hörnen och hotar katten med död och pina om hon närmar sig. Så det där får jag nog ta tag i före Lucasmorgonen skänker en allra första julefrid över landet.

Men först ska jag väl göra som jag brukar när jag står inför något som ens liknar en fysisk ansträngning eller förflyttning. Dra ut på det så länge jag bara kan genom att dricka kopp efter kopp av kaffe och avverka cigarett efter cigarett tills det ryker ur öronen på mig. Man vill ju inte förhasta sig nu när man ändå ska ta tag i saker. Det gäller att prioitera och framför allt reflektera över det som komma skall.

Så jag gör väl det då.

Nä minsan. Det blev då ingen tur till stan idag heller. Jag råkade slänga ett getöga i plånboken och fann snart att jag inte skulle ha pengar till att åka till stan på tisdag och torsdag när jag har min terapi. Så, jag blev hemma och ägnade dagen åt att städa upp lite nödtorftigt här hemma, läsa lite och pyssla omkring lite sådär halvslött. Det enda vettiga jag egentligen gjort är att jag var i affären och handlade mjölk till kaffet.

Chips, katten, som av någon outgrundlig anledning har varit tvärsur på mig har börjat mjukna i kanterna igen. Hon som brukar komma som skjuten ur en kanon när jag går in i sängkammaren och lägger mig i sängen har i några dagar vägrat att ens sätta sin fot i rummet. Jag har ropat och lockat och då har hon satt sig i dörröppningen och slötittat, slickat sig lite förstrött och sedan troppat av ut i vardagsrummet igen. Men tydligen har som sagt det där sura gått över eller vad det nu kan vara som hänt. Jag har en svag misstanke om att jag vevat till henne på natten eller nått. Men när jag lade mig för att vila lite idag så kom hon springande igen i sådan fart att hon nästan rusade rakt in i sängen innan hon fått stopp på hela sin pälsboll till kropp. Så nu är allt som det ska igen.

Ikväll ska jag titta på Stjärnor på is minsann. Så kul ska jag ha det. Men det är helt ok. Det blir nog med tillfällen till att både festa och umgås med folk under jul och nyårshelgerna. Så jag sörplar julmust och har det rätt så bra.

Äsch. Det blev ju inte så mycket gjort. Alls. Dagen liksom bara rullade på tills det helt plötsligt blev kväll igen. Inte vet jag vart alla timmar tog vägen men borta är de i alla fall. En sväng förbi affären blev det i alla fall, för att fylla på nikotin och julmustförråden. Men det var nog banne mig det enda vettiga jag gjort idag.

Jaja, i morgon så ska jag i alla fall tvätta det som jag inte hann med i fredags. En faslig massa lakan och handdukar ska tumla runt tillsammans i outsäglig glädje i maskinen, allt medan mitt samvete blir renare för varje minut. Nått annat vet jag inte med mig att jag planerat än så länge, men alltid hittar jag på nått kan jag tro.

Så, nu återstår bara kvällen och det sedvanliga kvällsarbetet med att titta på tv och röka för många cigaretter. Helt klart en mellandag i livets stora äventyr. Inte helt fel. Inte alls.