WoBWorld

Rusig av livet. Sprudlande glädje, smittande känslor och vibrerar loss kylan i tillvaron. Natten är kall men dagarna i solen är skinande och vackra och oändligt varma.

Dagen började som så många dagar förr. Jag vaknade. Abruppt, på samma gång som jag fann att jag levde var jag uppe och rökade. Jag gillar att vara trött på morgonen, för det är nästan enda gången på dygnet jag finner frid i mig. Men idag var det försent redan när jag kände det första hjärtlaget.

Röka, dricka kaffe, läsa tidningen, försöka att tänka på något annat än det som fanns i mig. Det kunde fortsatt så. Det brukar ha fortsatt så. Men nu har jag Kita, hunden. Hon tillåter mig inte att sitta inne och titta ut. Hon måste ut och jag får följa med. Som tur är.

För där ute fann jag värme, sol, det lyckliga ljudet av vatten som droppar och porlar bort vintern. Snö som smälter, en mild bris. Fåglar som sjunger. Bilar som glider förbi och man ser att de är nytvättade och känner doften av Turtle vax. Jag ville inte in. Jag ville aldrig mer in. Någonsin. Vi gick runt kvarteret, Kita har funnit min takt, går precis som jag önkar att hon ska gå.

Sen satte vi oss vid södergaveln på huset, på en torr och ren bänk. Solen sken, fortfaraden. Ett moln på hela himlen. Små ynka grästuvor stretade sig upp ur vintersömnen, trotsade sitt snötäcke. Vindstilla. Det var då jag återigen fann att livet är älskvärt och vill mig väl. Livet älskar mig och jag älskar livet och lyckliga må vi leva till tidernas slut.

Väl inne tog jag en kopp kaffe till, den smakade inte alls som den första. Det jag tog innan jag gick ut. Den här, nya koppen, smakade chocklad, honung, totalt utan bitterhet. Bara vederkvickande och välgörande. Ett gott gift.

Nu ska jag dammsuga, städa. Fort, fort så att vi kan gå ut igen med ännu mer frid i sinnena.

Livets prendelrörelse är inte så fel när jag tänker på saken. Ständig lycka vore nog outhärdlig precis som ständig olycka. Tiden bär på alla känslor, var och en utportionerad just för den sekund den är tillägnad. Kanske gråter jag till kvällen. Kanske hatar jag allt och alla. Igen. Kanske föraktar jag mig själv. Igen. Kanske skrattar jag eller så sover jag eller bara finns till. Men just nu, precis just nu, i varje andetag så är jag förbannat glad över att jag vaknade i morse.

Jag var hos min terapeut idag. För första gången sedan.. evigheter? En ny dam. Ytterst rak och klar och med skinande tänder. Själv skämdes jag som en hund som vet om sig att den ätit upp husses favorittofflor. För jag vet inte vad det är som gör att jag gömmer mig för världen ibland.

Men vi pratade lite om vad fan jag vill med livet. Så passande just när jag själv kommit på att det är det som är det viktiga, inte vad andra tycker jag ska vilja. Mitt missbruk. Den oerhört bristande impulskontroll jag har som ställer till det hela tiden. Den som gör att jag inte kan motstå varje sak som lockar mig. Den som gör att jag kommer hem och upptäcker att jag köpt en soffa som jag sedan aldrig hämtar. Den som får mig att säga precis allt som jag tänker, nästan innan jag tänkt det.

Efter det så gick jag en stund i solen i staden och mådde rätt tjyvtjockt faktiskt. Som om livet har hunnit i kapp mig. Igen. Men det lossnade och nu känner jag att, fan, jag är på gång liksom. Mina goda sidor får jag vårda och de dåliga får jag ta tag i. Men bara för att jag själv vill.

Jag hann med en tur till en ekonomisk rådgivare med, innan jag åkte hem. Hon tittade på min ekonomi, en gång, två gånger och sade sedan att: men så kan du inte ha det. Kanske kan jag inte det. Jag har inte riktigt tänkt på det för det går ju månad efter månad. Men nog kostar det att vara sjuk. Även fast människor tycks tro att man skär guld med täljkniv. Och inte blir jag ett enda friskare eller mer motiverad till att återgå till arbete trots det. Märkligt va?

Nä. Nu ska jag ut i solen men hunden. Njuta av livet, precis som det ser ut precis just i precis den här sekunden och alla följande.

Det kvarstår även fast det flyr mig. Känslan av att vädret tagit över mig, kidnappat min själ. Grått och så ofantligt tråkigt att klockorna stannar. För att allt ska vara lite värre än det egentligen är så har jag nog ätit något olämpligt eftersom natten har varit full av göromål i det lilla rum där jag även borstar tänderna och duschar.

Det är lätt att vakna en sådan dag. Lätt att vakna men så oerhört svårt att vilja vara vaken mer. Som alltid när livet känns trist och enehanda och färgängligt så flyr jag till tanken på att somna. Sova. Drömma och kanske vakna upp och vara en ny, bättre, vackrare människa. Men jag ska väl hålla mig vaken. Tror jag.

Kanske borde jag göra något som förbättrar läget men jag vet fan inte vad det skulle vara? Ställa mig på händerna och skrika om vackrare dagar? Bada i mina egna tankar och tvätta mig med minnen från förr?

Det får väl bli som det brukar. Kaffe, cigg, en promenad med hunden. Hitta någon bok att läsa. Lura mig själv till förlåtelse. Tröttheten river i mig men hindrar mig inte från att önska att jag inte hade ont i magen, att jag ska hitta kärleken under sängen och att röka för mycket.

Fan, jag skulle verkligen behöva lite sol nu.

Det finns ett puzzel, en massa bitar i sprakande färger. Jag får ingen ordning på det. Utanför fönstren än allt grått. Solen lyser med sin frånvaro. Den fattas mig. Rastlös och trött. Kroppen värker av outgrundliga anledningar. Sitter och dricker kaffe i köket och läser om hyreshöjningar och börjar gråta. Av ingen annan anledning än att jag är ledsen. Varför jag är det vet jag inte. Men puzzlet ligger kvar i mig. Miljontals bitar utan ett hem.

Har man haft några bra dagar kommer alltid några dåliga. Efter sol kommer alltid regn. Givetvis fungerar det tvärtom med. Men det bryr jag mig föga om i det här ögonblicket när jag torkar en villsekommen tår från min orakade kind. Kan man gråta som en karl sjöng Kent och fan vet. Svaret har jag inte. Men som karl kan jag gråta. Det kan jag säga med bestämdhet.

Jag sov uselt. Kanske är det så enkelt att allt beror på det. Eller så sov jag dåligt för att jag är ledsen och trött. Men nog finns det ett mönster i det hela. Har jag efter alla dessa år upptäckt. Först kommer övervarven. Orden och musiken i mitt huvud som bryter fram som en enorm flodvåg. Den fångar mig i några dagar, den där känslan av att veta allt men inte hur. Sen kommer tystnaden. Följt av glädje som förbyts i sorg. Ingen kontinuitet alls. Eller snarare konitnuitet i bristen på densamma.

Är det så här jag ska leva? Pendlande mellan ytterlägen hela tiden? Hur fan ska jag orka i en halv livslängd till?

I köket ligger ett block med uppslag till skrivande. Fullklottrat med små tankar, idéer och dårskap. Givetvis har jag slarvat med de kemiska substanser som ska korrigera flödet av transmittorsubstanser i min hjärna. Så klart. Då blir det så här. Givetvis.

Att lägga puzzel ligger inte för mig. Min dotter kan sitta tillsammans med sin mor, på golvet med ett enormt puzzel föreställande ett slott eller en katt eller en solnedgång eller vad fan som helst och sammanfoga rätt bit på rätt plats i den stora bilden. Själv ser jag bara en massa bitar och avfärdar det som något som bara ger mig illabefinnande. Frustration per definition. Men vad gör man när bilden är en själv och alla bitar ligger huller och buller inom bröstet och innanför skallbenet? Det går bara inte att strunta att lägga klart varje bit. Då blir man tokig.

Det är nog det jag gråter över. Att veta att jag måste göra något jag avskyr. Plocka ihop mig själv. Målet är en hel bild men vägen dit kommer att ta så läng tid, jag kommer att bli tokig av frustration, förbannad och svära över alltings djävuskap. Som att tvingas gå in i den vargflock som skolans värld var dag ut och dag in. Veta att det skulle göra ont men inte ha någon att prata med det om.

Så jag får lägga mig på golvet. Raklång på mage, försöka få en överblick. Leta upp kantbitarna först, sedan hitta fragment av näsa, händer, tankar, känslor, minnen, drömmar, förhoppningar, kärlek, hat, depression och glädje och lägga varje bit på plats. För som det är nu så vet jag inte om jag kommer börja gråta om jag skrattat en stund. Låta snoret rinna och ögonen sköljas igenom och över.

Men hur ska jag kunna lägga ett puzzel när jag inte ens hittar ögonen att se med?

Jag har fyllt tomheten inom mig med läkande sömn. Återtagit tyglarna till hästarna och funnit världen vara lite som den var igår men mig själv lite bättre. Samma sol skiner idag med, samma hund vilar på mitt golv, samma katt sitter i fönstret och är fullt upptagen med att inte bry sig om oss.

Men nog vaknade jag en gång vid halv 6 med hjärtat rusande i bröstet, helt utan syntänkt anledning. Det tog ett tag att somna om igen, finna ro i att vara orolig. Men det gick det med. Allt går har jag fått för mig i dessa dagar. Kanske borde jag vara lite mindre övermodig? Troligen. Men just nu känns det helt rätt att inte vara rädd.

Men jag drömde lite av de vanliga mardrömmarna. Fast den här gången var det baserat på en verklig händelse. När ajg och Kita, hunden var i stan igår så fick vi åka med busschauffören från helvetet från Södra torget till Knalleland. Han körde som en totalt idiot, rusade motorn, bromade tre sekunder innan bussen skulle vara stilla och var allmänt väldigt otrevlig. Kanske var han påverkad av något, kanske hade han balanserat på gränsen till sinnessjukdom länge, kanske hade han alltid varit galen?

När vi sedan skulle gå av så gick Kita av först. Men när jag skulle kliva ut så stängdes dörrarna och där stod jag med kopplet i handen, ett koppel som slutade abrubt i min värld i dörrskåran, men jag visste ju att Kita hade det om halsen där på andra sidan dörren. Då kör den jävla idioten till chaufför.

Jag ropar, andra i bussen ropar. Som tur var så stannade eländet när han hörde oss. Öppnade dörren, jag klev av och han åkte iväg i högsta hastighet igen. Som om inget hänt.

Så där stod jag i kylan, som avkastad ur bussen, darrande av ilska och chock.

Det drömde jag om inatt. Gång på gång. Det värsta är ju att det är dagens sanning. Men jag ska i alla fall ringa till Västtrafik om det där. Den där busschauffören är helt klart väldigt olämplig som annat än möjligen bokstöd eller guid till Hades.

Nä. Nog om allt. Nu ska jag ut igen i solen. Världen lockar och pockar och jag har aldrig kunnat motstå smicker.

Måndag. Igen. Jag tog en, för mig, lång bloggpaus eftersom jag upptäckte att allt blev för varmt, för hett. För konstigt. Att experimentera med ord är roligt och givande, men jag behöver ju inte låt bloggläsarna lida för det. Så gårdagen gick åt till att vila och skriva, men som jag misstänkte så blev det liksom inget av vardera. Det ena utesluter det andra på något sätt.

Idag ska jag städa. Både mitt sinne och min lägenhet. Det är hundhår precis överallt. Även fast jag dammsög i går. Det är väl något jag får vänja mig vid. Precis som jag får lära mig att jag måste ut med Kita, hunden, oavsett hur trött jag är på kvällen eller för den delen morgonen.

Så lite kaffe och sedan ut i solen, allt det vita, vakra och underbara grå som börjar visa sig under snön. Torr asfalt, fjolårsgräs, hundskit och colapapper.

Även om jag kunde gråta så skulle jag inte vilja göra det en dag som den här.

När man vaknar bör världen vara perfekt. Så finner mig inte dagen vara. Kläder där inte kläder skall vara, hundhår där intet hundhår skall finnas. Burkar med hårspray, gitarrerna står ostämt och strupen saknar vatten. Jag har försökt dammsuga men tappade sugen.

Kanske kommer kaffe göra mig hel. Are.

Kanske kommer ciggen smaka gott efter att vi varit ute, hunden med mig eller om det är tvärtom?

Vit och töntig. En del kan skriva om livet, jag skriver ner det. Töntig och kanske ska jag vila mig i dag. Sluta slåss med ljud och verklighet. Titta på tv, drömma om någon och vakna igen.

I fåtöljen framför tv:n, där har jag mitt liv.
Mina blommor dom dör, jag är trött, trött och skör.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.
Såg ett program, om en fågel, som flugit fel inför vintern.
Som väckte minnet av din rygg, den dan då jag själv gick fel.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett. 

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Hua. Jag har sovit, glömde att stänga balkongdörren. Men orkar inte riktigt. Så jag lutar mig tillbaka på mitt förflutna.

Välkommen världen. Stig in i mitt hem. Gör mig glad och trygg. Jag har sovit. Eller nått. Ett tillstånd när jag inte funnits. Somnade vid 3, vaknade vid 6 med hela kroppen i uppror. Ångesten blev mig övermäktig. Både katt och hund låg i min säng och själv så svävade jag tre meter ovanför och log åt att de kom överrens.

Men nu är jag nog vaken. Tror jag. Eller så är stunden som är nu en dröm med. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Alls.

Jag undrar vart hon gömmer sig. Hon som ska göra mig hel och nyttig. Som jag ska passa upp och som passar ner mig. Jag letar men finner ingen. Bara musik som pulserar i mitt hjärta. Min lever skriker på hjälp men jag slår dövörat till. Hårt och distinkt.

Kanske skulle jag men jag vill inte. Det blir till att genomlida en dag till. En med förhöjd vakenhet och försjunkna tankar. Jag skrev mycket i går och idag blir det nog det samma. Eller så kniper jag käft.

Lungorna värker, av alla cigaretter och all smuts jag lever med. Återigen skriker min lever. Men den som lever får se. Vad ska man med se till?

Välkommen världen. Stig in i mitt hem. Gör mig glad och trygg. Jag har sovit. Eller nått. Ett tillstånd när jag inte funnits. Somnade vid 3, vaknade vid 6 med hela kroppen i uppror. Ångesten blev mig övermäktig. Både katt och hund låg i min säng och själv så svävade jag tre meter ovanför och log åt att de kom överrens.

Men nu är jag nog vaken. Tror jag. Eller så är stunden som är nu en dröm med. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Alls.

Jag undrar vart hon gömmer sig. Hon som ska göra mig hel och nyttig. Som jag ska passa upp och som passar ner mig. Jag letar men finner ingen. Bara musik som pulserar i mitt hjärta. Min lever skriker på hjälp men jag slår dövörat till. Hårt och distinkt.

Kanske skulle jag men jag vill inte. Det blir till att genomlida en dag till. En med förhöjd vakenhet och försjunkna tankar. Jag skrev mycket i går och idag blir det nog det samma. Eller så kniper jag käft.

Lungorna värker, av alla cigaretter och all smuts jag lever med. Återigen skriker min lever. Men den som lever får se. Vad ska man med se till?

En sak har mina snart 40 år på jorden lärt mig. Det gör ont att leva. Oftast och hela tiden. Man kan sminka smärtan vacker men den finns där ändå. Så jag somnar och vaknar, dag ut och dag in helt utan att veta varför jag finns till. Till vilken nytta min blotta existens är för. Inget jag gör spelar egentligen någon som helst roll. Matar katten och hunden, går på promenader, skriver, skriver och skriver lite till. Utan att någon vet varför. Betalar räkningar för att det kommer ett papper med posten. Struntar i att betala de samma. Skit samma. Resultatet blir ändå det samma. Jag vaknar och somnar varje dag ändå.

Så låt mig vara. Fantastisk. Låt mig klappa mig själv på magen utan att strirra på mig. Allt jag låter är ljud som egentligen inte når några öron. Kaffet är svart, mjölken vit. Själv är jag grå.

Så kanske, kanske, ska jag resa mig upp ur askan, ännu en gång. Finna förlåtelse i mitt hjärta och strunta i att andra inte förlåter mig. Blodet som faller i mig är mitt. Inte någon annans. Ansvar. Mitt ansvar är det att inte låta det rinna ur mig. Som att vaddera livet, tillvaron med kudden jag vilar på under natten. Som att andas utan att förbruka syre. Städa mitt sinne.

Mitt hem är sällan invaderat av någon jag älskar. Sällan är det samma som inte alls. Vi lever här, jag och katten och hunden. Ensamma, stilla. Ensligt kan livet vara även fast man kräver sällskap. För i sista änden, det vi kallar död, är man alltid ensam. Det spelar liksom ingen roll hur många som är i rummet, hur många händer som trevar utefter kinden och skinnet. Det där sista språnget måste man ta ensam. Oändligt ensam.

Kanske ska jag vila lite. Kanske ska jag låta mitt överhettade tillstånd låta svalna.

Men jag vill inte.

Fan också. Ännu en dag med strålande solsken, vit snö och glädjerop från hela jävla landet. Men, låt mig vara sur. För tusan. Jag har sovit dåligt, magen kör, hunden skäller och katten river på möblerna. Gitarrerna är ostämda, ljudet från mina högtalare skorrar, Rolling stones sjunger fel, tapetera är i en ful färg, kaffet blev bittert, golvet sviktar, möblerna är på fel plats, en pizza kostar för mycket, politik är för barn, min balkongdörr är svår att öppna, frysen låter, mina strumpor skaver i grenen, granarna i skogen är för gröna. Lite så känns det.

Katten är elak, hunden rädd, min själ har jag tappat, jag har sovit för lite eller för mycket. Välj själv efter religion och politisk övertygelse. Mina tankar är smutsiga och min kropp fet. Jag är en smula gammal, eller för ung. Vinden blåser för mycket, gräset syns inte, marken är för kall och mina tavlor hänger snett.

Lite så känns det. Just nu. Men det blir bättre har jag lärt mig. Så jag har såklart lärt mig fel.

Det här är dagen allt ska hända. När alla mörka tankar och regn och kyla och svarta hål ska slutas, försvinna och ersättas av ljusets välsignelse. Det är precis nu det sker. Just i varje sekund som tickar på. Men klockan är bara ett påfunda av människan, tiden en schimär. Det som sker nu sker även varje dag som följer. För det är ju så minnen fungerar. Har det skett så kan man plocka fram det precis när man vill och lukta, smaka på det.

Drömmar om ett annat liv gör det samma. Det som inte än hänt kan man skapa bara genom tankens makt. Underbart egentligen. Förbryllande och kraftfullt. Ett vapen mot elände och lidande.

Jag sitter mitt i livet och tänker mig att dagen ska bara fantastiskt och har jag bara tillräcklig styrka i mina tankar så blir den det. Oavsett vad som händer. Jag minns redan hur jag gick upp ur sängen och in i köket. Jag kan framkalla doften av nymalt kaffe och känslan av att vara trött men glad när jag tittade ut genom fönstret och fann att världen är vit, blå och gul. Det där kommer jag bära med mig i all evinnerligen. Eller i alla fall så länge min hjärna och mina tankar är intakta.

Jag kan känna hur bussen som jag kommer ta om några timmar rullar fram i vinterlandskapet. Allra redan kan jag det, för att jag vill.

Så nu ska jag lyssna till ljudet av fallande varmt vatten i duschen och sedan fortsätter mitt liv att börja.

En rad motstridiga känslor rasar i mig. En av dem säger åt mig att jag borde njuta av dagen, lugnet och ta tillfälle i akt att bara vara. En annan talar med hög röst åt mig att jag nog skulle ta och göra något vettigt. Magen värker efter en kopp kaffe för mycket, ryggen värker för att jag har sovit obekvämt. Huvudet värker av de andra obehagen.

Så jag får väl försöka finna mig själv bland allt det där. Hur nu det ska gå till? Kanske mår jag bättre efter en promenad med hunden. Kanske inte.

Men det är väl så det ska vara, första dagen i mars när snön vräker ner på de nyss tinade trottoarerna och katten ligger bekvämt i sin fotölj och tvättar sig. Mars är ju en månad för katter. Det är även en månad när man inte vet i vilken tid man befinner sig. Är det vinter eller vår? Kommer sommaren snart eller är det bara ett minne man bär med sig, att det borde bli sol och varmt snart?

Igår kunde jag finna att snömängderna på balkongen, de som roat mig och oroat mig i någon månad hade smält undan så att det bara var små kullar kvar på de kvarglömda plaststolarna. Men nu höjer sig de där kullarna igen. Men det går undan. När väl regnet och värmen vinden för göra sitt så töar snön upp fort. Så fort att jag kan se fågelkvittret som kommer framför mig.

Skit samma egentligen. När man sitter inne så spelar det ju faktiskt föga roll vad det är för väder. Så jag håller mig väl inne så mycket som möjligt och låtsas att solen skiner in genom fönstren, att Viskan flyter varm och trög förbi och att gräset är grönt och frodigt där ute. Det funkar ett tag i alla fall. Tror jag.

Det är märkligt hur en människas humör kan växla. Nu tänker jag givetvis på mig själv, gör jag inte alltid det? Men ändå. Ebb och flod mest hela tiden, förutom att jag inte själv vet när vattner försvinner eller rinner till. Varje gång blir jag lika förvånad. Livet är ett enda stort mysterium och så kanske det ska vara.

I går kunde jag för mitt liv inte somna, så efter mycket om och men tog jag en Propavan, en mild sömntablett. Enda resultatet blev att jag fann mig själv ännu tröttare men med krypningar i benen. Så lagom tjohejsan. Så till slut somnade jag väl vid 6 tiden på morgonen. Klockan 11 var jag ute med hunden och somnade sedan igen. Så nu är jag pigg men fortfarande en smula blå. Som en mild vind av ledsenhet som blåser igenom mitt bröst.

Kvällen bjuder inte på något alls. Jag ska göra något att äta och sedan ut med hunden igen. Sånt som vuxna gör. Melodifestivalen ska jag försöka undvika, men det jäkliga är ju att jag blir så förbenat nyfiken vilket leder till att jag trots allt sitter där och glor. Märkligt.

Nä, mat var det jag svamlade om.

Äsch. Bortgjord. Av mig själv. Igen. Så klart. Självfallet. Givetvis. Att vara sin egna värsta fiende är utmattande. Eller snarare tillför det en smärta som inte borde finnas. För att undvika smärtan driver jag en kniv in rakt i min egna rygg. Eller snarare lever.

Jag gick och klippte mig igår. För att jag behövde det. För att jag ville. För att jag inte hade råd. Nu hade jag totalt glömt att jag är livrädd att sitta där, i stolen och överlämna mig själv och mina rädslor åt någon annan. Så jag tillgrep recept nummero ett. En pilsner. Eller tolv, jag kommer inte riktigt ihåg hur många det blev. Alls. Troligen dyrt i pengakostnad men ännu dyrare med tanke på att jag inte är en bra drickare. En del gillar att dricka och är bra på det. Jag gillar att dricka men suger på utförandet.

Så jag svamlade, svimmade och somnade i den där stolen. Ramlade mer eller mindre ut från stället. Bortgjord inför en kvinna som inte alls visste hur Lennon såg ut i håret 1964. Inte heller -65. Så allt blev som det blev. Fan vad jag hatar mig själv. Att jag bar inte kan. Att jag bara inte vill, inte orkar, inte fixar att vara som folk.

Sedan träffade jag på min äldsta sons kamrater och tog över allt hela tiden. Sade åt den att de var dumma i huvudet men på ett sådant där sätt att de inte kunde bli arga. När min son dök upp såg jag hans förakt glimma i ögonen och jag gick därifrån med svansen mellan benen och skämdes så att jag ville gråta. Sen grät jag lite innan jag gjorde mig omöjlig på bussen hem genom att negligera andras smärta och samtidigt utropa mig till kung av världen.

Idag ska jag på ett viktigt möte och luktar konstigt. Fan, jag måste duscha. Sluta kräkas och hitta någon tablett som göra att jag inte vill hoppa ur mitt egna skinn.

Så jag är väl fel då. Så fel man bara kan vara. Det finns ingen mall i världen som jag passar in i. Helst skulle jag just nu bara... jag vet inte. Det finns inte. Sluta finnas för några dagar, så att jag kan börja finnas igen och vara hel.

 

They opened up the door, to my insanity
they should've slammed it shut right then
and thrown away the key

they stitched up my head, from my labotomy
they should've never let me out
i'm public enemy

i'm not ok
i'm not ok
the voices in my head always say
--
[chorus]
i should be committed
but being so twisted
'cus everyone knows
i'm just another psycho

i went to the doctor
it wasn't a shocker
when he said i should know
i'm just another psycho
--
shoved into a hole
got covered up with dirt
that's no way to treat someone whose feelings don't get hurt
i don't need a reason
to hurt you just for fun
i terrorize your perfect life, yeah you better run

i'm not ok
i'm not ok
the voices in my head always say (voices in my head)

[chorus]

--Mick solo--

i'm not ok

Nope. Dagen är inte i min famn än. Den undslipper mig. Som att fånga en solstråle med händerna. Det gör sig inte. Kanske kan jag dricka kaffe så att jag får puls, kanske kan jag röka mig i kapp. Troligen blir det en sådan dag som jag inte kommer att komma ihåg ens i morgon.

För så är ju livet. Egentligen är det förbannats hemskt. Att man inte kommer ihåg de allra flesta dagarna. De bara passerar och lämnar ännu ett grått hår i tinningen, en fåra i pannan. Inget att hänga upp sin existens på. Inget som gör att man vaknar och känner att man känner igen sig från gårdagen. Jag uppfinner mig själv varje morgon. Hur ska man annars göra?

Men det är väl mitt egna ansvar att göra mitt liv meningsfullt. Så jag duschar, klär på mig och låtsas vara vuxen ännu en dag. Egentligen är jag bara en kåt 14-åring som inte känner något till om livet. Men jag ljuger så bra. För dig och för mig. Så är min bok. En lögn.

Nä, dags att dricka kaffe.