WoBWorld

Jag lade ju ut början på en av de böcker jag skriver på och det var inte många som sa nått om det, förutom några trogna läsare. Nu lägger jag ut början på en annan bok, i en helt annan stil. Kommentera gärna och berätta om jag ska fortsätta eller bara lägga ner.

Vägen slingrade sig fram i den mörka skogen. På vardera sidan av den lilla skuttande bilen höjde sig majestätiska tallar och granar. Martin hade fullt upp med att styra bilen i snön och slängde bara då och då en snabb blick åt sidorna. Skulle han köra fast här skulle ingen få loss bilen förrän det var vår och det var långt, långt till mars. Efter vad som kändes som en evighet glesnade skogen på höger sida och en siluett av en liten stuga framträdde mot den mörkblå himlen. Martin gasade i ren upphetsning och bilen krängde omedelbart. Han lättade på gasen och svängde in på slänten som låg nedanför stugan. Där stannade han slutligen bilen. Nu spelade det ingen större roll om hjulen fastnande i snön för nu var han äntligen framme.

 

Huset låg på en liten kulle. Snön gnistrade runt omkring det och en smal rökstrimma vandrade sakta uppåt från den lilla skorstenen. Som för att fullfölja den idylliska bilden skuttade en hare förbi ner mot sjön. Inte ett mänskligt spår fanns det vid en första anblick. Sedan såg han de två paren med fotspår som sträckte sig från husets dörr ner till den synbart hemsnickrade bastun som låg vid skogskanten på vägen till vattnet. Martin stampade med fötterna, låste bilen, mest av gammal vana och följde fotspåren. Det flöt ljusstrålar ut mellan de grovt hyvlade bräderna men inte ett ljud hördes där inifrån. Han tittade sig omkring. Allt var tystnad och stillhet. Stjärnorna glittrade på en molnfri himmel och månen var klotrund och mätt. På dörren hade någon skruvat fast en grov gren, som en klyka, ett handtag. Han öppnade den lite motsträviga dörren.

 

Därinne i värmen, i skenet från två oljelampor, satt två män. De var bägge två lite grådaskiga i ansiktena, hopsjunkna. Tysta. – Jasså. Du kom till sist. Det var den mindre av de två männen som tog till orda. – Jo, men det var en jävla väg hit, trodde jag skulle fastna mitt i skogen någonstans och inte visste jag hur långt det var heller. Martin kisade mot männen. – Stäng dörren för helvete. Det blir ju kallt, ropade den större av de två. Vi har nog problem som det är utan att åka på nån djäkla lunginflammation med. Han skrattade när han sade det och log med hela ansiktet. Martin stängde dörren bakom sig. Han tittade på vodkaflaskan som stod på bastugolvet. – Finns det till mig med? – Jo för helvete sade den större mannen med emfas. Brännvin är det enda vi har gott om. Vi passade på att handla på vägen. Sprit för en förmögenhet. Hade vi bara tänkt på att köpa mat med så vore allt perfekt. Men, cigg och sprit håller hungern borta. Han greppade tag i flaskan och överräckte den med en allvarlig min. Det vara bara ögonen som glittrade.

 

Under tiden hade den lilla mannen suttit tyst, fortfarande ihopsjunken som om all världens elände vilade på hans axlar. Martin tog en klunk direkt ur flaskan och hostade när den råa vodkan brände till i gommen. Han höll sedan fram flaskan till den mindre mannen. – Joha, ska du inte ha dig lite styrka? Joha tittade på Martin länge, i en evighet kändes det som, sen svarade han – Finns fan i mig inte sprit nog i världen för att ge mig den styrkan jag behöver nu. Men ändå tog han emot flaskan och drack närmast girigt av spriten. När han klunkat färdigt ställde han tillbaka flaskan på golvet. Han vände sig mot den nakna mannen bredvid sig och frågade – Nå. Oxen. Hur i helvete ska vi fixa det här nu då? Du som alltid är så vansinnigt positiv? Oxen, som egentligen hette Hans men som fått sitt smeknamn på grund av sin storlek och styrka, tittade tillbaka. – Tja du. Just detta måste jag erkänna att jag inte har någon som helst koll på. Just nu gäller det bara att ligga lågt som jag ser det. Eller hur Martin?

 

Martin som svettades i den instängda värmen drog av sig jackan och började knäppa upp skjortan. – Jo. Ligga lågt är väl bara förnamnet. Han tvekade lite när han svarade. Det dåliga samvetet for runt i bröstet på honom. Han var smärtsamt medveten om att han var en stor del av anledningen till att de tre männen satt mitt i skogen utan att ha en endaste liten plan på hur de skulle kunna återvända till civilisationen igen. Han kände hur spriten började sprida sig i kroppen, blodet rusade till ansiktet och händerna började domna. Det var så lagom smart att dricka ren vodka på fastande mage när man dessutom var helvetiskt bakfull. Men just då var han bara tacksam för den klena tröst alkoholen måhända skulle kunna erbjuda. En dimma vore inte fel alls nu. Inte dumt alls.

 

Under tiden, långt från den mörka skogen, härjade en man i maktlöst raseri. Han kastade ett glas i väggen och röt – får jag bara tag i den där jävla skitstöveln ska jag personligen kastrera honom och tvinga honom att äta upp det som jag skurit loss. Hans fru stod i dörröppningen och vred sina händer i armod. – Men snälla Jukka, tänk på blodtrycket. Tänk på mig, kved hon medan maken fortsatte veva med armarna och riva ner allt av inredning som kom i hans väg. – Blodtryck? Blodtryck! Mannen stannade upp mitt i allt det arga och tittade på sin fru sedan 35 år. – Blodtryck. Jag har fullt upp med att överleva det här och du börjar tjata om blodtryck. Fan ta blodtrycket. Men något av budskapet verkade ha gått fram för han satte sig i en av sofforna som stod längs med väggen. Det en gång ilsket röda håret stod upp som på en piassavakvast och ögonen glänste galet och elakt. Hans ömma maka närmade sig honom försiktigt. – Vår dotter gråter ögonen ur sig och du pratar om blodtryck väste den gamle mannen.  – Det finns säkert en förklaring till allt detta svarade kvinnan. – Förklaring? Klart att det finns en förklaring. Joha är en skitstövel och det är Martin och Hans med. Tre stora arslen på ben. Kvinnan som såg att hennes make började hetsa upp sig till raseri igen lade en hand på hans vänstra axel.

På tal om en kommentar från ett stycke Orvar. Fy fan för att gå i pension och veta att man slösat bort 30 år av sitt liv  på något man avskyr och arbetat med, för, människor man föraktar.

Det kan inte kännas som ett bra avslut på livet och veta det.

Nu kommer vi bara till problemet som dyker upp när man sovit på eftermiddagen/kvällen. Man ska sova på natten också. Men jag tror jag petar i mig en sömntablett, en värktablett och kryper ner i sängen och hoppas att jag somnar gott i några timmar i alla fall. Man kan ju ha tur liksom.

Hur i hela fridens namn ska man göra för att komma med på bloggtoppen här på Blogg.se. Jag skriver och skriver och vad jag sett så skriver jag bra mycket mer än andra som ligger med på listan.

Snyft. Jag är diskriminerad.

NEJ!. Låt mig vara. Ser du inte? Jag sover. Flyter omkring bland färger du aldrig sett. Just lagt mig ner, benen utanför madrassen, huvudet på kudden. Just vaggats in i drömmen,djup in, långt in. Sjunger sånger ingen hört. Älskar hela tiden, med kvinnor ingen mött. Jag svävar, rör mig inte. Vänder mig om. Älskar dig om du vill. Men låt mig vara. Låt kudden kväva mina ljud, låt täcket följa min kropp. En tidning bredvid mig. Just somnat. Jag behöver ha min kärlek vid mig. Sover. Jag bara sover.

Jodå. Jag skramlade iväg till affären, lugnt och värdigt stigande i den uppförsbacke som det hela innebär. Men nu kommer vi till det otäcka. Otäckt, vidrigt och så olika mig.

Jag köpte bara två öl.

Visst serru. Två (2) st. Bara.

För jag tänkte en dag frammåt. Jajamen. Fina fisken serru, yeepers. Som vilken moderknullare som helst.

Två. Ok, en är slut så jag börjar redan ångra mig. Men tänk i morgon när jag vaknar utan bakfylla och med pengar på fickan. Då kan jag ju köpa öl.

Fan vad smart jag är.

Hua!!!

Nå. Som proffs på att ha ångest så retar det mig hur folk använder ordet för att beskriva att de har en otrevlig känsla i kroppen över att de har köpt gardiner till köket eller över att frisören klippte håret lite kortare än man själv tänkt sig.

För mig är ångest ytterst reellt och hindrar mig att leva ett fullgott liv. En panikattack betyder inte att jag blivit lite nedstämd över att räkningarna är större än inkomsterna. Nope man. Det är en känsla som pirrar i vartenda por, vartenda liten cell i min kropp och som fyller mig med en fasa som är värre än man kan tro att man klarar utan att dö.

Man hör sällan folk säga att :jäklar, jag tappade nycklarna, jag känner mig så cancersjuk. Men att svänga sig med ångest är helt ok.

Nå, varfrö bryr jag mig om detta? Jo, eftersom folk svänger sig med uttrycket så lätt så tror de att min ångest är så mycket lättare att leva med än den är. "För jag har ju också ångest, men jag skärper mig så går det över". Jojomen. Tänk bort ett brutet ben med min vän.

Jag känner att jag är arg. Förbannad på alla som tycker att jag lever ett strålande gott liv. Jag är så arg att jag får yrsel. Känner för att slå näven i väggen och ropa högt. Att de ens understår sig att döma mig utan att ens känna mig. Så självgott, så sturskt, så modigt att, oftast utan att skriva under med eget namn, komma med sårande kommentarer på mina bloggar.

Men, erfarenheten har lärt mig att man får välja sina krig. Just det kriget kan jag inte vinna, för de har redan besttämt sig för att de står lite över mig. Att jag är vek, svag och borde ta mig i kragen och rycka upp mig. Som om det handlade om att jag var lite nere för att min krukväxt har dött.

Så, jag låter väl dem hållas. Men jag kan inte hjälpa att jag elakt önskar att de själva skulle få känna på en riktigt ångestattack om dagen i en vecka tillsammans med en riktigt depression, en sån man får fast man egenligen inte har någt att vara deppig över, en sån som överfaller en mitt i livet och gör att man tappar livsglädje och spontanitet. En vecka räcker. Mer behövs inte. Men bara så att de fick känna på det lite.

Visst är det skönt att vara elak?

Himlen klarnar upp och jag funderar allt mer på att åka in till La Stada Borås för att handla lite. Det gäller att vända på vartenda lånad slant så att jag klarar mig månaden ut. Nästa månad vet jag inte hur jag ska reda ut om jag inte får pengar från försäkringskassan. Det får väl bli soc igen misstänker jag. Äntligen har min dröm fallit in. Jag är så mycket bidragsberoende som jag någonsin kan bli. På botten av kapitalismens pyramid. Vem vill inte bli det?

Många verkar det som eftersom så många tycker att man lever lyxliv som bidragstagare. Man bara undrar varför inte det finns fler av oss eftersom det är ett så eftersträvansvärt liv. Men jag lovar. Det är inte så svårt att bli.

Först måste du bli sjuk. Det räcker inte med snuva och halsont. Nä, du får allt ta i mer. Helst nått kroniskt. Nå, du får allt kämpa med det där ett tag i ensamhet innan du söker läkare. Sen får du bereda dig på att bollas runt som en fotboll i vårdsverige. Själv bollades jag runt i ca 15 månader innan jag kom till rätt instans. Vid det laget får du se till att vara så sjuk du bara kan vara.

Sen är det dags för läkaren att skriva ett intyg. Detta intyg ska du tillsammans med en egen ansökan skicka till försäkringkassan. Där ska en annan läkare, en som aldrig träffat dig, ta ett nytt beslut. Sen ska det hela presenterar för socialnämnden och det är de som slutligen avslår eller bejakar din ansökan.

Efter det kan du glädja dig åt att gå och skrota hemma med 75% av din gamla lön. Svårare än så är det inte.

Lätt som en plätt.

Nu har jag nog gjort det fånigaste jag någonsin gjort. Glöm inte att jag är en person som lyckats uppnå närmast total perfektion i att göra bort sig eller göra dumma saker. Men frågan är om inte detta slår allt.

Jag prenumererar på kalsonger. Idag när posten kom så ramlade det ner ett paket bland alla räkningar och reklam. Kul, tänkte jag. Döm om min förvåning när jag öppnade paketet och ut ramlar ett par vita kalsonger. Det tog mig en bra stund att komma ihåg att jag gått på något sånt där erbjudande, ni vet, "endast 37kr och du kan avsluta ditt medlemskap när som helst bla bla bla". Det var ett tag sedan och det hade alldeles fallit mig ur minnet. Men nu stod jag likt förbaskat med ett par vita boxerkalsonger i storlek XXL.

Visst, de var trevliga och bekväma. Men herregud. Det var inte många veckor sedan jag satt i mitt eget kök och skrattade rått åt mina stora barns moders nya kille som prenumererar på strumpor. "Så jäkla dum du är", kläckte jag ur mig mellan skrattattackerna.

Så. Hur dum var han egentligen? Hur dum är jag? Nu gäller det att snabbt avbeställa nästa paket, annars får jag väl köpa en ny byrå så jag får plats med alla kalsonger som regnar ner genom brevinkastet. Jag som redan har ett gäng invanda kalsonger som liksom format sig efter min kropp. Hemtama kalsonger kan man säga. Inte behöver jag kalsonger i brevlådan.

Så jäkla dumt.

Ojojoj. Jag har bytt anitivirusprogram och brandvägg. Inget att prata om kanske de flesta tycker. Så dock inte jag. Själv är jag så förbannat konservativ när det gäller vissa saker. Jag har haft Norton sedan 1996 och att då bara byta märke på programmen känns helt fel för mig. Men jag fick ett nyhetsbrev där jag fann att AVG det bästa antivirusprogrammet och att det dessutom är gratis så jag tänkte ge det en chans. Sen valde jag en annan brandvägg med eftersom jag var tvungen att avinstallera Norton 360.

Så nu ska jag lära mig programmen och dessutom lära mig att tycka om dem. Inte helt lätt efter att följt samma program i 12 år.  Men, det är ju inte värre än att jag avinstallerar programmet om det skulle visa sig behövas. Eller så lär jag mig tycka om AVG och då har det ju blivit något bra av det hela.

Jasså, jaha. Tisdag sådär bara. Utan att jag fått vara med och bestämma. Men jag är hyggligt nöjd med det ändå måste jag erkänna. Som alla läsare förstår så har jag tillbringat mesta delen av dagen i sängen där jag sovit den oskyldiges sömn eftersom jag fuckat up hela dygnet igen. Jag låg och läste alldeles för länge i går natt/i morse så när jag väl somnade så blev det till att sova bort halva dagen idag istället.

Men nu är jag uppe och pigg som en liten iller. Förutom en vag aning om ångsest i bröstet så mår jag rätt så bra. Jag borde sätta mig på Gula faran och besöka min tant mamma. Men jag vet inte om jag pallar det just nu, det känns fortfarande lite ostabilt i kroppen på mig. Lite som ett sår med en såndär tunn, tunn sårskorpa över som man absolut inte får pilla på. Nattgammal is liksom.

Men lite duktigt är jag i alla fall. Jag ringde min läkare och vi pratade om varför inte intygen kommit in så han skulle skriva ett nu i veckan. Sen pratade jag med mobila teamet så de ska hjälpa mig att söka socialbidrag för första gången i mitt liv. Men jag ser inge annan utväg eftersom jag inte kommer få några pengar från FK denna månaden och kanske inte heller nästa månad. Tant mamma har erbjudit sig att låna min pengar, hon har ju nu när stugan är såld men jag har abslout inte hjärta att ta ifrån henne pengarna nu när hon för en gångs skull har lite pengar på banken efter alla års slit i vården.

Idag är första dagen jag dricker kaffe i alla fall. Det är så vansinningt gott att det nästan är så att himlen öppnar sig och Guds stora gula sol lyser just på mig och ingen annan. Nu fattas bara ett bloss med. Men det har jag inga av. Inte sedan 4 dagar om jag räknad har ajg rökt förutom små små bloss på några fimpar som jag hade. Jag räknar inte cigarren eftersom man inte tar halsbloss med en sådan.

Men jag ska försöka att inte överdosera på koffeinet så att jag blir sådär otäckt skakgig och brakig som man kan bli när man dricker för mycket koffein.

Men en kopp till får det allt bli. Och en snus under läppen för att hålla cigglusten stången.

Det regnar ute. Mest hela tiden verkar det som. Jag tänkte att jag skulle, trots att jag tidigare bestämt mig för att avstå, ta en sväng förbi apoteket. Som tur är så hade jag ett helt nytt regnställ i garderoben. Det låg till och med i sin originalförpackning så det var bara att dra på sig det hela.

Nå, byxor och jacka var i storlek L men det hjälpte inte mig. Efter mycket krångel och rumpviftande så lyckades jag dra upp byxorna över bak och allt det andra som byxor skall vara över. Jackan var det inga större problem med. Den smög jag på utan att behöva svära ens en enda gång.

Så, jag tog min väska, min hjälp och vandrade nerför trapporna i glad förvissning om att det minsan inte spelade någon roll hur mycket det regnade, jag var skyddad ändå. En tanke så god som en ann.

Nå, upp med låste till Gula faran, på med hjälmen, ena benet över sadel.... ena benet sa ja. Ena.... Det var hopplöst. Det fanns inget rörelseutrymme för att svänga benen vare sig över sadel eller nått annat heller. Efter att jag stått det och förgäves försökt få upp benet mer än 5 cm från marken tänkte jag att jag vänder på hela steken.

Alltså, benet var stilla och fint medan jag välte mopeden så att klivet skulle bli lägre. Givetvis var det enda som hände att jag tappade mopedhelve.... mopeden i backen. Olja rann, bensin skvalade och där stod jag i regnet, högröd i ansiktet, svetten rann nerför ryggen och jag tänkte på hur det hela egentligen såg ut om någon granne skulle råka titta ut där jag stod.

Nu var jag förbannad. Jag bara skulle upp på mopeden. Så, jag tog ett hästakliv med höger ben och till min förvåning så kom jag över med både fot och ben och satt helt plötsligt på sadeln som om jag inte gjort annat i hela mitt liv.

Men, säg den lycka som är evig. Det räckte att jag höjde höger knä för att sparka igång kicken på Gula faran så sa det "ritch" i grenen och byxorna sprack hela vägen från mitten till knät på vänster ben. Svetten lackade, jag var snorig och dan och byxfliken flaggade i vinden allt medan våta regndroppar fann sin väg till mitt allra mest privata ställe.

Men, jag bet ihop, låtsades inte om byxornas strejk utan åkte till Apoteket, hämtade min medicin, körde hem, låste Gula faran för denna gången, gick upp för trapporna. Det var först när jag var hemma i min trygga lägenhet som jag fick utlopp för all frustration. Jag slet av mig byxorna, vilket gick alldeles utmärkt eftersom de nu hade spruckit mest hela vägen mest överallt. Sen gick jag till sopkorgen med byxorna och knöcklade ner byxorna i påsen.

Allt bara för att hämta lite sömnmedicin.

Jösses.