WoBWorld

Så var det igång igen då. Spänd, orolig, smånojig. Redan. Fattar inte vad det ärmed mig. Jag brukar inte hinna bli spänd så tidigt. Det brukar ju ta några timmar. Men både igår och idag så har jag varit spänd redan från början. Knepigt och irriterande. Minst sagt. Får ta min a morgonmedicienr så får vi se om det funkar. Jag skall ju till psyk klockan 11 på det besöket jag skulle gjort igår. kanske är det jag är så spänd över. Eller att vi kanske får lämna tillbaka datorn, eller sälja bilen, eller allt.

En sak i sänder. Bara en sak i sänder. Bara en.

Ska tömma kattlådan. Ser att katterna har pissat utanför. Men det är inte så konstigt för lådan är så övergrisig. Det nya, billiga kattsanden är helt enkelt jättekass. Sen är lådan överfull också. jag har visst glömt av, eller stängt av, lådhygienen några dagar ser det ut som. Det luktar kattpink i hela hallen. Stackars katter. Tömmer lådan så gott det går, men sanden som skulle klumpa sig faller bara isär. Och eftersom sanden inte suger upp någe vidare alls så blir det en vag förbättring. Tillråga på allt är sanden slut. Fan, jag blir hyperstressad. Ringer till min älskade fru som är ute för att handla åt min mor. Jag föröker förklara vad som hänt och att det behövs ny sand. Men vi har inga pengar. Alls. Fan jag tror snart jag expoderar av stress. Ryar och gormar åt min älskling. Hon är som vanligt lugn och ber mig föra över pengar från barnens sparkonto. Jag flippar ut totalt eftersom jag bara inte kan ta in vad hon säger.

Allt är bara kaos i skallen. Jag flyger snart i luften. Hatar kattsanden, hatar kattpiss lukten, hatar vår kassa ekonomi, hatar att vuxenpsyk inte verkar klara av att ta hand om sina patienter ens i tre sekunder, hatar att behöva vänta, vänta, vänta på att få hjölp, hatar att vara fet, hatar att vara svag, hatar att jag inte kan vara till nån jävla nytta här hemma, hatar att jag är så inihelvete sressad, trött, hyperuppsnurrad. Hatar att bara kunna stå ut med livet i en fattig timma eller två på morgonen. Hatar att resten av dagen bara är en transportsträcka fram till att jag kan ta mina sömtabletter och få sova, sova, sova. hatar att vara sån här. Hatar livet som fan bara jävlas med mig. Fast jag försöker så blir det aldrig bra. Hatar hatet. Jag är bara en belastning, nån som alla andra ska behöva anpassa sig till. Hur länge orkar min älskade fru? Hur länge orkar mina vänner? Hur länge orkar min mor? Mina Barn? Jag?

Om jag bara vågade spricka, så att allt skit kom ut. Som en böld. Rensning.

Om jag bara vågade släppa loss allt som byggs upp inom mig.

Om jag bara vågade.

Jaha, så var det officiellt då. Jag är förkyld. Igen. Jag måste ha västvärldens sämsta imunförsvar. Räcker att grannen nyser så blir jag sjuk. Ont i skallen, ont i halsen, ont i, tja ont kort och gott.

Men jag vet botmedelet. Sömn. Så nu knatar jag i sänge och går inte upp innan jag är frisk.

Eller jag blir hungrig, beroende på vad som kokmer först.

Vaknade med en dunkande huvudvärk. Lite j´´kli i halsen. Fan denna dagen verkar inte bjuda på någon fågelsång direkt. Känns som om skallen ska spärngas. Men isätllet för att gnälla över det så ska jag ta en kopp kaffe till och se vart denna dagen för mig.

Uscha vad det gör ont att se mina nära och kära må dåligt och oroa sig för mig. När jag mår dåligt mår de automatiskt dåligt. Jag kan se det så tydligt,men jag vet inte hur jag skall förhindra det. Nyss föreslog jag för min älskade fru att jag skulle flytta hem till min mor så att min kära hustru fick lite utrymme att andas på. Som en sorts växelvård. Men det ville hon inte. Jag känner mig rådvill och osäker. Känns som om jag bara gör de perosner jag älskar mest illa.

Jag vet att jag är jobbig att leva med. Det är mycket som klickar. Mina nojor, mina botmedel mot nojorna. Min brist på gehör inför andras behov, min sociala fobi som smittar eller påverkar alla i min närhet. Min olust och min oro och mitt humör. Allt det där gör det nästan omöjligt att leva med mig.

Kanske skulle min omgivning må mycket bättre utan mig.

Ok, jag erkänner. Jag är en ekonomisk katastraf på två ben. Om hag har 5 kronor måste jag använda 7. Det liksom bara är så. Men det är så konsitg. För nästan varje gång när jag varit pank, penninglös, barskrapad och fattig, så har perngar dykt upp nästintill från ingenstans. Och tvärtom. Om jag har lyckats skrapa ihop lite extrapengar så kan man ge sig 17 på att jag kommer att få oväntade utgifter. Det är som om världsrymdens karma har gett sig tusan på att jag skall vara ständigt pank men aldrig fattig.

Fast riktigt såhär illa har det faktskti aldrig vart. Fogden står och bankar p dörren och barnen får gömma sig i garderoben. Na, kanske inte så illa. Men fetare dagar har man skådat. Det här med att vara sjuksskriven är ju inget jag rekomenderar ocm man har några statuskrav. Överhvudtaget. Och det skall viss bli ännu värre nu när jag ska gå över till sjukbidrag. 65% av inkomsten pratas det om. MEn jag överlåter som vanligt de ekonomiska planerna och budgetförslag till Hulda Hustrun. Hon lider inte riktigt av samma spenderariver som jag gör.

Men men, det kanske kan bli en karriär av detta med. Fullblodsproffs i sjuklighet. Det låter det. Men elitlicens och allt. Vänta bara. Vips så har jag skapat mig en inkomst p 66-67% av min förra inkoms. Då minsan. Dåska jag köpa.. tja. lördagsgodis.

Vänta bara.

Jag har en plomb som sitter lite risigt till. Kul, precis vad man önskar sig. Så var den dagen totalt förstörd. Men men, ingen ide att gråta innan mjölken ens är spilld. Den där plomben kanske sitter i 40 år till. Vem vet?

Nu är jag trött. Jätetrött. Jag medicinerade bort min dundernoja. Det kan vara så att det blev lite mycket tillslut, för nu är jag så trött så trött. Det känns lite som om jag inte skulle kunna bli ens litet orolig. Någonsin mer. Livetr är inbäddat i ett lite skönd rosa bommulsmöln. Tihi, titta, en igelkott. Och där har vi en Man utan Ansikte.. nä, skojsar bara. Riktigt så illa är det inte. Och tröttheten beror nog mest på att jag har varit spänd som en fiolsträng under nojan.

Tja, mina nojor och min sociala fobi blir visst inte bättre med åren. Det är ett som är säkert ialla fall.  För varje år som går så blir det lite värre, lite jobbigare att hålla ifrån sig och lite mindre tid mellan nojorna. De liksom avlöser varandra. Jag vet inte hur jag skuille klarat mig utan min medicin och min fru?

Uscha. redan fått en supernoja. Mina sobril var slut och jag måste åka till apoteket för att hämta ut nya. Nu var det ju så att jag inte pallar tanken på att stå i kö eller att sitta och vänta medan medicinen expidieras. I alla fall inte utan just ha tagit sobril. Men det var ju de som var slut. Så... vad göra. Tja, jag gjorde som jag brukar i sådana fall. Brakade ihop och fick en dundernoja de Lux. Så som vanligt fick Hulda Hustrun rycka in och åka till apoteket. Vad skulle jag göra utan henne?

Nästa gång skall jag gå o plocka ut mina mediciner före de tar helt slut. Jag var faktiskt uppe på sjukhuslasarette igår, men då hade jag fått med mig fel recept så det gick ju inte. Men nästa gång som sagt. Då, då ska jag göra som en vuxen man och gå till apoteket för att hämta min egne medicin.

Fan, man är inte till mycket nytta just nu.

De ringde från föräkringskassan och meddelade att jag allra troligas skulle få sjukersättning från och med juni. Förtidspension i folkmun. Hm. Det är inget man lever flott på. Min stackars Hulda Hustru sitter och föröker tolka regler och rättigheter gällande våra försäkringar. Det är en hel djungel det där. Som det ser ut nu är är jag föräkrad över tänderna men har inget skydd vid bestående arbetoförmåga. Så, när pengarna behövs som mest så blir det som minst.

Tur att min Vackra Fru har gott om tålamod. Själv har jag ju en koncentrationsförmåga som ett dampbarn så jag är så nöjd och glad för att hon orkar leta och gå igenom allt det där.

De bilar och håller på i tarppen bredvid oss. Det låter som om de var i vår lägenhet. De borrar och hela lägenheten liskom skuttar i takt med borren. Kan bli irriterande detta, i längden. Men det har ju fördelen att det gör det betydligt lättare att hoppa glad och nyter ur sängen på morgonen eftersom det är stört omöjligt att ligga och dra sig i sängen.

Inget gott som inte har nått ont med sig som sagt.

I dag är ingen bra dag. jag har redan bestämt mig i detta. Tanken idag var ju att jag skulle köra Hulda Hustrun och Äldsta Dottern till lasarettet för tösen skulle till ortopeden för att ta bort gips och allt vad det nu var. Själv hade jag en tid klockan 11.30 hos sjuksköterskan på dårhuset men, men. Jag bara pallade inte tanken på att ta mig alldeles ensammen till sjukhuset och allt vad det innebär. Så, jag bokade av min tid och håller mig hemma. Det hade ju inte varit så konstigt om jag hade varit sjuk eller nått liknande. Men det är ju det jag inte är. Jag är bara som ett stort jävla barn som inte klarar att gå ut utan att hålla mamma (Hulda Hustrun) i handen. Men hon kan ju inte dela på sig stackarn. När jag berättade att jag skulle avboka min tid började stackarn att gråta. Hon sa att hon hade väntat sig det och att hon inte kan lita på att jag gör som jag säger jag skall göra, eller lovat.

Så, nu sitter jag där med gråten i halsen, men jag kan inte gråta. Jag tror det är min medicin som gör att jag bara kan "torrgråta" liksom. Man hulkar lite men inga tårar kommer. JAg önskar att jag skulle få bli frisk och inte vara sån här. Ständigt sviker jag löften, ständigt avbokar jag möten, uppgifter, tider för att jag är så förbannat klen i huvudet att jag inte kan stå upp som en man. FAN FAN FAN. Jag duger inte ens till bokstöd.

Jag är så trött på detta. Att ständigt vika mig. Att ständigt förödmjuka mig för att jag inte klara av de enklaste uppgifter utan att proppa mig full med piller, att inte kunna gå och handla som folk, utan att behöva lämna varorna i kassan och springa när kön blev för lång. Att veta att det sitter i huvudte och ständigt höra den vanliga visan: "den enda som kan göra något åt det är du själv". Säg det till en diabetiker. "Du måste tänka annorlunda så ska du se att du inte behöver ditt insulin, du måste rycka upp dig. Det kan ingen annan göra åt dig". Fan i mitt huvud finns det för lite serotenin, det behöver inte vara svårare än så. Men jag vet inte. Man lägger liksom över allt ansvar på patienten. Om du bryter ditt ben är det ingen som tycker det är konstigt att man gipsar dig. Men jag och mina likar skall ständigt gå med dåliga samveten för att vi inte "rycker upp oss".

Tror någon på allvar att man väljer att leva i en låda? Att man väljer bort semestrar, utflykter, IKEA besök, att man springer från affären med andan i halsen för att det är kul. Att man ligger och vrider sig som en fisk på torra land i sängen, på  golvet eller vart fan man nu hamnat. Visst kan man själv påverka hur man lever sitt liv. MEn vi har inte samma förutsättningar. En del föds utan rädsla. De klättrar i berg, dyker i djupa havet, kör bil i 300km/h, hoppar fallskärm, allt för att känna att de lever. Jag har fullt upp med att kunna äta en smörgås utan att jag får "tungnoja", att jag skall kunna njuta av maten för en gång skull i stället för att vara livrädd att jag skall sätta i halsen. Att ha en vilopuls runt 100 bara för att man är så hyperspänd. Att ständigt ha ont i huvudet, axlar, rygg för att man knatar omkring och spänner sig så hårt att man inte skulle kunna banka in ett vassrör i röven ens med slägga.

Att inte kunna umgås med vänner och bekanta. Att inte klara att äta en god middag på en servering? Att inte kunna slappna av, att inte kunna leva ett normalt liv. Att vakna på natten av att käkarna är så spända att man fått kramp i dem, behöva bända upp munnen med händerna. Att vara en person som jämt och ständigt lovar och lovar men aldrig håller. Att inte kunna gå på bio med sina barn, på teater med sin fru eller åka på lillsemester utan att dränka sig i alkohol.

JAg skulle vilja skrika ut från hustaken "tror ni verkligen att jag valt att leva såhär? Tror ni jag vill ha det på detta sättet? Era jävla kuksugare, behåll era fördömande och dra åt helvete". Men jag är ju höjdrädd så det blir väl inte av det heller.

Nä. Idag är ingen bra dag.

Torsdag morgon och jag kan inte hitta mitt handledsskydd. I julas fick jag en liten mjuk kudde, liksom "gelemjuk," att lägga på skrivbordet och vila handleden där på när man sitter och hanterar musen. Jag fick ett mjukt skydd att lägga framför tangentbordet med. Och nu har gelkudden till musen försvunnit. Så, jag är dödstrött, irriterad och lite förbannad. Ingen bra början på dagen. Jag skal nog dricka lite kaffe först, innan jag får ett spel.

Hm, unika besökare 2. Hm, ingen statisitk skulle försvinna. Hm.. Hm.. Vad är det jag inte fattar?

Skit!

Min finne på kinden har just utropat sig självt till oberoende republik. Och ont gör fanskapet oxå.

Om någon undrar. En löpande katt är mycket, mycket störande. Mycket störande.

Mycket störande.

Jäkla bredband. Vi har comhem både till bredband, tv och telefon. Men nu de senaste dagaran har det lagt av titt som tätt. Luren blir tyst, bredbandet blir så smalt att det inte ens finns och tvn flimrar.

Jäkla skit. Startar om det jäkla medemet i parti och minut.

Blir så trött!

Det luktar fan så illa i vår lägenhet och allt beror på den förbann*de kattjä**len. Hon glider omrking som en slinky längs med golvet och pissar överallt. Precis överallt. Så i hela lägenheten ligger en tung lukt av kattpiss över allt.

Så jävla... störigt...

Börjar tro att dagen kommer gå i nojjans tider. Spänd som en liten fiolsträng. Jag har försökt att äta ett antal gånger, men varje gång är det stopp i systemet. Ska lägga mig på sängen och titta på fotboll på tv. Enda att göra.