WoBWorld

Fan vad tråkigt det var här då. Alldeles enammen är jag. Tyst och tomt i lägenheten. Så djäkla... tråkigt. Förökte kolla lite på en film i väntan på att matchen sätter igång men det gick inte. För tråkig. Lyssna på musik? Nä, de går inte. Jag kollar ju på film. Liksom. Lite hungrig är jag med. Men inte tillräckligt för att fixa något att äta. Borde duscha. Orkar inte. Läsa lite? Fixar int eatt koncentrera mig på något så komplicerat. Kort sagt så har jag otroligt tråkigt just nu. Får hoppas att det ordnar upp sig när fotbollen börjar. Fast egentligen är jag väl bara avundsjuk på de, bland annat Hulda Hustrun, som är nere på Arenan just nu. Jag vill också stå där nere och vänta med spänning. Fan ta denna panikångest.

Tråkigt!

Det var tusan vad mörkt det blev ute. Så tidigt. Skulle ut på balkongen för att ta mig ett välförtjänt bloss men fann mig själv innesluten av det mörkaste av mörkt. Värmen som vi hade under dagen har flytt någonstans där vi int ekomemr åt den och det är höst på riktigt. Det är märkligt att jag blir förvånad. Hösten brukar komma, regelbundet som en klocka, vid denna tiden på året. Men jag brukar bli lika förvånad varje gång. 

Samma sak med vintern. När de första snöflingorna faller brukar jag klia mig i skallen och fundera på vart sommaren tog vägen. Jag är väl inte så intelligent trots allt. Jag har inget principiellt emot höst och vinter. Bara de lämnar mig ifred. Men de gör ju det så ytterst sällan. Faktiskt aldrig. De knackar på vareviga vår, sätter foten innanför dörren som en envis dammsugarförsäljare och klampar in i mitt liv med hänsynslös brutalitet. Snöhögar, sliriga vägar, modd, kallt, mörkt, isfläckar under den naiva foten och grus i hallen.

Nä, tacka vet jag mina polare våren och sommaren. Förutom alla dessa förbaskade småkryp så är de varmt välkomna. Men, det är som det är. Bara att härda ut. Och snart, alldeles snart kära barn, är det jul och nyår och sen rusar tiden fram mot våren. Som sagt. Bara att härda ut.

Nä, denna dagen visade sig vara inte så bra. Vi skulle på familjeterapi idag. Vi går på sådan, inte så mycket för att vi har problem men för att undvika framtida problem. Som ett säkerhetsbälte liksom. Vi lever ju ändå under en någorlunda press med min sjukdom och vår ständigt kassa ekonomi. I vanliga fall så sitter vi där i en timma eller vad det är och lär oss viktiga saker om varandra. Men idag var jag tvungen att abryta efter bara några minuter. Jag började få en panikattack mitt i allt i hopa. Trots att jag tagit lugnande före besöket.  "Nu börjar han må dåligt" sade min Vackra Kvinna som har lärt sig att se tecknen. Kort sagt så troppade vi av i förtid. Men vi slapp att betala den där 100 lappen som det kostar per gång i alla fall.

Den vanliga ångesten parat med oron inför medicinändringarna blev lite för mycket för mig idag. Så nu har jag fått i mig lite mat sen ska jag lägga mig och försöka sova en stund. Det brukar lugna ner det mesta för en stund i alla fall.

Det är ännu värre att må dåligt när det är så vackert väder ute. Man skulle vilja göra så mycket men kan inget. Jaja, var och en har sin lott i livet. Denna tycks vara min.

Jaha så gick denna dagen med. Varit uppe på psyk och talat med min kontaktperon. Givetvis fick jag en dunderångetattack när jag satt i väntrummet där uppe. Fast det kanske var bra så att de fick se hur jag kan må. Jag hade hela spektrat av darrningar, lufthunger och allmänt märkligt beteende. Tur man var på psyk annars kunde ju folk trott att man var knäp där jag satt och hyperventilerade. Min kontaktperon skulle prata med läkaren och sedan höra av sig på fredag, så får vi se vad det blir av det. Resten av dagen har jag ägnat åt att försöka sova, nojjat upp mig nått otroligt, tittat på Häcken - Elfsborg på tv och formatterat om datorn eftersom den helt plötsligt blev mega seeeg. Men jag skall nog göra en ordentlig formattering i morgon, den jag gjorde i kväll var bara en sån där återställning där alla mappar är kvar men registret är rent. Lika bra att rensa skiten ordentligt. Nu under kvällen har jag säkerhetskopierat det mesta jag kan behöva. Hoppas jag. Men man brukar alltid missa nått viktigt.

Nä, nu ska jag ta en cigg och sedan gå och lägga mig. Det har varit en bedrövlig dag ångestmässigt, med krafitg ångest hela dagen. Så det skall bli gott att sova så kanske morgondagen blri bättre. Man kan ju alltid hoppas.

Jag är orolig. För egen skull och för alla de andra i vårt land som inte kan arbeta på grund av sjukdom. Vi går hårda tider tillmötes. Och jag kan lova att jag inte kommer bli friskare för att min ekonomi försämras. Möjligen tvärtom. Men vi får väl först vänta och se vad som händer. Men det känns inget vidare med ett Moderaterna förklätt till lamm i ledning för landet. För bakom det "nya" i namnet finn det fortfarande moderater. Och ärligt talat, är det någon som på riktigt tror att de bryr sig mer om de svaga i samhället än de starka, de som redan har, de som kan själva? Snarare så genomsyrar de borgerligas människosyn av tanken på att alla kan och de som inte hänger med har sig själva att skylla, att de bara är lata. Problemet är väl att vi har det rätt bra i vårt land. De allra flesta har jobb, jo, det är ju faktiskt så. Det finns gott om folk som inbillar sig att de skulle få det så mycket bättre om det bara vore andra krafter som styrde deras liv. Det finns nog gott om företagare som vägrar inse att det är fel på deras egna affärsidé utan de skyller på regeringen för att deras företag går dåligt. Och de fiska som arbetar vill givetvis få mer på bankkontot. Och det är ju en tanke jag kan sympatisera med. Men de glömmer väl att om du tar bort en inkomst från staten så tar de med den andra handen. Fast då kallas det avgift.

Jag talade med en god vän om det där med skatten häromdagen. Hon bor förnärvarande i Frankrike. Hon berättade att hon hade en väninna från USA. Denna väninna berättade att hon betalade en skatt på runt 30%. Jo, det är sant. Sen betalade hon även pengar för de sociala försäkringar som behövs "omifall att" eftersom det är något som staten int estår för. Så snacket om våra skatter är väl minst sagt överdrivna. Folk ser inte vart de går till.

De får hänga på hur många nya på sitt namn som helst. Men deras ideér stammar från samma gamla ideologi som tidigare. För det är ju det politik ytterst handlar om. Sakfrågorna stammar ju alltid från den grundläggande ideologin. Vilken männsikosyn som råder. Vilka paradigm man har i ett parti.

Så, jag ligger nog rätt pyrt till. Tja, man kan ställa till med mycket på fyra år. Men å andra sidan så går de där fyra åren rätt fort och sedan kanske allt ordnar sig på det bästa sätt. Hoppas kan man ju.

Jaha. Alliansen vann. Finns väl inte så mycket jag kan säga om det just nu. Men i dessa dagar så önskar jag av hela mitt hjärta att jag vore frisk så att jag kunde arbete. Vi som är sjukskrivna eller till och med som jag förtidspensionerade är ju inte så mycket värda i borgerliga ögon. Man vill ju leva också.

Orkar inte. Vaknade i morse tidigt med samma förbannade ångest som de senaste dagarna. Försökte sova några timmar till och det gick väl sådär. Orkar inget. Vill inget. Kan inget. Bara gå fram och tillbaka i lägenheten. Datorn, toaletten, köket, balkongen för att röka tillbaka till datorn. Kan inte koncentrera mig på ens den allra enklaste sak. Jag kan inte finna någon glädje över något. Allt är bara grått, grått , grått. Varenda muckel i kroppen värker av spänningen. Huvudet dunkar. Pulsen skenar. Händerna är plaskblöta. Ändå gör jag inte ett endaste jota. Inte ett skapandes grand.

Vill egentligen bara dra täcket över huvudet och sova bort allt men jag och Min Vackra Kvinna har lite ärenden vi måste iväg på idag så jag får väl peta i mig lite tabletter så att jag åtminstone kommer utanför dörren. Ska det vara såhär? Ska jag leva såhär? Hur länge pallar man det? Livskvalitet my arse.

Så har det börjat igen. Depression, oändlig oro, ångestattacker. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är som oroar mig. Jag har det ju så bra. Min Älskade kvinna tar hand om allt otrevligt, jag har inga tider att passa. Fri som fågeln omgärdad av mängder med kärlek. Så vad är det som är fel? Om jag bara visste. Det är om om medicinen inte hjälper ett dugg. Kanske skulle det vara värre utan den. Men ändå. Dagarna börjar försvinna för mig igen. Upp, röka, dricka kaffe eller thé. Oron finns där redan innan jag vaknat. Drömmer fruktansvärda mardrömmar varje natt så att jag är utmattad redan när jag vaknar. Spänd, spänd, spänd in till förbannelse. Ont överallt. Under dagen går jag bara och längtar efter att det skall bli kväll så att jag får gå och lägga mig igen. Ingen ro till nått. Lättirriterad. En total brist på förmåga att koncentrera mig.

Jag letar och letar efter vad det är som felar mig. Är det hösten? Är det något obehagligt jag behöver göra? jag vet inte. Jag vet bara att hjärnan går på overdrive och att det känns som om hela maskineriet skall skära snart. Försöker slappna av med Mozart, avslappningsövningar och positivt tänkande. Funkar inget vidare. Jag klarar inte att slappna av, det sliter i hela kroppen hela tiden.

Ska det vara så här vill jag inte vara med. Så det så.

Mitt liv är tomt. Ok, det lät lite teatraliskt, men ändå. Jag har en hel massa tid, tid som inte andra har. På dygnets 24 timmar är jag fri att själv disponera dessa till 100%. Det är lyxigt det. Likt förbaskat gör jag inte ett jota. Det finns dagar när jag inte kommer ur min morgonrock. Eller, de där dagarna är rätt många faktiskt. Jag går här och skräpar. Röker, dricker kaffe och thé, äter lite då och då. Läser lite, tittar alldeles för mycket på tv. Lyssnar på musik. Bloggar. Men inget kreativt, inget handfast. Om jag skulle dö här och nu så skulle spåren efter mig försvinna rätt fort. Det är bara mina barn som länkar mig till evigheten. Allt det andra skulle försvinna som rök en stormig dag. Jag är till nytta för ingen alls. Riktig nytta alltså. Visst gör jag grundjobbet. jag finns till och jag går att nå. Men jag når ingen. En massa energi som bara samlas till ingen nytta.

Allt detta beror på mig och endast mig. Jag liksom försitter varenda tillfälle till att urföra något genom min egen lathet. Snart är jag kansek 90 och vad har jag att se tillbaka på? En massa dagar som bara gått. En massa tid som är förspilld. Ett liv utan livlighet. En massa tankar som jag sprider som gödsel runt mig helt utan mening, rim eller reson.

Nä', nu får jag rycka upp mig. Ska nog städa toaletten. Så har jag gjort någon nytta i alla fall. Fast just idag känner jag mig urbota ensam och alléna. Trivs intemed mitt eget sällskkap. Det räcker liksom inte till.

Har ont i ryggen. Jätteväldigtont. Hulda Hustrun köpte en gördel idag när hon var och handlade. Den skall fungera som ett ryggstöd och värma lite. Så jag knallar omkring med den där tingesten på mig, ett stort blått Elvisbälte runt ryggen och kring magen. Än har jag inte märkt någon skillnad, förutom att min figur blivit lite slimmare. Inte så illa det heller. Men under tiden så mal det i ryggen. Det är en sån där irriterande värk. Som en besvärlig morbror på besök på nyårsdagens morgon ungefär. Det mal och mal och går inte att komma undan. Börjar tro att jag går mot en sorgeliger ålderdom med snabba steg. Min ömma moder har opererat ryggen en 3-4 gånger tror jag. Så man har lite att brås på. Och så är jag ju fet och otränad, det hjälper ju knappast till för att det skall bli bättre. Tur det finns Alvedon. Jätte tur.

Hur uselt får vädret bli utan att någon gör något? Skall det vara såhär? Ska det det? Det regnar och det blåser, himlavalvet täcks av stora grå blaffor till moln som mycket effektivt förhindrar allt solljus att nå vår arma moder jord. Kallt som tusan är det med. Högst en 15 grader och det får väl räknas till rena vintertemeperaturen vid det här laget. Nä, fram med mer sol, mer blå himmel. Jag lovar rösta på första bästa parti som lovar mer solsken. Bums.

Här sitter jag och blir förbannad i men ensamhet (se förra inlägget). Så tokigt. Vilket slöseri med tid, att vara arg. Det finns ju så mycket annat man kan göra. Fiska, hoppa på ett ben så längt man kan, tvätta fönster eller putsa glasögonen. Man kan klappa katterna, bädda sängen eller peta bort tuggummit under vardagsrumsbordet. Man kunde läsa om Karl XII eller leta efter mask. Man skulle hinna städa ur bilen eller så skulle man kanske tvätta familjen strumpor.

Kort sagt, det där med att vara arg är rätt mycket slöseri med tid, kraft och ork. Så det skall jag luta med nu.

Nu är jag inte arg längre.

Jaha. Så hade jag rätt i min afarhågor kring mopeden och äldste sonen. Han har vurpat. Inte farligt men ändå. Ett otäckt sår på ankeln och blåmärken lite här och där på benet. Så nu hoppar han kring i lägenhente som en galen struts. JAg har lagt om såret och lindat ankeln, man är ju faktiskt sjuksköterska för tusan. Han gick till skolan idag, fick skjuts at Hulda Hustrun som skulle köra de små barnen till skola och dagis. Om smärtan blir värre får man väl söka för det. Men det känns bra. Riktigt bra. Då var det inte fel att oroa sig. Det var sannerligen inget slöseri med tid minsann. Tänk om jag suttit och oroat mig helt i onödan och inget hade hänt? Det hade ju varit snöpligt. Nu fick jag ju tillbaka lite av min tid så att säga.

Nä, skämt å sido som man sa förr i tiden. Men man får vara glad att inget värre hände. Hua vad illa en sån där sak kunde blivit. Det är lätt att man ramlar när man inte är van vid annat än cykel. Så, trots att min son haltar omkring är jag tacksam över att det inte blev värre.

Uscha. Känner mig lite usel. Jag hade lovat att städa upp lite  här i lägenheten idag. Men tiden har gått och jag, tja jag har väl duckat kan man säga. Kort sagt så har jag int egjort det jag skulle. Nu har jag lovat att städa i morgon när barnen är i skolan. Det är lite lättare då. För att inte tala om att det överhuvudtaget är mer möjligt. För en 4 åring, en 6 åring, två 16 åringar och tre katter plus Huld Hustru och undertecknad stökar ner rätt fort. Så är alla hemma så blir det liksom lite hopplöst att städa effetktivt. Man plockar undan det ena bordet medan det andra fylls på. Men akta dig var jag kommer städa i morgon. Ojojoj. Säger bara det. Ojojojoj. Det ska bli rent som aldrig förr. Elller renare i alla fall. Mycket renare. Jätterent.

Det där med att städa är ju så komplicerat. Man skall hitta trasor, rengöringsmedel, plocka upp alla pryttlar som av någon anledning har hamnat fel, dra fram dammsugaren. Mycket blir det. Det jobbigaste med att städa är ju faktiskt inte själva städandet. Det är före. När man tänker på allt som skall göras. Kommer man bara igång går det ju oftast bra. Men det var ju det. Det där med att komma igång. Jag är inge bra på det. Överhuvudtaget. Och speciellt obra är jag när jag skall tömma diskmaskinen eller städa. Jag har en jättelång startsträcka. Ibland lyfter jag mig i kragen och sätter helt okaraktäristiskt igång med en gång. Men det är sällan. Väldigt sällan till och med. Mycket sällan. Oftast skrotar jag omkring och bygger mentala murar inför uppgiften. Uscha vilken usling jag är.

Men i morgon blir det bättring. I morgon. Lovar.

Tusan. Fått svårt att somna igen. Som i gamla tider. Ligger och vrider mig som i plågor bland lakan och kuddar. Nu smet jag upp för att ta en sömntablett till. Nästan som rockstjärnorna gör ju. Fast egentlgien spelar det ju ingen roll om jag inte är på topp i morgon. Det är ju söndag gubevars. Då skall det ju enligt gammal sed vilas så mycket det bara går. Och det är jag bra på. Jättebäst. Jag kan vila en hel dag utan att bli trött. Så egentligen spelar det in te så stor roll om jag somnar sent idag. Men det är ju så förbaskat tråkigt att ligga och rotera som en propeller i sängen. Och inget bra på tv går det heller. Läsa orkar jag inte. Jag är, tro det den som vill, för trött för det. Vilken ironi.

Jaja, tillbaks till bädden för ett nytt försök. Aldrig ge upp. Det ska gå.

Jaha, så har jag tömt kattlådan och städa av golvet i lilla toaletten. Som tack för det fick jag en än värre huvudvärk. Hm, man kanske borde ta sig en huvudvärkstablett? Typ, man har ju skallebank så då passar det ju bra. Får så bli. Mer piller åt mannen bara. Snart har jag mer piller än en medelsjuk 98-åring. Ett piller till hit och dit spelar ju ingen roll.

Det här är inget roligt, det här med att vara så förbaskat spänd och orolig. Det känns som slöseri med mitt liv. I stället för att kunna göra en massa roligt och intressant så sitter jag fast i mig själv. Den mensta tiden går åt till att föröka hålla ångesten schack genom olika metoder som att bada, tigga till sig lite massage, sova bort allt. Hela livet blir lidande. Jag får inget gjort. tiden bara går. Tid som tillhör mitt, lilla, korta liv. Man undrara ju varför det skall vara så här. Det känns som om jag står utanför själva livet. Jag står i skuggorna och bara tittar på. Jag medverkar inte. Jag har ingen lust att titta tillbaka på mitt liv när jag (förhoppningsvis) blir gammal och se att jag spenderat den mesta tiden utanför, inne i mig själv.

Nä, detta måste få ett slut. Jag vet ju att det varit såhär förut. Och mycket värre än så här om man skall vara ärlig. Så jag vet ju att det går över mellan varven. Men jag har inget tålamod att vänta på att det skall gå över av sig självt. Jag vill må bra nu. Precis nu! Inte om två månader, eller till jul, eller till våren. NU förhelvete!

Nä, nu börjar jag snart bli förbannad. Ännu en natt fylld av mardrömmar. Stackars Hulda Hustrun fick vända sig om i sängen och sova med huvudet i fotändan för att jag hoppade runt så mycket. Vaknat kanske 1000 gånger. Somnat om. Nya mardrömmar. De handlar om ungeför samma sak varje gång. Och när jag slutligen bestämde mig för att ge upp och gå upp så var jag spänd som, ja den gamla fiolsträngen får hänga med en gång till. Ont i skallen, ont i kroppen. Käkarna värker efter at jag legat och bitit ihop hela natten. Helt jävla hopplöst. Om man inte finner frid i sömnen vart skall man vända sig då?

Tja, nu är jag vaken så då får jag väl föröka slappna av nu då. Hur nu det skall gå till.