WoBWorld

Vissa dagar kan man klara sig utan. Det finns även vissa veckor, månader och år man skulle kunna leva förutan. Det händer, titt som tätt, att man (jag) får skörda konsekvenserna av det man ställt till med. Idag är en sån dag. Denna dagen skulle jag vara mycket nöjd med att slänga på närmaste medmänniska.

Det här med att vara ett arsel har sina sidor. Man kan tycka att det är både fel och oriktigt att vara usel. För det vill man ju inte vara. Men så helt plötsligt så faller penningen ner och man (jag) finner sig vara usel, debil och beklämmande. en sur typ. En fel typ. En såndär. En rackarns skitstövel. Man (jag) finner att den inre kärnan, ryggraden inte räcker till. Att man inte orkar, vill, uthärda stormar. Man (jag) tar till hjälpmedel. Blir sexmissbrukare, jobbmissbrukare, tja, varför inte alkoholmissbrukare? Det hjälper att missbruka. Man finner lindring. Man finner kontemplation i mitten av det mest intensiva, i det mest förbrännande.

I den glödheta mitten sitter man säkert. Man ser klart. Livet spelar roll. Att vara oberörd är... tja, rörande.

Förlåt.

Min mor är en saga för sig. Hon är helt klart en expert på emetionell utpressning. Ungeför som75% av alla mödrar verkar vara. Hennes ess, den stora Grand Finale är att hota med att sälja stugan. Vår lilla stuga är egentligen min ömma moders men det är jag och familjen som spenderer tid där, sköter rabbatter, gräset, målar huset, fixar och donar och ser till att det är beboligt. '

Godsägaren, aka Mamma, kommer ner några gånger om året. Det brukar vara en liten rundtur inberäknad i programmet. Då kan hon hukande vandra omkring i trädgården och i huset och fnysa åt hur vi har ordnat. Förra gången föll hennes ord i stil med att  "det ser ut som fan här inne". Tack snälla mamma för de fina orden. Det känns så roligt att bli uppskattad för alla de timmar vi lagt ner nere istugan sedan i mars och att allt skall bedömmas på att vi inte har lagt unden den uppblåsbara madrassen som vi använder på golvet när stugan är full med barn eller gäster. Kul, man blri så inspirerad. Ibland misstänker jag att det faktum att min moder är född undan flykten ryssarna under andra världskrivet och inte fick svenska som andra språk förrän hon började i grundskolan. Sen gick hon bara 7 år, sen började hon jobba. Man kan tro, ibland rent av hoppas jag, att hon in teär riktigt införstådd med nyanserna av det svenska språket. Hon pratar perfekt svenska, det är inter det. Men vissa nyanser går henne helt förbi. Jag tror (hoppas) att hon när hon säger att något ser ut som fan kanske inte riktigt har förstått hur otrevligt det låter.

Det senaste utbrottet kom i dag på telefon. Nu skall hon sälja stugan. Ingen. Men inte till någon i släkten. Och (hur nu det kom in i bilden, det är mig ett mysterium) absolut inte tillnågon i Hulda Hustruns släkt. Vad nu de skulle med en stuga till? De bor ju i stora hus allihopa.. Men det blri snart, enligt henne skulle de bli som en liten överraskning, hon skulle säga till nrä det var gjort. Tack morsan.Tack för att du, inte bara vill sälja stugan som vi i min lilla familj alla älskar, utan för att du även gör det omöjligt för oss att köpa den. Jag vet inte. Jag tror det beror på elakhet, för jag kan tyvärr int ese någon annan anlednig. Typ att de enda som bryr sig om stugan skall på något sätt straffas genom att inte få möjlighet att köpa, eller ta över alla kostnader. JAg fattar inte ett smack. Alls.

Gårdagen var väl ingen riktig höjdare. Den konstanta huvudvärken visade sig vara, inte som vi först trodde resultatet av midsommarfirande, utan en rejäl förkylninghuvudvärk. Muskler som värkte, man huttrade och skakade där vi låg under täcken. Vi gjorde tappra försök att titta på fotbollen men tyvärr visade sig ju matchen vara lika usel som vår hälsa. Illa illa. Men Vm är ju inte slut än, många bra matcher är det kvar, och idag börjar både jag och Hulda Hustrun sakta friskna till. Visserligen har jag tillbringar nästan hela dagen i sängen, men den kraftiga muskelvärken och huttringarna har gett sig lite. Jaja, det skall mer till för att ta musten ur en viking. Eller mig.

Jäkla tv-bolag. Fotbollsmatchen i kväll, Sverige - Paraguay sänds på 4:an. Det betyder att vi inte kan titta på den nere i stugan utan måste följa dramat hemma i lägenheten. Jag har inget emot vårt vackra hem. Men såhär mitt i den blomstrande sommaren bör, ja nästan skall, man vistas så mycket man kan i stugan. Jag känner mig instängd i lägenheten. Men mot tv gudarna finns inget att göra. Bara att tugga i sig och vara glad. En natt hit eller dit.

Fast tjura tänker jag göra i alla fall.

På tal om inget speciellt vet jag nu att gammalt plastgolv sitter hårt på underlaget. Jätte, jätte hårt. Man kan tycka att det borde sitta lite sådär halvlöst eftersom det har rullat ihop sig här och var i kanterna. Men det är bara lurendrejeri från golvets sida. Det sitter säkrare än guldreserven. Man får dra, skära, slita , gnissla tänder, svettas, gno och greja innan platshelvetet lossnar från underlaget. Ursäkta min bryska ton och betänkt att jag fortfarande är litet i affekt efter gårdagskvällens slit med att riva upp plastmattan i hallen inför klinkerssättningen. Fan jag blir förbannad bara jag tänker på det.

Nä, dax för en lugnande kopp kaffe och en tur till soffan.

Det kliar. Jättemycket. På benen. Kli i mass. Känns som om knotten haft en svensexa på mina ben. De har sannerligen festat om. Jag kliar tillbaka. Igen och igen. Knottbetten blir röda och varma. Huden spricker. Det är rena blodbadet på min ben. Det rinner saker från mina knottbett. Och så kliar det. Jättemycket.

Det kliar hela tiden. Jättemyckethelatiden. Jag tröttnade på att klia mig för flera dagar sedan men betten är skoningslösa. Kli kli kli kli! Hur kommer det sig att jag aldrig ser några mygg eller knott? Dom biter ju mig så de måste ju komma minst sagt nära. Men jag har inte skådat en mygga i vitögat sedan förra sommaren. Ändå kan de bita mig.

Dumma knott. Eller om det är mygg. Dumma dom i vilket fall som helst.

Hua. En gammal idol, Det levande riffet, Keith Richards har krånglat till det igen. Inte första gången förvisso. Men det vore verkligen om en så gammal hjälte skulle falla så illa.

Men vad fan hade karln upp i en palm att göra. Vet han inte om att han är 62?

Den stora planen om att flytta till stugan. Den var nog inte ens så bra ide alls. När vi väl kommit ner så upptäckte vi i tur och ordning att:

• Bara ena elementet fungerade så det var svinkallt under natten
• Toan var avstängd på grund av stopp
• Kylskåpet hade klappat ihop

Så det blev till att plocka ihop sakerna igen och försöka med plan b. Om man nu bara hade en sådan. Just nu sitter jag hemma i lägenheten mitt i borrbullret och folk som springer ut och in i lägenheten. Och värre blir det nog är jag rädd för när det börjar bilas i väggar och allt vad de nu kommer ta sig till. Hulda Hustrun skall bo hemma hos sin broder med de två yngsta barnen. Jag lurar på att sova i stugan med katterna och komma upp för att äta bara. Fast det känns ju lite ruttet att överge skeppet sådär. Samtidigt som det blir mindre trångt hon svågern. Tja, detta får det lura på. Hade det funnits vatten hade jag bryggt en kanna kaffe och tagit med mig en thermos ut i solen. Men eftersom vattnet är avstängt. Tja. Jag får lura utan kaffe.

Fick ett telefonsamtal tidigae i dag. Eller snarare fick Min Vackra Kvinna det. Det var till mig men jag sov så gott så hon hade inte hjärta att väcka mig. Det var från min äldste sons lärare som kallade in mig och hans ömma moder till ett extramöte. Kul. Sånt brukar inte vara ett gott tecken. Blev så nervös att jag fick ta mig en smörgås.

Man kan ju bara hoppas att det gäller något som går att reparera på den och en halv månad som är kvar av karlns sista termin. Det där med gymnasium är ju så förbannat viktigt nu för tiden. Klarar man inte sin grundskoleexamen så ligger man pyrt till. På min tid, 1856, så kunde man ju strunta i det där med gymnasium och börja arbeta direkt efter 9.an. Det funkar ju inte så bra längre. Varför anställa någon som inte ens klarar grundskolan?

Nä, nu när jag tänker på det så blir jag så nervös så jag får nog ta en smörgås till.

Min fru har rymt. Det är en sån sorgensam historia att man bara vill gråta. Eller, nu tog jag i. Hon är på lasarettet eftersom yngsta dottern skall/har fått rör i öronen. Så när jag vaknade så var sängen alldeles tom och lägenheten var så tyst och stilla. Man borde passa på att njuta, men jag saknar Min Vackra Kvinna. Fast hon fick nog nog (hur ser det ut då) i går när jag gnällde och kved mig igenom dagen.

Buhu, jag är så ensam baby, jag är så ensam att jag tror jag ska dö.

Uscha vilken dag. En enda radda av katastrofer. Den enda efter den andra. Ingen enskild jättesak, men som ett spikregn av en massa små. Denna dagen vill jag verkligen bara lägga bakom mig. Det enda bra med denna dagen är att den snart är över. Sen måste det väl bli bättre. Eller?

Tja. Om någon undrar. Jag är på botten nu. Men va fan. Då kan den enda vägen framåt bara vara uppåt,

Eller?

Hemma igen. Gick det bra? Näe. Inga mediciner, ingen ändring, ingen hjälp. Kul. Enda ljusningen är att jag fick en tidd till en sjuksköterska på måndag.

 Nu drar jag täcket över huvudet och kommer inte upp förrän på måndag

Vaknade av att jag frös. Hur vabnligt är det då? Om man nu inte ligger i tält eller liknande, då för då kan man ju otvivielaktligen frys rätt rejält under natten. Men i min egen goa säng?

Uppdag ett: dricka kaffe
Uppdrag två: ta reda på hur den här dagen verkar bli

Som sagt. En sak i sänder,

Satt och funderade på hur jag mår och kom på att jag är fly förbannad. Att en verksamhet som psyk ens får fungera så djäkla dåligt som det gör. I alla fall här i Borås och ialla fall för mig. Att man som patient  tar upp att läkemedlen håller på att ta slut och att man då bestämmer att detta skall fixas under nästföljande vecka. Att jag går och väntar på ett tefonsamtal i två dagar. När jag sen ringer upp får jag reda på man glömt av mig och att att jag måste komma upp och sätta mig i väntrummet och invänta en akuttid för det finns ju inga tider på en akutmottagning. Och medicinern som jag behöver skrevs ju bara ut till mig för att användas i väntan på att min remiss behandlas. Men den är det en väntetid på tre månader får jag veta.

Nå, jag skall alltså vänta i tre månader, vilket säkerligen blir mer eftersom sommaren står inför dörrren. Under tiden gör ingen läkare någon medicinjustering, fast det är vad de själva tror behövs. Att jag skall sluta med, byta preparat eller dossjustera min antidepressiva läkemedels behandling. Nä. ok. Ingen läkare vill ta i det eftersom det krävs kontinuitet vid medicinändringar eftersom jag reagerat mycket kraftigt vid justeringar tidigare. Och man vill inte lägga in mig, eftersom det räknas som kontraindikerat på gund av att jag är passiv och sluten. Jag mår alltså för dåligt för att bli inlagd och jag är för risig för att de skall våga byta mediciner på mig när jag går hemma.

Så, jag har en samtalskontakt en gång i veckan. 60 spänn som går till att jag får höra att jag skall rycka upp mig. Tjenare. TACK!

Och nu vägrar man slutligen ge mig lugnande mediciner medan jag väntar på den där remissen. Jag har under tiden besvär av kraftig, säger bara KRAFTIG ångest. Jag kan vakna av en ångekstattack, hur fan skall jag kunna styra ångesten då? Bland annat vågar jag inte gå utanför dörren. Inte utan sobril i alla fall. Under den tiden jag ätit sobril så har jag i alla fall kommit upp ur sängen och till och med kommit ut ibland på dagarna. Nu får jag inga nya tabletter förrän jag satt mig i bilen och åkt upp till psyk i egen hög person. För de skrevs ju bara ut förra gången i väntan på något annat. Men.. väntan var ju tre månader sa ni nyss. Om man nu vet det, varför inte skriva ut mediciner för hela den vänteperioden. Inte fan kommer jag att bli bättre helt sådär bara. Det har inte hänt under 15 år, varför skulle jag plötsligt miraluköst bli bättre nu?

TROR DOM ATT JAG LJUGER? SIMULERAR?

Sorry att jag skrek. Men jag blir så jävla sårad, kränkt och ledsen.

Så inihelvete arg och beklämd. Ger snart fan i allt.

Uscha. Varit en orolig natt. Men nu är den över och jag får väl sikta på att dagen kommer att gå bättre. Min yngsta son ringde och ville att jag skulle hämta honom efter skolan. Han var lite sugen på att komma hit. Såklart sa jag, utan att tänka på att vi knappt har bensin i bilen eller pengar att tanka för. Jaja, jag får köra bilen på tro, hopp och kärlek.

Oh nej. Inte kunde jag få ett nytt recept sådär bara. Då måste jag komma upp. Och jag kan inte få en tid att komma upp på eftersom det är en akutavdelning. Så jag ska åka upp och sätta mig i väntrummet. För att få ett recept. Och allt på grund av att de glömt bort att kontakta mig som de skulle igår. För vi tog ju upp vid förra besöket att medicinen var på väg att ta slut, så detta skulle ju ordnas som i går.

Nu ger jag fan i allt, drar täcket över hvudet och går och lägger mig.

Min högt ärade äldsta son är en slarver av gigantiska mått. Han har missat en dag i skolan eftersom han av "misstag" somnade på vardagsrumsgolvet hos in ömma moder. Ett misstag! Första gången någon har somnat av misstag. På ett golv! Denna veckan skall han bo hemma hos oss. Han kom vid halv 10 tiden på kvällen i söndags, knatade iväg mot alla ods till skolan på tisdagsmorgonen, troligen hade han varit upp hela natten. Sedan dök han inte upp efter skolan. Mobilen avstängd eller så svarade han inte, lite blandat. Klockan halv 10 påkvällen fick jag tag på hans ömma moder som kunde berätta att den lilla änglapojken låg och sov i soffan hemma hos henne. Jag blev så förbaskad över nonchalansen från grabbens sida. Troligen skiter han fullständigt i att han bli både orolig och ledsen när jag inte fick tag på honom.

Fan, 16 år och så jäkla tanklös så att det är ett under att han lärt sig gå.

Jävla unge!

Fick såklart en dundernoja. Kunde man ju gett sig f*n på att det skulle bli så när det gått så bra hela dagen. Så blev jag liggande i sängen kippandes efter luft som en fisk på torra land. Såklart.

Blir så trött. De där medicinerna jag tar verkar inte göra varken till eller ifrån vissa dagar. Fast det kanske skulle vara ännu jäkligare utan dem. Jag är då inte killen som tänker prova. No way mr.

Ser jag något mer om Big Brother i tidningarna skriker jag. Det är ett löfte, inget hot. Bara så det är.

Aaaaaarrghhhhhhhh