WoBWorld

Ont i ryggen. Kan inte somna för det maler och maler i ryggen. Hulda Hustrun klagar över det samma. Kan det smitta tro? Föga troligt, men vi har nog båda två varit lite spända i dag. Nu skall jag leta upp lite Voltaren gel så skall det smörjas. För det håller ju inte att ligga och vrida sig i plågor och sömnbriskt när vi har lite lindring hemma.

Man börjar bli gammal, det gör man.

Ett tecken på att Lancelot, vår ena katt är krasslig är att han lät lilla Smulan ligga jämte honom. Lancie knappt reagerade utan bara kikade mett ett öra och fortsatte sov. Han brukar annars mest hååa sig undan den lilla busiga kattbabyn. Men som sagt. Nu vet vi att han är snjuk. Det skall ringas till veterinär i morgon.

Vi har återigen fullt med bananflugor i köket. Det var ett tag sedan och vi har inte sett skymten av dem sedan de renoverade avloppet. Men nu flyger de glatt omkring igen. Fan ta dem. De är äckliga, ivägen och äckliga igen. Och många. Vart 17 kommer de ifrån? Man kan riva sig i skallen fördärvad men vi kan int ekomma på varför de hemsöker just oss. Är vi skitaktiga? Det vill man ju inte vara. Har hört att man skall ha en skål med ätticka elelr om det var vinäger framme. Kan det vara nått tro. Kanske borde prova istället för att sitta här och gissa. Ett prov kan man ju göra. Yepp. Ska bara se om vi har vinäger eller ätticka hemma först.

Pust. Ni vet om att det är lag på bälte i bilen va? Det göra jag i alla fall. Så varför jag inte alltid bär det? Slarv, lathet, dumhet. Nått sånt är det väl kan jag tro. I dag så kostade mdet mig 600 spänn då polisen vilkade in oss för att jag skulle få nöjet att blåsa i deras lilla apparat. Blåste gjorde jag, och det visade ju inget såklart. Men sen var det där med bältet. Det var en skarpsynt polis så han hade lagt märke till att jag int ehade bilbältet på mig. 600 spänn. Säger bara 600 helt onödig spänn.

Jäkla dag till att börja dåligt.

Ont i skallen, ont i kroppen. Fryser. Trött, trött, trött. Ont i halsen.Sovit en stund vid luchtid. Luktar förkylning lång väg. Det kan jag definitivt klara mig bra utan. För sjutton, vi skall ju till Malmö på Söndag för att titta på fotboll. Min ärade dotter och hennes kompis skall med de med, så nu måste jag vara i fin form. Jag har kort sagt inte den minsta tid över för en förkylning. Detta måste rättas till. Lurar på att lägga min stackars värkadne, överviktiga kropp i ett varmt bad. Det kanske gör susen. Om det funkade för de gamla Romarna borde det ju funka på en så enkel och okonstlad perons om lilla jag. Vitaminer tar jag redan varje morgon, så där har jag intemer att hitta. Kanske borde jag söka upp en gammal vis gumma som kunde tillreda nått undergörande extrakt? Söka läkare? Nä, det vore ju pinsamt om jag trots allt vore frisk.

Nä, jag får börja med det där badet. Det är både gratis och välgörande. Och så hinner jag ju läsa lite. Så praktiskt. Ska bara leta upp den där uppblåsbara kudden jag fick i julas. Man vill ju ligga bekvämt när man är krasslig.

Jag har ont i ryggen. Fel, jag har ont i hela vänster sida. Jag är spänd från höften och ända upp i skallen. Det brukar vara så. I varierande grad. Jag tänjer och donar för att få mucklerna att slappna av men det funkar inge vidare. Ilband blir jag så spänd så att hela vänstersidan liksom domnar. Första gångerna det hände blev jag vettskrämd. Trodde jag fick en stroke eller något liknande. Ibland får jag små obehaglig tics i ansiktet på vänster sida. Inget som syns men det känns. Nu har jag vant mig. Kan tänka mig att det beror på antingen felaktigt bett eller att jag är sned i höften. Jag var på massage en gång och då mumlade massören något om att jag var sned i ryggen och att det såg ut att var snett i höften med. Både min moder och min far har/hade olika långa ben och min far hade till och med en liten förhöjning på nån centimeter på sina skor. Inte vet jag om det har nått med saken att göra. Men det känns skönt att jag skall få komma till en sjukgymnast nu till hösten, så kanske det hela reder ut sig. Som det är nu så finns det bara en lösning på det hela och det är att jag går och lägger mig raklång på sängen, på magen så går de värsta spänninngarna över efter ett tag. När jag sedan går upp så börjar det om igen. På den tiden när jag jobbade brukade jag få lägga mig ner på golvet några gånger om dagen för att spänningarna skulle släppa lite. Kunde bli pinsamt när jag låg i omklädningsrummet eller i vilorummet, raklång på golvet eller på britsen och nån som jag inte kände hittade mig. "Bara vilar" liksom.

Men det klart, när man ändå ligger där på sängen kan man ju passa på att läsa lite. Och det är ju inte helt fel det heller.

Jag är livsfarlig. Jag dödar dig på ett ögonblikd med mina bara händer. Och en tidning. Om du är geting alltså. Jag har redan tagit kål på två getingar idag. De klättrade på fönsterrutan, fast vid olika tillfällen. Nu finner de ro i den eviga vilan. Men det finns gott om arvtagare. Det är getingar överallt. De kryper, flyger, krälar. De surrar runt huvudet och hotar ständigt med den vassa gadden. Katterna har vett nog att lämna dem ifred. De överlämnar vänligen själva dödandet till husse. Mig alltså. Så jag knatar omkring här hemme med en tidning under armen, ständigt beredd. Jag kan inte fatta vart de kommer ifrån, de små kräken. Har de släktträff hemma hos oss? Jag gillar dem inte, det vet jag. Jag skulle kunna leva ett helt, långt liv utan att se en geting igen och jag skulle fortfarande vara så lycklig som så. Men som det är nu så slipper man dem inte. Jag kan tänka mig att det kommer att bildas en getingdriva härutanför balkongen när sommaren är slut. För det är ut genom balkongen jag slänger deras små livlösa kroppar efter att jag daskat till dem med en väl vald tidning. Jaja, de ger ju mig nått att syssla med.

Ok, jag har fyre eller om det är fem atispyware installerade på datorn. Jag kör dem om och om igen i tur och ordning. Och varje gång hittar de lite olika krafs var och en. Jag rensar och nästa gång jag kör programmen så är det tillbaka. Krafset, skräpet, skiten. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag skall bli av med eländet. För det verkar som om de där små filenrna har ett eget liv. De skuttar omkring inne i datorn som små kaniner på ett fält. Reproducerar sig själva, lämnar avkommor både här och där. Små elaka temp-filer som ställer till det för mig, fyller min skärm med en massa erbjudanden om gratis och kravfri sex, hårtransplantationer, billig Viagra och större penis. Jag sliter mitt hår (kanske skulle behöva en sån där hårtransplantation snart) och rensar, rensar och återigen rensar. Poff säger det så finns de där igen, skitfilerna. Ska det vara såhär? Som att ha en ständig försäljare med en foten innanför dörren i hemmet som tjattrar och snattrar.. Hade det inte varit så meningslöst skulle jag blivit förbaskad. Nu blir man liksom bara uppgiven. Men ger mig, det gör jag inte.

Än i alla fall.

Nu får det vara nog. Hela datorn är nerlusad med adware, trojaner, virus och alsköns djäkelskap. Jag använder antivirus program och spy sweeper för att ta bort eländet men det dyke rupp igen likt förbannat. Troligen beror det hela på den lilla, lilla stund jag körde utan antivirusprogram eller brandvägg medan jag installerade just dem. Det var ju korkat att köra med bredbandet på, men det var ju bara några minuter. Nu får jag slita mitt hår för att bli av med eländet. Om bara dessa personer som är bakom alla dessa sidor som tillexempel bara ploppar upp på skärmen, oftast med något budskap om otroligt sex alldeles gratis, om de bara kunde förstår att ju mer sidor som bloppar upp ju mer avskyr jag deras produkt. Nu verkar det som om jag har lyckats rensa ut det mesta, men jag sakll ladda ner några spyware-program till. Jag har upptäckt at man oftast behvöver flera för att få bort allt.

Dumma dumma dom som skitar ner min dator så.

Det regnar ute. Det regnar sen regnar det lite till. Som om allt regnet som inte föll de senaste varma goa månaderna måste ner, nu, med en gång. Allt är blött, vått, kallt och himlen är tung och blygrå. Som stenmalm i en gruva. Människor springer ute på gården, de hukar för att försöka komma undan det kalla regnet, förgäves. Själv brottas jag med tankar om att sommaren kanske är slut nu. Tänk om det ska vara såhär? Och jag som inte har suttit tillräckligt många gånger i trädgården och läst för att det skall räcka med minnen av det under kalla vintern. Tillråga på allt så plågas jag av en ilsken ryggvärk som inte ger med sig. Jag vet, jag gnäller. Till och med jag ser det. Men vad skall man göra? Låtsas att det inte regnar? Nä, jag tänker sitta och tänka dystra och modesta tankar tills solen kommer fram igen. Det är ett löfte. Precis här kommer jag sitta med ledsen min och deppiga funderingar. Jag skall inte vara till glädje för någon. Jag kommer möjligen svara på tilltal, men då blir det bittra och arga svar. Som en gammal, sur och nerpinkad gubbe på bussen. Precis sån kommer jag vara. Tills solen skiner igen.

Fast först ska jag lägga mig i badkaret och försöka låta det varma vattnet mjuka upp min onda rygg. Man vill ju vara i form när man surar ju.

Smulan, vår nya kattunge har diarré. Hur kul är det att ha en katt som inte är riktigt rumsren och som lägger små pluttar med stinkande, lös avföring lite här och där? Inte alls kul kan jag berätta. Vi tror det beror på att hon ätit av de vuxna katternas mat och att hon int eriktigt kan smälta den. Så nu får vi ha Chips och Lancelots mat högt upp nån stans, där inte Smulan kan komma åt den. Hela lägenheten är indränkt i stanken från lös kattskit. En sötaktig lukt som konkurerar väl med andra dofter och lukter. Kort sagt, allt luktar kattdiarré. Huvudperonen själv verkar inte vara nämnvärt störd av rådande förhållande utan skuttar glatt omkring och leker farlig mördare.

Tjusningen med en kattunge förbleknar snabbt.

Jag är på ett rysligt humör. Datorn har krachat med råge. Som tur var har jag backat upp det mesta som är viktigt. Men, och nu kommer vi till mennet. Såklart var det två tre veckor sedan jag senast gjorde en back up. Så allt efter mitten av Juli är borta. Väck. Ut genom förnstret. Jag vet, det kunde vara mycket värre. Men. Som bara detta att jag häromdagen la över en massa kort från mobiltelefonen och sedan raderade dessa på telefonen. Smart tyckte jag när jag gjorde det. Visst. Jättesmart om jag som sagt gjort en backup efteråt. Nu är en massa kort, bland annat från min och Hulda Hustruns förlovning borta.

Nu har jag laddat ner ett sånt där "recovery program". Får se om det går att rädda undan nått. Men min erfarenhet av de där programmen är ju att de lägger allt det hittat i en enda klump. Så söker man på "jpg-filer" så hittar den all gammal skit man haft i cachen, blandat med det man vill ha. En sidådär 3000 filer med allt blandat. Så jag är glad. Jätteglad :-(

Kul, datorn brakade ihop tidigare. När jag gjorde en systemå¨terställning så försvann mitt användarkonto. Andra fanns kvar men inte mitt. Puts väck. Borta. Som tur har jag gjort regelbunda backupper så vi blev bara av med lite kort från de sista 15 dagarna i Juli och all post därefter med. Men det kunde vara värre. Så nu sitter jag och installerar alla mina egna program. Inge. Kul, kul.

Nu har vädret fått fnatt totalt. Ena stunden skvalar regnet med oerhörd frenesi som det vore sista chansen att få regna och man umgås med tanken på att bygga en ark, liksom bara för säkerhelts skull. Strax efteråt skiner solen som om den aldrig gjort annat. Att klä sig rätt kräver ständigt uppdaterade rapporter från SMHI. Går man ut i solskenet i bara t-shirt och kortbyxor kan man ge sig fan på att snålvindarna glider in, regnet faller som småspik inom loppet av barta några minuet. Om man därmot stövlar ut i finaste höstjackan, farfars gummistövlar och yngsta dotterns sydväst så kan man ge sig den på att solen kommer skina från en molnfri himmel. Det är helt enket helt djäkla hopplöst att klä sig rätt. Tar man med sig paraply är man garanterad sol, struntar man i att ta med ett dito så regnar det från första sekund man tar första steget utanfrör porten.

Lika bra att hålla sig inne. I kväll är det min favvo serie alla kategorier "Morden i Midsummer" på tv, så jag har redan kvällen bokad.

JAg är attans förargad. Sur som satan. Kanonförbannad rent av. Vi har haft inbrott i vår ena bil. Senst det hända hände de slagit sönder en förnsterruta och tagit vår bilstereo. Det var väl ett år sen kan jag tro. Nu var det dags igen. Denna gången blev vi av med vårt slutsteg, högtalarna där bak plus subwoofern. Ett samanlagt värde av en sisådär 6000 spänn i nyköpspris. Vad glad man blir. Man vill riktigt hjula omkring på gräsmattorna och jubla. Sen vill man knäcka näsbenet på den/dem djälva idioterna som snott våra saker. Till att börja med. Våra saker, som vi köpt för egna pengar. Och det var ju ett tag sen, så har Hulda Hustrun sparat kvittona? Såklart inte. Pust. Jag har god lust att köra en Bronson för detta. Ge mig ut på gatorna och leta upp den jäveln och låta han/hon/dem stå till svars. På riktigt. Men det gör sig ju inte. Jag vet. Saaben har ingen rört, men den har å andra sidan larm så det kanske förhoppningsvis avskräcker.

Jävla idioter!

Jag har precis kört mina äldsta barn till deras ömma moder. Nu känns det sådär tomt och eländigt som det brukar kännas efter att mina barn har varit hemma hos oss ett tag. Min äldsta son kommer ju dyka upp redan nästa vecka, men min dotter kommer inte för att sova här förrän om två veckor och då bara för en ynka helg. Nu har ju båda två varit här i två veckor så när de nu inte är kvar så blir det så tomt så tomt som det bara kan bli. Det där kommer jag nog aldrig vänja mig vid. Det brukar ta en kväll eller några dagar att komma i balans igen. Min yngsta son är ju bara här för kortare gästspel eftersom... tja det är en lång historia och sorglig därtill så den tar vi en annan gång.

Så nu är det bara jag, Hulda Hustrun och hennes äldsta dotter i vårt hem. Plus lilla Smulan, vår nya katt då. Och i morgon skall vi hämta hem de andra två katterna så att de får bekanta sig med sin nya klanmedlem. Borde bli en hel del fräsande i några dagar innan de har vänjt sig vid varandra.

Man får nöja sig med det lilla.

Det regnar ute. Direkt blir jag "bluesig". Jag avksyr regn, speciellt såhär när sommaren ounvikligt går mot final. Det känns som en massa slöseri med tid. Regnar gör det ju hela hösten sen, så då kan man ju tycka att det skall låta bli under de futtiga veckor när solen faktiskt har en chans att värma frusna själar. Jag är väl medveten om att ma egentligen inte borde klaga denna sommaren. Det har varit sol, sol och återigen sol dag ut och dag in. Men det räcker inte. Snart är det Oktober och löven faller som om de hade bråttom att förvandlas till mull på marken. Nu vill jag har en återgång till forna tiders värmebölja. Jag vill ligga i trädgården nere i stugan och läsa en god bok medan kaffet står och puttrar i keffebryggaren. JAg vill knata omkring under ljumna sommarkvällar och slötitta på världen omkring mig. Jag vill vakna och yrvaken sätta mig för dagens första ciggarett i en plaststol i trädgården. Jag vill läsa tidningen under skuggan från äppleträdet. Jag vill göra allt det där man kan göra när det är sol och inte regnar. Jag kräver detta. Bums. Regna kan det göra i november.

Ty fusan. JAg har drömt mardrömmar i natt. Det hr jag gjort några nätter i rad nu. Det är liksom samma dröm, de hänger ihop som en tv-serie eller en film. Det hela går ut på att jag är jagad, skall få stryk och hela anrättningen kryddas av en rad sådana där otäcka händelser när det man skall göra bara inte går. När man skall ringa så flyttar sig siffrorna på telefonen, om man åker hiss så kommer man till fel våning ständigt osv. När jag vaknar så sitter axlarna strax under öronen och jag är helt slut av att blivit jagad hela natten. Man påstår ju att man behandlar aktuella händelser och känslor när man drömmer, men jag skulle då definitivt klara mig utan den behandlingen. Det tar alltid några timmar att komma i form efter att jag vaknat. Huvudet dunkar efter att jag legat och spännt mig hela natten och jag brottas med en såndär obehaglig känsla av att vara jagad, som en skugga av drömmarna har stannat kvar i känslolivet. Nä, detta hade jag lätt klarat mig utan. Men man får väl vara glad över att det bara är drömmar. Annars skulle jag ju ligga riktigt risigt till.

Jag har börjat röka igen. Bara för att verkligen bevisa att jag är så urbota dum som jag ser ut att vara. Snuset har jag kvar. Så när jag lägger ut en snus tar jag en cigg och när den är utbrunnen så lägger jag in en snus, så börjar det om igen. Om någon frågar hur mycket jag röker så böir det ju inte så mycket. Om man liksom bara glömmer bort at jag snusar mellan blossen. Man vill ju vara mondän, så egentligne är det ju skitkorkat att börja röka igen. För det är inte cool längre att röka. Inte som det var när jag började röka för sisådär en 20 år sedan. Då var det jätte cool. Fast man sa ju inte cool då förståss. Det var inte coolt på den tiden att säga "cool". Däremot var det bra att röka. Jag och min akompisar brukade dela på ett 10 pack röda Prince i källaren. Vi rökte tills det tjöt i öronen och väggarna dansade mazurka framför ögonen. Sen gick vi ut i solskenet med nikotonfärgade fingertoppar och gled längs gatorna som de kalla katter vi var.

Men det var då det. Sedan dess har jag läst till sjuksköterksa, gjort en ettårs praktik på lungavdelningen. Då slutade jag röka. Det var jättelätt att sluta med det när man gick bland alla hostande stackare som var inkopplade till tunga syrgastuber. Men det var 10 år sedan så nu har jag hunnit glömma de där tuberna och har börjat röka igen.

Fan vad jag bara måste bevisa att jag är korkad. Gång på gång.

JAg har vandrat i dödsskuggans dal. Eller, nu tog jag allt i, men jag har varit rejält krasslig. I nån dag så låg tempen på 39,8 grader som högst. Feberfrossa, svettningar, en vidrig huvudvärk och en likaledes vidrig yrsel. Jag har legat platt på sängen och bara varit uppe för att pinka och röka då och då. Idag är första dagen jag känner mig hyggligt ok. Det värker fortfarande i ögonen när jag tittar åt sidorna, uppåt eller neråt, men vad tusan. Är det inte värre än så så. Där ser man. Det börjar bli en liten fin tradition att jag skall vara sjuk under sommaren. De senaste åren har jag varje sommar åkt på nån form av ordentlig infektion. Ett år hade jag en hosta som var så hård att jag, bokstavligen, blödde ur ögonen (sic), samtidigt som halsen var så igensvullen att jag fick spotta ut min saliv. Året efter var det en lunginflammation som fällde mig.

Det är väl typiskt att jag skall vara tvärtom till och med när det gäller sjukdom. De flesta blir ju rejält sjuka på vintern, om de nu blir sjuka alls. Men inte jag inte. Nä, mitt i den blomstrande sommar, med blå himmel och gröna gräsmattor skall jag gå och bli kanonsjuk. Inget kul alls.

Medan jag låg i stugan och hostade passade Hulda Hustrun på att åka till göteborg med barnen. Det var ju tänkt att jag skulle med men som sagt. Jag var ju sjuk. Där fick man för att man ville roa sig lite. Men som sagt. Nu är jag på g igen. Min Vackra Kvinna har återigen tagit med sig barnen, denna gång till Falkenberg, för att besöka sin fader i hans lilla, lilla, stuga på Skrea. Jag körde ner Hustru och barn till tåget för en stund sedan och nu sitter jag och funderar på vad man skall göra nu när man är gräsänkling och allt. Jaja, det ger sig nog. De kommer ju hem igen i morgon gudskelov. Jag är inte så bra på det där med att vara ifrån min Kära Kvinna. Får väl låta tiden gå bara. Nu när man är nästan frisk borde det ju gå rätt smärtfritt.